WE-helg

Den här helgen har ägnats åt vår favorit-gren, working equitation. Igår åkte vi till Julia och tränade. Eller egentligen är det Ulrik och Xipo som tränar. Grao och jag rider omkring i ridhuset och försöker vara i vägen så lite som möjligt, med blandat resultat.

Ulrik fick träna på fast grind, enkelslalom och sidvärts över bom i vinkel. Att få möjlighet att träna fast grind är toppen, eftersom vi inte har någon själva. Även om principen är samma som för repgrinden är det ändå rätt olika att rida på fast grind. I WE får du inte släppa grinden med handen, så det gäller att ha tränat på hur du ska klara av den utan att behöva armar på flera meter. Grao och jag tränade på att gå nära grinden. Sen tränade vi på att göra halt bredvid grinden, och som grand finale gjorde vi halt bredvid grinden och jag sträckte ut handen och rörde vi den.

Sidvärts över bom är Ulrik och Xipo rätt bra på, så där handlade det om att förfina och förbättra. De har ibland en tendens att hamna lite för långt bak, med frambenen för nära bommen. Med bommen längre in under magen får de större och bättre steg i sidvärtsrörelsen. Grao och jag skrittade över bommarna. Det var ju nya bommar för Grao, så han tvekade en del i början, men efter ett antal repetitioner gick han utan att tveka, och vi kunde till och med gå diagonalt över båda bommarna. Då testade jag att trava över ena bommen. Det funkade!

För Ulrik och Xipo är svårigheten i enkelslalomen att bli säkra i bytena i vart fjärde. De fick först träna på att byta i vart fjärde på rak linje, för att sedan göra dem i slalomen. Grao och jag red slalomen i trav, och jag är givetvis inte ett dugg partisk när jag menar att han gör det för åttor och nior 😉

Idag startade jag tidigt för att bege mig 25 mil norrut, till Tvååker, där det var banbyggarkurs. Jag hade en bra dag med både teori och praktik tillsammans med ett gäng trevliga WE-människor – de flesta har jag träffat tidigare, men några var nya. Extra roligt var det att träffa fnork-bloggaren Helena – vi konstaterade att det var över tre år sedan vi träffats live sist. Hon deklarerade att hon planerar att komma på ridläger till oss i sommar, så nu får vi verkligen se till att fixa det!

Hur lämpligt är stoet?

Vi har planer på att betäcka Amelia i vår. Det där med att ta föl på sitt sto är inte någon självklarhet. Jag läste till exempel det här blogginlägget och håller med om mycket. Det är inte en självklarhet att avla på en häst bara för att hon har en livmoder, precis som det inte är en bra idé att avla på vilken hingst som bara han råkar ha kulorna i behåll. Ändå är det vanligt att hobbyuppfödaren lägger mycket möda på hingstvalet, men funderar inte på stoet – hon står ju redan i stallet och är tillgänglig. Jag tänker ofta på en sak som en god vän till mig, Ida, sa när hon skulle betäcka.

Jag vill egentligen hitta en hingst som nedärver sig så svagt som möjligt. Om det gick skulle jag vilja ha en exakt kopia av mitt sto.

Jag skrattade lite åt henne då – men inser samtidigt att det är ett rätt bra utgångsläge. Om hon väljer en bra hingst kan det inte bli fel. Alltför många hoppas på att hingsten ska kompensera upp stoets brister. I de allra värsta fallen kan det till och med vara så att stoägaren har en helt annan typ av häst än hen egentligen vill ha – och istället för att köpa en annan häst så betäcker de med en ”drömhingst” och hoppas på att få i alla fall en ”nästan drömhäst” på det sättet.

Att skriva det här inlägget kan givetvis vara att kasta sten i glashus när jag i samma andetag skriver att vi ska betäcka – och målet för oss är en avkomma att sälja, inte en till oss själva. Men det ger mig samtidigt ett tillfälle att förklara hur vi resonerar när det gäller vår avel.

Grundförutsättningen för oss är att vi har ett friskt sto som visat god hållbarhet och ridbarhet. Hon är högt avelsbedömd i sitt hemmaförbund, hannoveranerförbundet och har en gedigen stam, inte minst på stosidan. Hon är själv meriterad som statspremiesto/elitsto även om hon ännu inte kunnat få titeln formellt eftersom hon saknar avkomma registrerad i hannoveranerförbundet. Avel handlar inte bara om de två individer som man väljer som föräldrar utan alla deras förfäder finns med i ekvationen också. Ett förvärvningssäkert möderne är en faktor som vi tycker är en av Amelias stora fördelar.

Vårt avelsmål är trevliga dressyrhästar som kan hävda sig i minst lätt och medelsvår klass med vanliga hobbyryttare på ryggen. Vi eftersträvar alltså arbetsvilja, utbildningsbarhet och stabilt temperament tillsammans med åtminstone utvecklingsbara gångarter. Allt detta har Amelia. Det som vi hade kunnat önska av henne är förstås lite bättre tävlingsmeriter/fler placeringar. Samtidigt inser vi ju att den svaga länken där inte är hon – det är jag som inte är tillräckligt duktig tävlingsryttare.

Sen finns det naturligtvis saker vi kan tänka oss att lägga till en önskelista. Vi ser till exempel gärna att avkomman behåller Amelias fina påskjut och förmåga till längning, men kombinerar det med en större bärighet, rörelser i uppförsbacke och förmåga till samling. När vi tittar på den avkomma vi har här, Arno, så är vi dessutom mycket nöjda. Vi har sällan sett en häst som blir så glad av att arbeta.

Prognoshäng

Så här års är väderprognosen den webbsida jag besöker allra flitigast. Vädret påverkar så mycket, och framför allt vill jag få till en bra ridplanering med så kvalitativ träning som möjligt. För att kvaliteten på träningen blir sämre när vädret och underlaget är sämre, det är ett faktum. Sen varierar det lite från häst till häst hur mycket det påverkar.

Underlagsmässigt klarar vi oss ändå relativt bra, mycket tack vare att vi sköter vårt underlag noga. Den sista veckan har det bitvis varit lite hårt, men eftersom vi saltat en volt har vi ändå haft riktigt bra underlag där. Resten är helt ok, eftersom det är helt slätt, även om det inte är lika mjukt och fint.

Det väder som är allra sämst att rida i är regn och blåst samtidigt. Ska jag välja det ena föredrar jag faktiskt regn före blåst. Amelia funkar rätt bra med antingen regn eller blåst, men hatar när det blåser regn i ansiktet. Grao däremot tycker att blåsten är obehaglig och blir mer spänd när det blåser. Det gör förstås att det är svårare att få till ett konstruktivt och bra ridpass – även om det kan vara bra träning för honom och mig att försöka hitta metoder för att komma till arbete även då. Xipo är den av våra ridhästar som är bäst på att hantera väder. Även han kan bli lite spänd i blåst, men fungerar ändå bra.

De kommande tio dagarna har jag varit bekymrad för ett tag – snöstorm på tisdag, då jag ska åka och träna med Grao, och dessutom ska jag flyga till Uppsala tidigt ons morgon. Dessutom 5-6 minusgrader och rejält blåsigt – det är inte behagligt alls! I senaste uppdateringen minskade tack och lov mängden snö, och det ser ut att kunna bli lite sol i slutet av veckan till och med! Det, kombinerat med att jag har tre olika träningar i ridhus inplanerade under de kommande 10 dygnen, gör att det ändå verkar finnas möjligheter till bra träning den här veckan med. Men jag längtar till den tid då vädret inte spelar lika stor roll. Regn eller blåst när det är över 15 grader är ju inte så besvärligt!

 

Fullt igen

Idag på morgonen har vi tagit emot årets andra leverans av grovfoder från Katslösa Agro. De är helt suveräna som leverantörer och producenter. De är noga vid odling och skörd och har massor med olika partier med olika näringssammansättningar att välja på. Vi har varit kunder hos dem sedan vi flyttade hit 2013 och jag har aldrig sett en bal som har haft en antydan till att vara dålig. Dessutom kommer leveransen när den ska och de är trevliga och hjälpsamma.

Jag skulle givetvis ha fotat under arbetets gång för att visa hur vårt system funkar, men jag hade lite fullt upp då!  När vi renoverade stallet gjorde vi ordning ett foderrum med gjutet, slätt golv. Vi tog även upp en äldre port som var igensatt, så vi kan lasta in från baksidan, från den väg som går runt hela vår gård.

Vi lägger alla balar på varsin pall, och drar sedan dem på plats med en handtruck. Vi har hittat ett bra sätt att stuva in 12 eller i nödfall upp till 14 balar. Det innebär att vi klarar oss precis på två leveranser per år.

Min hemliga trädgård

I vår trädgård finns det en bit som är eftersatt. Det är egentligen ett ganska mysigt trädgårdsrum som ligger söder om den del av den trelängade byggnaden som är tvättstuga och gästrum. Det är ungefär 20-25 kvadratmeter som är omgärdat av höga häckar. Då öppningen i häcken är så smal har jag inte lyckats komma in där med gräsklipparen ens, utan allt har bara vuxit igen. Det finns även två fruktträd där, ett äppelträd och ett plommonträd. Rosrabatten består av lika delar sly och rosor.

Jag har inte prioriterat den här delen utan har låtit den vara, framför allt av tidsskäl, men också för att jag inte har varit riktigt klar med vad jag vill göra med den. Men när jag nu gått runt och funderat på var jag skulle kunna placera två pallkragar för att odla grönsaker som inte ska vara i växthus insåg jag plötsligt att det här ju faktiskt är den perfekta platsen. Vi måste bara ta ner de höga häckarna så solen kommer in.

Det kommer förstås vara en hel del jobb med att få ordning på detta, men jag tror att det får bli årets stora trädgårdsprojekt, tillsammans med den rabatt som jag grävde upp förra året men aldrig planterade något i.

Först får jag alltså ta ner häckarna så det kommer in sol och göra öppningen större så gräsklipparen kommer in. Sen tänker jag nog ta bort plommonträdet – vi tycker inte de är så goda så det blir bara en massa plommon på marken.

Sen får jag göra något åt rosrabatten. Jag kommer troligtvis bara rensa den och sen låta rosorna ta över – de kommer nog gilla att få in lite mer sol.

Därefter ska jag gräva bort grässvålen på några kvadratmeter, lägga duk, placera två dubbla pallkragar och sedan grusa runt om. Eventuellt använder jag de gatstenar som vi brutit upp från stallgolvet som kantsten också. Grusets viktigaste funktion är att göra det lite svårare för sniglarna att komma till pallkragarna, men också för att det är svårt att klippa snyggt nära kanterna. Resten får bli gräsmatta – men vem vet, på sikt kanske jag får till en sparrisodling också?

Fantastiska experter

Jag håller just nu på med ett gäng ganska nördiga artiklar för tidningen Ridsport. Nördiga artiklar kräver att man hittar riktiga experter, sådana där som är riktigt intresserade och engagerade i ett smalt ämne. Min uppgift är att prata med dem, ställa en massa frågor och förmedla deras kunskap till tidningens läsare på ett intressant och begripligt sätt, utan att tappa alltför mycket av djupet.

Jag har den här veckan pratat om stons äggstockar med veterinärerna och specialisterna Maria Svenson och Kerstin Darenius. Jag har även pratat springmask med Magdalena Haupt och hovens anatomi, hovväggar och avvikelser med hovslagaren Kristina Ahlén. Jag har dessutom flera möten och telefonsamtal inbokade med forskare på SLU angående flera olika specialområden och förbereder en riktigt nördig dressyrserie tillsammans med Olof Axelsson. Jag är så glad att alla dessa experter vill dela med sig av sin kunskap till mig och alla andra.

Idag ska jag träffa en helt annan typ av experter – jag ska föreläsa för blivande ingenjörer på ämnet ”Att skriva begripligt”. För dem har jag letat exempel och arbetsuppgifter i tekniktidningar. Även där konstaterar jag att det finns många duktiga experter och journalister som förmedlar expertkunskapen på ett begripligt och intressant sätt.

 

Igång igen

Efter tre och en halv veckas vila har Grao nu fått börja arbeta igen. Han fick börja med en dags longering och sedan dagen efter longerade jag innan jag satt upp. Målet med den här vilan var att ge honom en chans att smälta alla förändringar som varit under hösten. Bytt kön, bytt land, bytt ägare, bytt ryttare, bytt klimat, bytt kompisar, bytt dagsrutiner, bytt utrustning, bytt hovslagare, ja det är ingen ände på allt som är bytt.

Jag är jättenöjd hittills. Han var lugn och fokuserad både i longeringen och i ridningen. Efter jag hade suttit upp insåg jag dessutom att det hade passerat en cykel precis bakom oss precis i uppsittningsögonblicket. Han stod ändå helt still! Lite spänd var han förstås direkt när jag suttit upp, och det blev inte bättre av att han råkade gå i pallen med ena bakbenet – men han for inte iväg, och han slappnade av rätt snabbt. Vi tog det självklart rätt lugnt första passet, men jag är helt nöjd med det vi gjorde. Dessutom var det förstås roligt att få inviga det nya ländtäcket, som låg precis så bra som jag hoppats på honom.

Våga släppa taget

Nu gick det rätt fort för mig att hitta Grao, men jag hann ändå läsa en del hästannonser under tiden jag höll ögonen öppna efter en ny häst. En sak som slog mig är att många annonser från privatpersoner ger sken av en önskan att ha kontroll även efter försäljningen, att inte vilja släppa taget vid en försäljning. Som potentiell köpare får det mig att backa direkt.

Ofta handlar det om att säljaren beskriver en häst som är ”jättesnäll och helt fantasisk på alla sätt MEN” Efter MEN kommer en hel radda egenskaper som ofta antyder att personen har haft någon slags problem med sin häst – och beskrivningar om hur dessa ska hanteras.

Jag har full förståelse för att man som hästägare kan få problem med en häst. Alla passar inte ihop. Jag har också full förståelse för att man i de fallen kommer fram till att man vill sälja. Jag kan också förstå att det är lätt att tänka att hästen är ”svår” eftersom man själv har haft problem med den – och att man är väldigt mån om att hästen ska må bra på nya stället och därför gärna vill dela med sig av sina egna erfarenheter. Jag läste så sent som igår en annons där säljaren t ex ville arbeta tillsammans med den nya ägaren för att visa hur hästen bäst hanteras. För mig signalerar det visserligen välvilja och omsorg om hästen – men samtidigt att det är en säljare jag absolut inte vill köpa av. Risken är alltför stor att jag inte får hantera hästen efter eget huvud.

Ironiskt nog tror jag dessutom att det ofta är det som hästen behöver – någon som tar sig an den förutsättningslöst. Någon som bildar sin egen uppfattning och arbetar med hästen utifrån nya förutsättningar. Jag minns väl när jag under en period på gymnasiet flyttat till en ny stad för att gå i skolan. Jag började rida privatlektioner på lektionshäst på stadens ridskola för att få ut lite mer av ridningen än vanliga lektioner. Jag kom alltså till ridskolan, med hästar som jag inte kände till innan, på en tid när inga andra var där. Det satt en lapp på anslagstavlan om vilken häst jag skulle göra iordning och rida fram på innan ridläraren kom.

På den tiden stod ridskolehästar nästan alltid i spiltor. Jag reagerade på att alla hästar var så snälla att sköta om, det var ingen som hotade med bakbenen eller försökte trycka upp mig i väggen, något som jag uppfattade som rätt vanligt bland ridskolehästar på den tiden. Efter något halvår fick jag kontakt med kompisar som red på samma ridskola på vanliga lektioner. Det visade sig att de ansåg att flera av de hästar jag brukade rida gjorde just detta! De hade själva erfarenhet av det och hade hört det från många andra. Min slutsats är att jag troligen förutsatte att hästen skulle vara snäll, och då var den det. De som hört att den var elak agerade utifrån det, omedvetet. och det blev självuppfyllande.

Nu menar jag inte att alla problem löses av att man inte vet om dem. Jag menar inte heller att du ska mörka delar av hästens beteende när du säljer. Men jag tror det är bra att försöka släppa det känslomässiga taget och våga känna tillit.

Detta är förstås svårt. Jag vet själv när jag sålt två hästar med olika egenskaper som jag ansett gjort dem lite mindre attraktiva på marknaden. Båda dessa hästar har hamnat hos personer som hanterat egenskaperna på ett bättre sätt än jag själv gjort. I de fallen hade det ju varit jättedumt om jag propsat på att nya ägaren ska göra precis som jag – när jag dessutom konstaterat att det inte funkat särskilt bra?

Dessutom tror jag att det är så att de som har en chans att klara av hästen bra avskräcks av annonser och provridningar fulla av instruktioner. De behöver inte instruktionerna. Och om de inte kan hantera hästen efter eget huvud – vill du då verkligen sälja till dem?

 

Landskapet med fyra november

Klimatet här i sydskåne har en hel del fördelar. Vi slipper till exempel längre perioder med tvåsiffriga minusgrader och alla besvär det för med sig. Vi har inte heller några större snöproblem – även om det drevar upp rätt bra när det blir snö och blåst. Eller rättare sagt, det drevar upp bra när det blir snö – för blåser, det gör det. Under de fyra vintrar vi nu har bott här har det inte heller blivit någon tjäle. Det gör att våren kan komma tidigt, vintern är föredömligt kort. Här har redan vintergäcken visat sig till exempel.

Man kan säga att vi har fyra november istället för november, december, januari och februari som de har på andra ställen. November kan vara kallt och snöigt, men mest av allt är det en mörk, blöt och lerig månad. Nu har vi klarat av nästan tre november och är på väg in i den fjärde. Hagarna är söndertrampade. Nu har det varit en period utan nederbörd, men med hög luftfuktighet och dimma. Trots det har det torkat upp lite. Nu tittade jag på prognosen för nästa vecka och det ska bli regn, regn och regn. Det vill säga lera, lera och lera.

En sak har vi i alla fall varit noga med – vi ska inte ha lera på gårdsplanen eller utanför dörrarna. Där är det tack och lov välgrusat och bra. En annan bra sak är att vår ridbana fungerar så bra. November är tråkigt, men det är sällan ridbanan inte funkar i november – särskilt inte om den är väldränerad. Nu ska jag bita ihop och genomleva den kortaste och sista novembermånaden – sen är det mars, och här är det en vårmånad. Jag lägger upp en pausbild medan vi väntar.

En norsk superhjälte

Bra funktionskläder är ju något som jag verkligen uppskattar. När jag rider blir jag svettig, och det är hemskt att ha dåliga kläder som håller kvar svetten mot kroppen så jag börjar frysa. För ett tag sedan fick jag detta norska superhjälteställ av Ulrik – och jag bara älskar det! Det är en tröja och ett par långkalsonger i merinoull. Allt är mönstrat i norskt lusekoftemönster typ! Jag gillade det så mycket att jag numera faktiskt har två tröjor i två olika färger, grått och blågrönt.