De flesta som har häastar i Skåne har en gemensam fiende – den giftiga växten stånds. Vi har under många år jobbat med att gräva upp den med rötterna, Trots det har kampen känts ojämn, det kommer hela tiden upp mer. Förra året började jag kombinera grävandet med punktsprutning med ogräsättika, och jag insåg att det senare var väl så effektivt, och mycket mindre arbetskrävande. I år började jag redan i april och har varit ute 2-3 gånger i månaden med ättikan. I början gäller det ju att hitta de små rosetterna, när de kommit upp och blivit lite högre och till och med satt blom är de lite lättare att se. Men även då finns det på sina ställen små rosetter också – stånds är ju en tvåårig växt som sätter rosett första året och blommar andra. Min ambition var att ta allt, oavsett storlek. Även om ättikan verkar döda plantorna bra, så har det ändå funnits plantor att hitta – jag tror en del är såna jag tidigare missat, men jag är också rätt säker på att de jag sprutat skickat upp nya några meter bort också. Men det har ändå varit en tydlig trend att jag hittat färre och färre för varje gång jag gått ut, och nu i veckan hände det – jag gick en sväng utan att hitta en enda!
Jag tror ju inte att vi helt är av med ståndsen, och jag kommer fortsätta gå några rundor i höst och nästa år ska jag göra likadant som i år. Men jag tror banne mig att det är jag som har övertaget nu och att vi är på väg mot ett utrotande.
