Min rygg tillåter för tillfället inte unghästridning – eller faktiskt inte någon ridning alls eftersom jag inte kan räta på överlivet eller ens hålla det rakt. Det är alltså ett ypperligt tillfälle för Ulrik att börja arbeta honom för hand, så som han lärt sig av Joao Lynce. Det är inte helt enkelt att arbeta en så stor häst för hand med vanliga tyglar, men jag tycker att de båda gjorde ett bra jobb! Jag satt på en stol och fotade med mobilen.
Jag vaknade med ryggskott. Jag trodde först att det bara var en sträckning eller något, men insåg snart att jag inte kunde stå upp alls. Jag satte mig och ringde runt tills jag fick en akut naprapat-tid. Det blev kanske lite bättre, men jag kunde fortfarande inte stå upprätt och att gå 150 meter mellan naprapaten och bilen var hur jobbigt som helst. Jag har en ny tid på onsdag, då trodde han att det skulle gå att få det bättre, nu var det för färskt för att vara riktigt behandlingsbart. Jag har ju dessutom gått med smärtor i foten en längre tid. Det har visat sig vara något som heter Mortons neurom. Det kan vara så att ryggontet kommer av att jag gått illa.
Jag åkte i alla fall till jobbet, sitta funkar bra. Min snälla chef hämtade soppa åt mig i caféet så jag inte behövde röra på mig för att få mat i magen heller. På kvällen hade vi en rundtur med buss för nyinflyttade. Det var en jättebra resa med duktig guide, men ont, det hade jag. Vid 21 var det dags att köra hem. Jag längtade nog lite för mycket till sängen – och körde för fort. Det blev böter.
Nu vill jag bara glömma den här dagen.
Idag flödar solen och bokskogen sådär magiskt vacker. Vi passade på att rida milrundan i Snogeholm, och fick en riktigt härlig runda.
För Grao var det premiär i Snogeholm och i princip även på uteritter med mig. Jag har skrittat av honom på grusvägarna här hemma bara, men aldrig ridit en riktig runda och inte i skog.
Han konstaterade direkt att skogen var märklig. Trots det gick uppsittningen utmärkt. Sen var han sådär allmänt spänd i kanske en halv till en kilometer. Någonstans i trakten där vi såg de första Highland Cattle-flockarna (med de allra sötaste kalvarna man kan tänka sig) kändes det som om spänningarna gick ur kroppen. Sen var det liksom inte konstigt med märkliga saker. Vi var ju på ett märkligt ställe, och då är det ju så. Hästen som är upprörd över att pallen är flyttad en meter utanför ridbanan var inte alls tittig i skogen. Det är ju jättebra!
Däremot blev han rätt taggad och het när vi travade, och ännu mer när vi galopperade. Ett par gånger fick jag använda Xipo som broms, och ett tag hade han väldigt svårt att lugna ner sig när vi skrittade. Det blev rätt mycket passage istället. Men mot slutet hade han sansat sig såpass att jag kunde skritta på halvlånga tyglar.
Vi upptäckte till vår glädje att ridslingan var omskyltad sedan vi red den sist. Den nya biten var jättefin och bjöd dessutom på en hel del utsikt.
Den sista svårigheten, förutom den branta klätterbacken upp och ner, var en liten liten bäck. Den är inte mer än ett par dm bred, med rinnande vatten. Xipo var först och gick vant över. Vi hängde på efter. Det blev vår hopp-premiär. Han tvekade till en sekund, tog sats och kastade sig över. Också en teknik, men bevisligen funkade den.
Hästarna fick dusch, rull och bete. Vi människor åkte till Kåseberga och åt fisk istället. Bra för alla.
Idag har det varit soligt, men tyvärr fortfarande väldigt blåsigt. Vi har ägnat större delen av dagen åt trädgårdsarbete. Framför allt har jag planterat ut och planterat om en massa växter som stått på glasverandan och sadelkammaren. Det är så skönt när det blir tomt där, växterna har ju hunnit bli rätt stora.
Tre gurkor och en aubergine fick flytta ut i växthuset. Gurkorna hade redan hunnit bli rätt stora och det kommer inte dröja alltför länge innan vi kan plocka de första gurkorna.
Jag rensade även resten av växthuset, och konstaterade att även tomaterna är på gång. Extra spännande är det med den första tomaten av sorten Indigo Blue. Den blir först mörkt blå, för att sedan bli röd när den mognar.
Nu är allt som ska vara i växthuset på plats, och jag har gett bort en hel del plantor. Men kvar på glasverandan fanns det ändå två tomatplantor av sorten Sungold och en aubergineplanta. Jag bestämde mig för att det var roligare att plantera dem än att slänga dem. De fick stå intill pilstaketet.
Jag konstaterade även att den rhododendron jag grävt fram i en rabatt och som inte blommat sedan vi flyttade hit nu har massor med vita blommor!
Sadelkammaren har hela vintern varit belamrad med änglatrumpeter. Idag har de alla flyttat ut och blivit omplanterade.
En av dem fick flytta in i järngrytan tillsammans med de här fina dubbla petuniorna som jag dragit upp från frö. Tyvärr gick vinden rätt hårt åt den, jag hoppas att den klarar sig och blir stark och fin.
De är ju inte jättevackra just nu, men jag hoppas på fin blomning under sommaren.
På innergården blommar just nu klockhyacinterna – det enda ”ogräs” jag inte vill hacka bort ur gruset. De är så fina.
Media vinklar allt ,de är inte trovärdiga. Det är ett påstående som hörs rätt ofta idag. Är det verkligen så?
Påståendet innehåller två led – att texter i media är vinklade och att det gör att de inte är trovärdiga. Jag ska behandla de här leden var för sig.
Alla journalistiska texter har en vinkel – det är en sanning. Det är en del av det journalistiska arbetet, att hitta en hållbar vinkel för att göra texten läsbar och möjlig att följa. En text utan vinkel uppfattas lätt som märklig och obegriplig. En vinkel i det här sammanhanget är en ingång i texten, röd tråd. Ett exempel på en text jag skrivit ganska nyligen är ”Går det att hitta en felfri häst”. Den handlar i stort om salubesiktningar, fynd och vad de har för innebörd för hästägaren. Om jag istället hade valt att göra en text som lite allmänt kretsade kring besiktning av häst och vad man kan hitta hade texten blivit svårbegriplig och kanske till och med uppfattats som meningslös. Frågan om den felfria hästen ger ett sammanhang till den samling av fakta, synpunkter och funderingar som presenteras i texten. Svaret på frågan hade kunnat bli både ja och nej eller det beror på, men frågan finns och genomsyrar texten.
En text kan vara tendentiös. Det innebär att det finns ett bakomliggande syfte med det som beskrivs. Avsändaren är inte opartisk. Ibland kan det innebära att rena osanningar presenteras, men vanligare är att skribenten gör ett snedvridet urval av fakta. Det kan också vara så att vissa omständigheter ges stort utrymme utan att de kanske egentligen har så stor vikt för händelsen eller utgången. Ett vanligt exempel är ju tendentiösa texter med syfte att misskreditera personer med en viss etnisk bakgrund. Genom att då välja fall där en person med den etniska bakgrunden gjort något uppenbart dåligt och presentera det tillsammans med en tydlig betoning av just den etniska bakgrunden lockar man läsaren att göra en koppling mellan etniciteten och brottet/handlingen.
En text kan alltså ha en vinkel utan att vara tendentiös. Vinkeln innebär oftast inte att texten är ”vinklad” i den mening att den ska leda läsaren i en viss riktning, under förutsättning att avsändaren inte är tendentiös. De flesta journalister och redaktioner följer de pressetiska riktlinjerna. De ser ut så här i korthet:
Även om nyhetstempot idag ofta är snabbt så försöker journalisten bemöda sig med att kolla upp uppgifter som kommer och granska sina källor. Artiklar som inte är på ledarplats uttrycker normalt sett inte åsikter utan målsättningen är att alltid visa olika synvinklar och låta alla parter komma till tals.
Men det ligger även i pressens uppgift att granska makten. Det gör att pressen oftare tar ställning för den svagare parten än för den som representerar en myndighet eller har en maktposition av något slag.
Ett annat dilemma är att olika personer som uttalar sig har olika mandat utifrån sin roll. Privatpersonen som är missnöjd med något kan berätta sin version av historien tämligen ocensurerat. Den person som företräder ”samhället” eller liknande på ett eller annat sätt kan behöva förhålla sig på ett helt annat sätt till frågan. En kommunal chef kan till exempel inte uttala sig om enskilda fall eller ens säga att en person ljuger – ens om hen är helt säker på att det är så. Där är det viktigare att värna om individens integritet än att få rätt i allmänhetens ögon.
För att svara på de två påståendena i ingressen säger jag: Ja, redaktionella texter har en vald vinkel. Nej, det behöver inte betyda att de inte är trovärdiga – men det kan vara så. En viktigare fråga att ställa sig är om avsändaren är tendentiös. Vad är syftet med texten? Har avsändaren något att vinna på att leda läsaren i en viss riktning? Är det en text där en åsikt uttrycks, eller är det en redaktionell text? Kan avsändaren antas följa de pressetiska riktlinjerna?
För ganska exakt två år sedan planterade vi en magnolia mitt på innergården. Så här såg den ut då:
Förra året såg den ut så här:
Och i år
Häromdagen fick jag upp ett sju år gammalt minne på Facebook. Det var från dagen för hingstsläpet på Bassholmen. Det fick mig att tänka på en härlig sommar för både oss och vår dåvarande tvååring Hugo (Halifax f 2008 e Highcruiser u Axeline ue Kaliber).
Hingstbetet på Bassholmen var en gammal tradition – varje år flottades ett 20-tal unga hingstar över till ön. Där gick de sedan lösa hela sommaren, levde lägerliv, partade på stranden, tog ett dopp eller en rull i sandstranden om det blev varmt, betade och umgicks. Hugo gick alltså där sommaren 2010. Tyvärr blev sommaren 2011 sista sommaren som hingstbete hölls på ön eftersom det var svårt att hitta någon som ville ta över ansvar och administration. Vi är i alla fall glada över att Hugo hann få den här möjligheten!
Betet var öppet för ett- och tvååriga hingstar oavsett ras. På dagen för släppet åker hästägarna till en anvisad plats på Skaftö och lastar av sina hästar. Där ID-fotograferas de och sedan hamnar de i färjekö. Två och två flottades de sedan över till ön på en handdragen flotte. En person per häst åker med flotten, övriga ros över i roddbåt. Flotten dras sedan över av dragare på ena stranden. Det är lite strömt i mitten av fåran, så de fick nog jobba rätt bra.
Lastningen var förvånansvärt okomplicerad. Medhjälparna hade varit med i många år och i och med att hästarna åkte två och två fanns det alltid möjlighet att låta de mer tveksamma få gå på som andrahäst. Hugo fick till exempel gå före sin mer tveksamma flottkamrat. Han tyckte det var lite läbbigt att gå ut på stenhällarna först, men gick ändå utan större tvekan ut och sedan på flotten.
Alla hingstar leddes sedan till samlingsplatsen, en äng som stängslats in för dagen. Detta görs för att det ska vara möjligt att övervaka ihopsläpet – annars är risken stor att alla hingstar bara försvinner. Det blir naturligtvis också mer publikvänligt på det sättet, och publik finns – hingstsläppet var ett stort evenemang i trakten.
Efter lång väntan, alla måste ju flottas över, släpptes alla hingstar på kommando under ropet ”Släpp hingstarna loss, det är vår”. Sen följde ett ystert tumult. Vår tanke var att Hugo skulle gå i hingstflock och lära sig veta hut. Vi insåg snart att Hugos tanke var att lära 19 unghingstar att veta hut…
Relativt snart lade sig i alla fall lugnet i flocken. Åskådarna troppade av och efter ett tag lämnade även vi hästägare flocken.
Sommaren som följde var magisk. Hästarna hade det hur bra som helst på ön, och Hugo gjorde enligt alla inblandade ett utmärkt arbete som ledare för flocken. Han höll ordning och såg till att alla fick äta, sova och dricka. Även för oss hästägare var det fantastiskt att åka ut och hälsa på flocken. Tillsynen skedde på schema – hingstägarna hade ett antal ”pliktdagar” då de var tvungna att åka ut – fler ju närmre ön du bodde. Dessutom åkte jag och de flesta andra ut frivilligt flera gånger. Två roddbåtar fanns till hästägarnas förfogande och det var så härligt att ro över och ge sig ut och leta efter flocken. Ibland var de lätta att hitta, ibland tog det lång tid. Efter ett tag lärde vi oss att det fanns en dygnsrytm i deras rörelser runt ön.
I september hämtade vi hem en hingst som hade vuxit och mognat på alla plan. Nu, sju år senare är han såld och arbetar som tävlingshäst i körning. Jag undrar ibland om han drömmer sig tillbaka till sin ungdoms lägersommar?
Våren har ju inte varit särskilt rolig, men jag hoppas att den fört med sig en sak – färre mördarsniglar. Idag på morgonen var det en sån där typisk morgon med duggregn och mycket sniglar. Tidigare år har en sådan morgon betytt att snigelfångsten kunnat räknas i hundratal. I morse såg jag en del sniglar när jag tog ut hästarna, så jag tog en runda – och hade ihjäl ca 30 stycken. Jag hoppas verkligen att detta betyder att snigelbeståndet minskat! Jag har ju plockat flitigt i flera år, och kanske har jag fått lite hjälp på traven av den här våren då det först blev nästan 20 grader och sen slog om och blev kallt och till och med minusgrader några nätter.
Fast nu tycker jag att värmen får komma – och tittar jag på prognosen ser det ju faktiskt ut att bli så.
Ulrik och jag och Xipo har precis kommit hem från en WE-uppvisning på Ystad Ridklubb. Ulrik och Xipo visade en bana från Lätt B till Svår nivå, och bjöd även på en speed. Jag var speaker – Grao känns inte riktigt mogen att ha med i sådana här sammanhang än. Vi hade även tänkt att Ulrik skulle visa lite garrocha-ridning, men i jäktet för att hinna iväg i tid glömde vi tyvärr att packa garrochan. Förhoppningsvis kan det bli något annat tillfälle. Därefter hade jag ett par prova-på-lektioner med åtta ekipage från ridskolan. Jag var imponerad över hur fint de alla red! Det märks att det är en riktigt bra ridskola där eleverna får lära sig god grundridning och dessutom är duktiga på att ta till sig instruktioner och göra helt nya saker. Och bra grundridning är ju en av de absolut viktigaste förutsättningarna för WE.
Nu har hästarna fått kvällsmat, dags för oss att få något också.
Den nya WE-kommittén med mig som ordförande har haft sitt första fysiska möte i helgen. Det var ett mycket trevligt möte, samtidigt som jag tycker att vi fick mycket gjort. De personer som sitter i kommittén är alla mycket kompetenta inom olika områden och det känns som om alla är beredda att bidra med sin expertis samtidigt som de ger plats för de andras kompetens också.
Som ordförande för WE-kommittén kommer jag arbeta för att grenen ska vara stark och stabil från rot till topp. Jag vill gärna se ett ökat internationellt tävlande och jag vill att vi ska ha representation på kommande mästerskap. Sverige är en stark WE-gren, och vi ska bli ännu starkare. Och det vill vi gärna visa upp även internationellt.
En av styrkorna med grenen i Sverige är att vi har en gemenskap med övriga ridsportgrenar i SvRF. Det gör att vi har en stark organisation i ryggen, vi har systergrenar att arbeta tillsammans med och lära av och grenen har en legitimitet som officiell gren. Vi har tillgång till ett starkt utbildningssystem och god kvalitetssäkring för till exempel domare, banbyggare, tränare och andra funktionärer. SvRF arbetar även med bredden, vilket vi som gren kan ha stor nytta av – på samma sätt som SvRF kan ha stor nytta av vår gren, till exempel för att få nya medlemmar och för att erbjuda ett bredare utbud.
Under vår grens ganska korta historia i Sverige har mycket hänt. Från att ha introducerats av ett gäng hårt arbetande och duktiga entusiaster har vi på knappt ett decennium gått till att vara den starkast växande grenen i SvRF-familjen. Antalet licensierade ryttare som startat WE har bara på de två senaste åren, från 2014 till 2016, fyrdubblats. Antalet startande juniorer har på samma tid multiplicerats med fem. Det finns inget som tyder på att ökningen mattas av. Grenen är här för att stanna, och den har potential att bli en av de riktigt stora grenarna.
Därför är det viktigt att vi redan här och nu stakar ut vägen och måttar ut en större kostym. Vi vill inte riskera att grenen växer och kostymen är för trång och spricker. Men samtidigt måste vi göra detta med försiktighet. Den glädje, gemenskap och nybyggaranda som präglar grenen får vi inte ta död på genom att sätta upp omständliga och kvävande regler. Reglerna som finns ska vara till för att stötta grenen och föra den framåt, att guida oss så vi klarar av att hantera den tillväxt som finns utan att kväva de som lägger sin själ i sporten.
När det gäller kvalgränser för internationellt tävlande sattes dessa av tävlingssektionen med utgångspunkt i vad som gäller för andra grenar. Tyvärr saknades detaljkunskap om just vår gren och om hur det internationella läget ser ut i den. Vi har nu fått tillstånd en sänkning av kvalgränserna inför mästerskap från 65 % till 62%. Vi diskuterar just nu om även denna gräns är för högt satt, och jag kan i alla fall konstatera att den inte är ristad i sten.
Men en sak är säker, de ryttare vi skickar till ett internationellt mästerskap måste vara redo för uppgiften. Det innebär att de behöver vara väl etablerade på den nivå de ska tävla. Det innebär att de bör ha känt på internationell konkurrens innan mästerskapet. Vi kan inte ha ekipage som debuterar internationellt på ett mästerskap. De måste dessutom ha känt på den påfrestning det är att resa en längre resa. De måste själva känna sig trygga i allt runt omkring och kunna fokusera på att prestera.
Därför hoppas jag att så många svenska ryttare som möjligt är beredda att ge sig ut och tävla internationellt för att skaffa den erfarenheten och grunden. Jag hoppas att fler ryttare upptäcker vår gren och att fler ryttare inom grenen vågar ta språnget och satsa – oavsett om det handlar om att klara av att rida en ett snäpp högre klass, att ta sig ut internationellt eller att rida ett mästerskap.
Om vi har svenska ryttare som har internationell erfarenhet och är väl förberedda kommer vi ha goda förutsättningar att inte bara delta i kommande mästerskap, utan att faktiskt visa omvärlden att Sverige är en WE-nation att räkna med.