Ooops, jag behöver en kür

Jag planerar att Graos och min nästa tävling blir distriktsmästerskapen i Skåne. DM rids på söndagen, men arrangören har även klasser på lördagen. Det är ju ett toppenupplägg för Grao som gillar att göra Samma Sak. Bekymret är bara att det inte finns någon lagom klass på lördagen. Det är ett hopp mellan Lätt B och Msv A. Jag hade egentligen inte tänkt att rida Msv A i år, särskilt inte på tremomentstävling, så jag övervägde ett tag att rida Lätt B. Men det finns nackdelar med det med, förutom det faktum att jag tycker det är fel att gå ner så långt i klass. När förra tävlingen var såpass stabil gick jag alltså in och anmälde mig till Msv A. Ooooops!

Nu måste jag alltså sätta ihop en kür. I WE har vi en ganska speciell typ av kür. Man måste rida alla moment i rätt ordning, men man får själv välja vilka linjer man väljer. Musiken betygssätts men är inte alls lika betydelsefull som i en dressyrkür. Här är det bara ett betyg bland alla andra. Jag tänker att en lagom ambitionsnivå just nu är att välja en skrittmusik, en travmusik och en galoppmusik. Finlir kan jag göra sen, om jag fortsätter att tävla Msv A och Svår. För det är ändå en stor fördel i WE – Msv A-programmet är exakt samma som Svårprogrammet, med skillnaden att man får rida på två händer i Msv A. Det innebär att man kan använda samma program även om man går upp en klass, jättebra!

Men det första som jag behöver fixa är förstås att bestämma mina linjer och komponera ett program där jag, utifrån den begränsade flexibiliteten som finns, försöker visa våra styrkor och underlätta där vi är svaga. Jag har grubblat och ritat lite och hade en idé om vad vi vill göra och hur vi kan ta oss mellan de punkter där vi vill vara vid olika rörelser. Idag var Grao och jag hos Paulinda och vi ägnade hela lektionen åt att putsa och prova programmet. Jag tycker vi fick till det riktigt bra! När jag kom hem ritade jag ner alla linjer och gjorde anteckningar. Nu ska Grao och jag träna in programmet, klocka det så det är lagom långt och eventuellt göra lite finjusteringar. Nästa gång jag kommer till Paulinda ska vi rida hela programmet några gånger och testa att det verkligen är vad jag vill ha, och dessutom finputsa på HUR jag rider det bäst!

Musiken är förstås också kvar att sätta. Jag kommer göra en spellista som jag rider till några gånger för att känna hur bra musiken passar. Målsättningen är att ha musik som är något lite lugnare i takten än vi normalt rider, för att få hjälp av musiken att ta ner energinivån. Min tanke är att rida till jazz, jag Grao är en cool jazzkatt. Det är kanske inte det mest populistiska valet och kan förstås straffa sig, men jag hoppas kunna hitta sånt som passar oss bra och sticker ut lite lagom. När jag hittat musik som funkar bra till skritt, trav och galopp filmar jag programmet och sätter tidskoder där jag vill byta musik. Därefter får jag försöka damma av mina högst brisfälliga kunskaper i musikredigeringsprogrammet audacity och försöka göra snygga mixar/övergångar. Skulle det vara så att jag inte hinner få ordning på musik får man lov att rida utan den också – men då får man en femma på musikbetyget. Jag hoppas ju kunna få liiiite högre med väl vald musik förstås!

Kul tävling

I dag har Grao och jag gjort en tremomentstävling på vår hemmaklubb, Ystad. Målet var att glida runt med så låg energi som möjligt och försöka ligga över 60% i både dressyr och teknik och ha en godkänd speed i Msv B. Jag har ju också ett tag haft ett mål att rida en teknikbana med inget hinder under 6, så det målet ligger ju alltid med oss.

Dressyren gick inomhus, och ridhuset är så stort att det gick att rida fram inne med. Det är ju alltid bra för oss när framridningen är så lik tävlingsbanan som möjligt, men det är aldrig någon garanti för att vi ska ta oss runt. Men den här gången gjorde vi det, och det utan några större draman. Det är ju rätt spänt, vilket förstås påverkar en hel del, men när jag gjorde travökningen som är det sista i travprogrammet hann jag faktiskt tänka att det nog inte var så dumt ändå. Vi har haft svårt för diagonalsluta åt vänster, men jag tyckte ändå att vi fick till något slutalikt, och vi hade sprungit över hela banan utan tvärstopp eller sidokast. Skritten är ju väldigt svår, men vi överlevde den utan större missöden ändå och galoppen är ju alltid vår favoritdel – även om vi tyvärr fick ett litet stopp efter det ena lätta bytet eftersom Grao fick syn på folk. Totalt landade vi på 63,89%, och på den svåra slutan fick vi 6,5. Det är ett resultat jag är jättenöjd med!

Jag red fram väldigt kort till tekniken, som gick ute. Framridningen bestod mest av skritt, men även lite lugn galopp och ett par språng över hindret. På andra hästar är det ofta bra att rida lite tempoväxlingar på framridningen, känna att reglagen fungerar och är finkänsliga, men på Grao är det alldeles för triggande. Vi ska bara jogga lite avslappnat och nonchalant sådär så vi är uppvärmda, inte mer.

När jag red in på teknikbanan och väntade på startsignal började det hagla. Tack och lov är Grao inte så väderkänslig, så vi bara körde på och efter en stund slutade det. Grao kändes superfin, och var inte alls särskilt störd av reklamskyltar runt banan, folk och såna saker. Visst tittar han lite och spänner, men på det hela höll han fokus mest på hindren. Min ambition att sänka energin mellan hindren resulterade två gånger i att vi tappade galoppen, men då det inte var i något hinder är det ju inte någon större katastrof. Vi kom runt med väldigt jämna poäng, och fick ett slutresultat på 67,9% Dessutom nådde vi målet att inte ha under 6 på något hinder, bara det liksom! I speeden tog vi det lugnt, jag bröt av innan lansen för att komma tillbaka och inte rusa där, vilket har hänt innan. Grinden var med både framlänges och baklänges och den gör vi jättesakta för att inte bygga stress. Men i många hinder är han ändå väldigt effektiv och vi slutade trots lugnet på den näst bästa tiden i klassen.

Vi räcker ju inte upp till placering än, men jag är så glad över hur bra det gått idag. I dressyren har vi en bra bit kvar till de bästa, men i tekniken var vi 1,5%-enheter från segraren och tiden var som sagt näst bäst, trots att vi tog det lugnt.

Fyrfläta

Någonstans läste jag att en fyrfläta i manen håller bättre än en vanlig trefläta. Jag blev sugen på att testa! En vanlig trefläta håller ju ändå rätt bra på Grao, som har mycket och lång man, men alltid kul att testa något nytt. Jag sökte runt på Youtube för att hitta någon film på hur man gör, och hittade ett par. Men jag klarade verkligen inte av att se hur flätan gjordes. Däremot har jag ju sen innan koll på hur man gör en fyrfläta, så jag bestämde mig för att det enda jag kunde göra var att testa mig fram. Det var faktiskt inte så svårt, principen är ju exakt den samma som för en längsgående vanlig fläta som jag kan göra i sömnen. Men det var så klart betydligt pilligare att hålla reda på fyra tampar man, och att ha lagom spänning på dem alla hela tiden samtidigt som jag tar in mer man. Men jag blev ändå rätt nöjd med resultatet. Jag fick en ojämnhet på ett ställe, men i övrigt blev den helt ok för första försöket. Jag kommer absolut göra fler, och blir förhoppningsvis bättre med träning. Lite gele utmed mankammen gör att jag inte får så mycket spretande strån också, det får jag komma ihåg nästa gång. Jag gör ju inte den här typen till tävling heller, där har jag knoppar, utan det är mest för att få undan manen när jag rider träning eller det är varmt.

Farväl Sixten

För lite mer än fyra år sedan kom en gul katt gående till gården och bestämde sig för att stanna här. Vi brukar skoja om att han kom med sin portfölj varje dag och började jobba, och efter någon månad hade han hörnkontoret. Han fick heta Sixten och blev snabbt en viktig del av vårt hushåll. Nu har vi fått säga farväl till honom. En tumör i magen gjorde att han bara blev fem år gammal.

När Sixten kom till oss hade vi två äldre katter, Maja och Elsa. De var inte jätteglada i slyngeln, men Maja talade om var gränsen gick och rev honom på ena örat i farten. Vi hade en plan för att integrera honom lite mjukt och sakta, och den visade sig fungera bra. Efter hand försvann de äldre katterna och Sixten blev istället ett vuxet stöd för våra nya katter. Sixten var verkligen den snällaste och bussigaste farbror som en kattunge kunde önska sig, och både Ester och våra nuvarande katter Agnes och Märta tyckte väldigt mycket om honom. Han var på alla sätt en snäll katt.

Sixten hade en del otur i livet. Tre gånger blev han ganska ordentligt skadad, och två av dem fick han blodförgiftning. De gångerna är vi säkra på att han blev attackerad av en glada. Den sista gången vet vi inte riktigt vad som hände. Tack vare att han lät oss och veterinären ta hand om honom blev han bra alla gångerna.

Sixten var mycket tillgiven och ville gärna gosa. Han såg oss människor i familjen som den ultimata tryggheten, och han hade ett rätt stort trygghetsbehov. Vi tror att han ibland drömde mardrömmar, men då blev det alltid bättre om man tryckte upp sig mot någon av oss. Allra bäst tyckte Sixten om husse. I de mest otäcka situationerna, som hos veterinären, var det husse som gällde, ingen annan.

En gång har Sixten bott på hotell. Matte och husse skulle resa bort och Sixten fick bo på katthotell. Det var det sämsta han varit med om. Inte alls som att bo hemma! Dåligt, sa Sixten! Han höll sig i det lilla huset hela vistelsen. Han hade varit framme och ätit och gått på lådan när ingen sett, men utöver det tyckte han det var säkrast att gömma sig. Han blev så glad när husse kom och hämtade honom så han fick åka hem igen!

Sixten hade några favoritplatser i huset. Allra mest gillade han den lilla koja som vi fått från vår vän Monica. Vi döpte den till Sixtenska kapellet. Även Sixten själv fick smeknamn av oss. Kände vi oss lite isländska blev det Sixtur Blixtur. Var vi mer romerska blev det Sixtus Blixtus.

Sixten var en duktig jägare, men till skillnad från våra tidigare katter ville han inte visa upp byten. Istället gömde han dem. Det var troligen en rest från den tid när han levde vild. Sina byten fick man hålla för sig själv om man inte ville svälta. Inne i huset älskade han att jaga skuggor. De andra katterna satt helt frågande medan han snurrade runt och försökte fånga en skugga. Solkatter begriper sig alla på, men just skuggorna var Sixtens grej. Han kunde sätta sig på ställen där han visste att det blev bra skuggor och titta uppfodrande på en.

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans med Sixten, men han har gjort ett stort avtryck här. Vi saknar honom mycket.

En sen jämförelse

Så här års – eller för all del ett par veckor tidigare – brukar jag ju göra en jämförelse av hur vår magnolia vuxit sedan den planterades. Jag ska givetvis göra det i år med! Blomningen är fortfarande ganska svag efter det där året när det bara var enstaka blommor, men den har vuxit och det är i alla fall bättre. Jag ska försöka göra om rundeln runt den i år, rensa upp rejält och ge den lite mer gödsel och omsorg så får vi se om det kan hjälpa den lite.

Otto steppar upp

Den här helgen var det planerat att Grao och jag skulle träna för Astrid. På fredagens morgon var Grao jättehalt när han skulle gå ut. Allt tydde på en hovböld, så jag ringde hovslagaren. Han kom ut på eftermiddagen och konstaterade att det var en böld som verkade vara på väg upp och ut i ena ballen. Jag lade ett våtvarmt omslag och på lördagmorgonen hade bölden spruckit upp. Grao är fortfarande tydligt halt så han fick ett nytt omslag med saltlösning för att dra ur resten.

Det innebar att Otto fick steppa upp och vikariera för kollegan Grao på träningen. En sån träning är ju en bra bit över hans kompetensnivå, men i och med att vi hade en enskild träning så gick det ju bra att anpassa. Ulrik har ridit enkelslalom, parallellslalom och två tunnor med honom innan, men för mig och Otto tillsammans var det helt och hållet premiär.

Vi konstaterade att det är det längsta Otto har åkt under tiden hos oss – men han åker väldigt duktigt. När vi kom fram fanns det väldigt mycket spännande att kolla in, bland annat hästar han inte känner. Han var rätt spänd första tiden och lite rädd för uppsittningspallen. Det är ett ganska tittigt ridhus med väldigt mycket grejer utanför sargen, och så en hel bana uppställd. Otto har ju inte heller varit i ridhus så många gånger, och han är lite skygg för väggar än så länge. Men efter att jag kommit upp och ridit runt ett tag släppte spänningarna och Otto var verkligen jätteduktig. Hinder som enkelslalom, parallellslalom och tre tunnor gjorde han jättebra i trav. Han var också väldigt duktig i klocka i korridor – där vi tränade på att växla mellan att gå fram och rygga och inte rygga hela vägen utan bara några steg och sedan gå fram igen. Muggflytten var lite läbbig, men han gick in fint och gjorde halt. När jag lyfte muggen blev han lite rädd, så jag fortsatte med att bara lyfta och sätta ner på samma pinne.

Otto är väldigt duktig på skänkelvikning och flyttade rätt bra mellan två bommar, även om han tittade en del på bommen han hade framför sig. Även grinden gjorde han bra utan rep – vi var lite långt ifrån men han gjorde momenten bra. Otto är rätt känslig för ljud, och lansen tyckte han var väldigt otäck. Men vi red intill tunnan med lansen i och jag rörde lansen utan att ta upp den. Med lite träning kommer det fungera bra det med.

På det hela var det en riktigt bra vikarieinhopp, vi var rätt trötta och nöjda allihop på hemvägen.

Mer skidåkning – nu i Romme

Efter vår tripp till Åre var vi inte riktigt mätta på skidåkning för säsongen. Vi funderade på lite olika möjligheter till en skidresa light och bestämde oss för att ta en tripp till Romme, utanför Borlänge. När man som vi bor på sydkusten är det aldrig särskilt nära till skidåkning, men det här var i alla fall ett hållbart alternativ, med drygt 8 timmars bilresa i varje riktning. Vi packade bilen på onsdagkvällen och stack iväg direkt när vi slutade jobba på torsdagen. Vi körde till Guldsmedshyttan, någon timme norr om Örebro, där vi övernattade på Bergsgården. På morgonen tog vi på oss skidkläder direkt och körde de sista 1 tim och 20 min till skidanläggningen. Tyvärr regnade det hela första dagen. Trots det var pisterna förvånansvärt ok första timmarna. Efter en god lunch i våffelstugan på toppen åkte vi någon timme till, men då hade snön blivit riktigt tråkig och högg fast skidorna gång på gång. Vi var dyngsura och ville inte riskera felskär och skador, så bestämde oss för att ge upp för dagen. Vi fick på oss torra kläder och åkte in till Borlänge en stund innan vi kunde checka in på Ulfshyttans herrgård, där vi skulle bo två nätter.

När vi vaknade på lördagen vräkte blötsnön ner. Det hade kommit någon decimeter under natten och det kom ytterligare två under dagen. Vi började dagen i skidshopen. Jag har haft problem med att fötterna domnar i mina pjäxor och jag har blivit väldigt trött i fötterna. Jag har ju haft en hel del problem med fötterna, så jag har inte tyckt att det varit jättekonstigt, men ändå rätt jobbigt. Men för att se om jag skulle kunna få lite bättre förutsättningar köpte jag ett par sulor formgjutna efter mina fötter. Ulrik passade också på att köpa ett par. För mina fötter var det verkligen en revolution! Domningarna försvann helt, och jag hade inga smärtor i fötterna alls! Jag tror sulorna var den största orsaken till förbättringen, men jag har också blivit en betydligt bättre skidåkare och spänner inte fötterna lika mycket längre. Det bidrar så klart också, men skillnaden med de nya sulorna var påtaglig.

Även på lördagen åkte vi skidor fram till ungefär klockan 14. Backarna klarade all blötsnö rätt så bra, men man blev rejält blöt, särskilt i rumpan av att hela tiden sätta sig på snö och is i sittliften. Vi bytte om och vilade en stund på rummet, sen åkte vi till Borlänge och åt lavastenskött på Blackstone. Jag är väldigt svag för det, och det är några år sedan sist, så det blev en riktig höjdare. Det var riktigt moddigt och tufft att köra tillbaka i tätt snöfall och bitvis oplogade vägar, men vi tog oss i alla fall tillbaka.

Sista morgonen vaknade vi till strålande sol. Vi åt en snabb frukost och stod i liftkön redan innan liften öppnade. Vi fick en riktigt fin sista halvdag i backarna! Det var ju söndag och det fina vädret gjorde att det vällde in folk och det blev trängre och trängre i backarna. Om man jämför med Åre, särskilt under lågsäsong när vi brukar vara där, så är andelen oerfarna åkare större här och man fick verkligen ha ögonen med sig neråt i backen. Det märktes även i liftköerna, många är inte så rutinerade och det gör att kösystemet inte blir riktigt så effektivt som det skulle kunna vara. Vi fick i alla fall en riktigt fin förmiddag, innan vi var tvungna att sätta oss i bilen för att köra åtta och en halv timme hem igen.

Däremot fick vi verkligen se hur väl ställets genomtänkta logistik fungerar. Romme Alpin har sex stycken effektiva sexstolsliftar – om folk bara lyckas fylla på varje säte effektivt matar de upp skidåkare i en rasande fart. Det stora antalet nedfarter fördelar åkarna väl över de båda bergen som ingår i systemet. Tyngdpunkten ligger på gröna och blå backar, men det finns även en hel del svarta och några röda. Vi fokuserade på de bästa blå och röda, men åkte även svarta, som inte var några större problem ens för en medelmåtta som jag. En trevlig värd tipsade oss om sin favoritslinga, den blå Prästslingan. Den hade trevlig blå lutning i princip hela vägen och inte några direkt flacka partier så där kunde vi få in bra flyt och hyfsad fart hela vägen ner. Vi blev även tipsade om en trevlig backe, jag tror den hette solstinget eller nåt sånt, som var svart/röd, som inte så många hittade. Tyvärr lyckades inte vi heller göra det 😀 Vi tog Götes brant och Velodromen ner istället, vilket var helt ok det med.

På det hela taget var vi rätt imponerade av skidanläggningen. Den är väldigt genomtänkt, effektiv och trevlig. Man får mycket skidåkning på kort tid, och alla som jobbar där är supertrevliga. Vi provade inte så många restauranger, men priserna var överkomliga och kvaliteten god. Vi slapp den där känslan av att bli mjölkad på överpriser överallt som man lätt upplever på skidorter annars. Vi trivdes jättebra i Romme och räknar med att komma tillbaka. Det är ett perfekt ställe för dem som vill ha effektiv åkning och variation i pistade backar. Vill man åka offpist är det däremot inte rätt ställe, det finns inga möjligheter till det.

Semmelsockerkaka

Det är fettisdagen och vi hade inga släta bullar hemma. Jag improviserade ihop en semmelsockerkaka istället!

130 g smör
3 ägg
2 dl socker
100 g mandelmassa
3 dl mjöl
2 tsk bakpulver
kardemumma

Smält smöret och pensla formen. Bröa formen, jag använder mannagryn. Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt mjöl, bakpulver, mandelmassa , kardemumma och det smälta smöret. Grädda i sockerkaksform ca 40 min i 175 grader.

När kakan svalnat, skär av toppen. Gröp ur en ränna ur sockerkakan. Blanda en fyllning:

150 g mandelmassa
inkråmet från sockerkakan
en skvätt grädde

Fyll rännan med fyllningen. Spritsa vispad grädde ovanpå och lägg på toppen.

Fina skiddagar

De senaste veckorna har jag åkt väldigt mycket tåg. Först åkte jag upp till Sandö och jobbade en vecka. Därefter tog jag tåg vidare till Åre, där Ulrik mötte upp med nattåget från Malmö. På lördagen när jag kom var det storm i Åre, och jag tillbringade kvällen på hotellet framför brasan. Morgonen efter hade det kommit nästan 30 cm nysnö. Det tog något dygn innan allt hade blivit pistat, men det gjorde ju att vi fick jättefint underlag i backarna. De sista två dagarna hade vi dessutom sol, relativt vindstilla och ganska kallt, mellan -14 och -24 grader. Båda de dagarna var gondolen till toppen dessutom öppen, så vi kunde njuta av den svindlande utsikten. Vecka 6 är en jättebra vecka tycker vi, det brukar vara bra skidåkning och det är inte så mycket folk. Vi började med att åka med bästa skidcoachen Daniel från Åre Sportshop. Vi har ju åkt med honom tidigare och vet att det alltid är toppenbra. Ulrik valde i år att åka skidor största delen av tiden – men han och Daniel var ivåg och åkte offpist med brädan några timmar också. För Ulrik var det nästan nytt – han har åkt skidor en hel del men det är över 20 år sedan. Efter det har han åkt bräda och också en del telemark. Det gjorde att vi kunde åka bättre tillsammans, och dessutom åkte vi på ganska samma nivå. Det senare inser jag ju kommer ändras, Ulriks utvecklingskurva är mycket brantare än min, så han kommer snart gå om.

Tekakor med havre

Bakmanin på Olsgård håller i sig! Idag har jag experimenterat fram jättegoda tekakor med havre i, det blir verkligen en lördagslyxfrukost!

5 dl havregryn
6 dl mjölk
150 g smör
50 g jäst
en skvätt ljummet vatten
1 tsk salt
2 msk brödsirap
vetemjöl

Blanda havregryn och mjölk och låt stå över natten. Lös upp jästen med lite ljummet vatten. Smält smöret och blanda i havreblandningen, värm den något. Blanda med jästen, tillsätt salt och brödsirap. Knåda i mjöl tills det blir en lagom kladdig deg. (Jag mäter aldrig hur mycket mjöl jag har, utan tar lite i taget tills jag är nöjd med degen).

Jäs ca 40 min

Rulla bollar som sedan kavlas ut. Jag väger bollarna så de blir lika stora. Nagga med gaffel, jäs på plåt ca 15 min.

Grädda i 220 grader i ca 12 minuter.