Den här helgen var det planerat att Grao och jag skulle träna för Astrid. På fredagens morgon var Grao jättehalt när han skulle gå ut. Allt tydde på en hovböld, så jag ringde hovslagaren. Han kom ut på eftermiddagen och konstaterade att det var en böld som verkade vara på väg upp och ut i ena ballen. Jag lade ett våtvarmt omslag och på lördagmorgonen hade bölden spruckit upp. Grao är fortfarande tydligt halt så han fick ett nytt omslag med saltlösning för att dra ur resten.
Det innebar att Otto fick steppa upp och vikariera för kollegan Grao på träningen. En sån träning är ju en bra bit över hans kompetensnivå, men i och med att vi hade en enskild träning så gick det ju bra att anpassa. Ulrik har ridit enkelslalom, parallellslalom och två tunnor med honom innan, men för mig och Otto tillsammans var det helt och hållet premiär.
Vi konstaterade att det är det längsta Otto har åkt under tiden hos oss – men han åker väldigt duktigt. När vi kom fram fanns det väldigt mycket spännande att kolla in, bland annat hästar han inte känner. Han var rätt spänd första tiden och lite rädd för uppsittningspallen. Det är ett ganska tittigt ridhus med väldigt mycket grejer utanför sargen, och så en hel bana uppställd. Otto har ju inte heller varit i ridhus så många gånger, och han är lite skygg för väggar än så länge. Men efter att jag kommit upp och ridit runt ett tag släppte spänningarna och Otto var verkligen jätteduktig. Hinder som enkelslalom, parallellslalom och tre tunnor gjorde han jättebra i trav. Han var också väldigt duktig i klocka i korridor – där vi tränade på att växla mellan att gå fram och rygga och inte rygga hela vägen utan bara några steg och sedan gå fram igen. Muggflytten var lite läbbig, men han gick in fint och gjorde halt. När jag lyfte muggen blev han lite rädd, så jag fortsatte med att bara lyfta och sätta ner på samma pinne.
Otto är väldigt duktig på skänkelvikning och flyttade rätt bra mellan två bommar, även om han tittade en del på bommen han hade framför sig. Även grinden gjorde han bra utan rep – vi var lite långt ifrån men han gjorde momenten bra. Otto är rätt känslig för ljud, och lansen tyckte han var väldigt otäck. Men vi red intill tunnan med lansen i och jag rörde lansen utan att ta upp den. Med lite träning kommer det fungera bra det med.
På det hela var det en riktigt bra vikarieinhopp, vi var rätt trötta och nöjda allihop på hemvägen.
