Kajsa på Olsgård

Det finns ett talesätt som säger att ”repetition är kunskapens moder”. Redan som barn ogillade jag det. Det brukade innebära att jag skulle räkna en massa mattetal som var lätta och tråkiga. Även som vuxen är jag frågande till detta. Blev jag bättre på matte för att jag räknade en massa tråkiga tal? Nej, snarare blev jag negativ till matte – som jag egentligen var rätt road av. Hur var det då för klasskamraterna som hade svårare för matte? Blev de bättre av att försöka räkna en stor mängd tal som de inte klarade av? Nej, jag tror faktiskt inte det heller. En bättre strategi är troligen att hitta en pedagogik som gör att de förstår principerna. När de gör det behövs några tal för att se att det funkar. Men har man fattat så har man fattat liksom.

Men när jag övade piano då? Var det inte de många repetitionerna som gjorde att styckena till sist satt i fingrarna? Nja… Det som behövs där är inlärning av ett stycke och speciellt de svårare passagerna. Vissa stycken består i och för sig övervägande av svåra passager, men ni förstår.

Om jag bara sitter och spelar stycket från början till slut i det tempo som jag vill spela det i kommer inlärningen inte fungera särskilt bra. Om jag istället bryter ner stycket i bitar, analyserar svårigheterna, prövar mig fram till en fungerande fingersättning och sen tränar en hand i taget långsamt har jag en bättre väg mot inlärningen. Därefter kan jag sätta ihop båda händerna, långsamt, i korta passager. Så småningom bygger jag upp stycket bit för bit och kan så småningom spela det från början till slut.

Detta tror jag är tillämpligt även på ridning och träning av häst och ryttare. Om t ex en skola, en tempoväxling eller någon annan rörelse är halvkass blir den inte bättre av att ridas halvkasst många gånger. Då är det bättre att bryta ner den i beståndsdelar och testa dessa var för sig. Var är det som det brister? Är det en sak eller flera? Och hur förbättrar jag på sikt den beståndsdelen? På Kyras senaste Clinic på Flyinge pratade hon om olika rör, som leder fram till olika moment och rörelser. Om en rörelse inte funkar backar hon i röret. Hon kollar av att byggstenarna som behövs för att göra rörelsen finns och är av bra kvalitet. När det är gjort kan du börja plocka ihop några byggstenar i taget. Så länge det fungerar kan du fortsätta. Funkar det inte är det bara att backa igen.

Att envist traggla det som inte funkar är däremot inte en fungerande väg fram. Min tränare Olof berör också detta i den senaste artikeln i Ridsport. Han menar att om du rider 100 dåliga övergångar så har du inte skapat en bra övergång. Det är precis tvärt om, du har befäst den dåliga övergången.

Samma resonemang går igenom när jag undervisar i WE. Ofta är eleverna ambitiösa och vill rätta till och fixa när de kommer fel i ett hinder. Jag ber dem istället att avbryta. Sen testar vi del för del innan vi sätter ihop det igen. Du kan visserligen rädda upp t ex en grindpassering eller en sidvärtsförflyttning men det är något du möjligtvis kan försöka på tävling. På träning är det bättre att avbryta för att inte lära in fel eller ännu värre – skapa stress inför momentet.

Men är repetition aldrig bra? Jo, i många fall är det bra att repetera. Om du ska träna styrka behöver du göra många repetitioner. Även intervallträning för kondition är ju i princip att repetera. Men i de här fallen handlar det inte om inlärning. Här handlar det om att träna och stärka genom att göra sådant som du redan behärskar.

Repetition är även bra om du definierar det som att du går tillbaka och arbetar med och förbättrar grunderna hela tiden. Men jag tror inte heller där att det är repetition som är kunskapens moder. Snarare en klartänkt och individanpassat pedagogik.