Kajsa på Olsgård

Igårkväll metadebatterade Sylve Söderstrand och Jacob Hård debatten efter Jerringpriset. Sylve var fenomenal, det kan nog alla vi hästnördar skriva under på. Jacob Hård pratade bara om att priset blivit ett popularitetspris (och menar att det alltid har varit det men nu borde få bli det – hängde någon med?).  Han kunde inte se Peders prestation. Eller han hade god ton nog att inte nedvärdera den när Sylve förklarade, men menade ändå att det handlade om att folk röstade på sport, inte på prestation.

För oss som följde ridsporten i OS blir detta lätt obegripligt. Vi såg en väl förberedd person som arbetat i många många år med att utbilda sin häst mot detta. Vi såg hur han formtoppade perfekt mot OS. Hur han gjorde en osannolikt bra tävlingssäsong med fokus på just OS. Och inte minst – hur han gick in och red felfritt på hinder gång på gång under OS. Hur han måste ta sig igenom sex banor på världens tuffaste nivå för att nå pallplats och att han gör det ingen någonsin har gjort tidigare – tar sig dit helt felfri på hinder. Inte en enda bom föll. Vi kände besvikelsen över att han blev slagen med 53 hundradelar och fick ett silver istället för ett guld. Vi kände ändå att det inte kastade någon skugga över den otroliga prestation han gjort. Dessutom log vi lite extra när han hedrar sin son med en dab och kände att Peder, han är verkligen en fantastisk idrottare och en fantastisk människa.

Men så har ju inte övriga Sverige, de som inte är hästintresserade från början, sett detta. De har i bästa fall sett ett kortare inslag där Peder hoppar de sista hindren och en sportreporter konstaterade att det blev ett silver innan de hastade över till andra idrotter. Vi som är i stallet varje dag, hänger på tävlingar på helgerna och tycker att Horse &Country är bästa TV-kanalen vet att hoppning är en stor sport i Sverige och i världen. Men hur ska andra kunna veta det?

Med den bakgrunden är det inte så konstigt att det finns folk som blir förvånade när Peder vinner Jerringpriset för en prestation som de troligtvis inte ens noterat. Sen är det förstås skamligt att tonen på vissa håll varit så hård och nedvärderande. Här är Ponnymammans analys om användande av härskartekniker och könsperspektivet i det hela intressant.

När det gäller röstförfarandet är jag helt med på att en person-en röst kan vara rimligt. Sen tror jag faktiskt inte att det hade spelat så väldigt stor roll i detta fallet. Det är trots allt rätt många i Sverige som följt Peders prestation – trots bristfällig bevakning. Det finns många som ser storheten i hans prestation. Men det är en helt annan fråga.