Så här års är ju inte den grusade rasthagen jättekul, och när jag skulle passa på och mocka hagen innan det var kolmörkt hade jag lite väl mycket hjälp av två hästar. Jag gick och hämtade några grenar från när vårt äppelträd blev beskuret, och vips var hästarna sysselsatta med annat och jag fick mocka ifred. Några harar hade redan börjat tugga på barken, men det fanns definitivt kvar till hästarna med.
Graos rehabtid går långsamt framåt. I nästan fem veckor stod han i sin box dygnet runt, förutom de promenader jag försökte få in två gånger om dagen. I slutet av den perioden var han inte så kul att leda, han var extremt känslig och reaktiv. Jag hade egentligen tänkt ha honom på box i sex veckor, men när det närmade sig fem kände jag att det inte var hållbart längre. Då delade jag av vår grusrasthage i en mindre del, på ungefär 7×7 meter och en större. Xipo fick gå i den större och Grao i den mindre. Grao gick alltså i en egen liten sjukhage, men med bara en enkel tråd till polaren Xipo. Sedan helgen, det vill säga sju veckor efter operationen, går Grao och Xipo tillsammans i hela rasthagen, som är ca 15×30 meter.
Grao blev så klart något lugnare att leda när han fick börja gå ut, men den riktigt stora skillnaden blev när han fick gå tillsammans med Xipo. Han känns mycket mer harmonisk och tillfreds nu. Det är jättetydligt att det inte alls är samma sak att ha sällskap med en tråd emellan som att faktiskt gå tillsammans. Det gör ju också att det är lättare för mig att gå våra allt längre rehabpormenader på ett bra och städat sätt.
Otto får än så länge gå ensam, men i en betydligt större hage. Han är lite för aktiv för att det ska vara bra för de båda andra, som ju båda är konvalecenter. Han är tack och lov rätt duktig på att sysselsätta sig själv i hagen. Han har två hörn i hagen som är långt från grinden, flera hundra meter, och han går ofta till något av dem. De är dessutom placerade så att han oftast har lä i något av hörnen, vilket har varit bra sista tiden. Grao och Xipo har en hög häck utmed ena sidan av hagen, och stallet utmed en annan. Sista tiden har det varit rätt vindriktning, så de också har haft lä – i alla fall så mycket lä som det blir när det stormar.
Vädret idag är verligen uselt. Just nu är det regn på is, så till och med Graos rehabpromenad får pausa. Istället bestämde jag mig för att testa att göra en sockerkaka i airfryern – mest för att se om det funkade. Det första steget var att kolla om min stora favoritform fick plats i den. Den passade precis, om jag tog ur korgen. Sen gjorde jag en traditionell tigerkaka. Jag testade att ha en filead clementin i den ljusa smeten. Det gav tyvärr inte så mycket smak alls, jag får nog ha mer om det ska märkas. Jag tror även att apelsin är effektivare. Min form är rätt stor, så jag gör en lite större sats smet än standardrecepten. Jag är ju rätt dålig på att använda recept när jag bakar, men här är ungefär hur jag gjorde:
3 ägg
3 dl socker
4,5 dl vetemjöl
1,5 msk bakpulver
80 g smör
3/4 dl mjölk
2 msk kakao
Vispa ägg och socker poröst, blanda i vetemjöl och bakpulver. Blanda sedan i smält smör och mjölk, jag reglerar tjockheten på smeten med mjölken (den ska vara tjock och trögflytande). Innan jag häller i smöret brukar jag pensla formen med det smälta smöret. Jag bröar formen med lite olika saker, den här gången blev det traditionellt ströbröd. (Jag förvarar förresten ströbröd, panko och liknande i frysen, i ziplockpåsar. Perfekt att bara ta fram och använda, möglar inte, smular inte ner och håller i en evighet) Jag tar undan en knapp 1/3del av smeten och smaksätter den med kakaon. Resten av smeten hade jag som sagt clementiner i, men det gjorde inte så mycket nytta. Funderar på om jag ska testa att ha i lite frysta hallon nästa gång.
Häll i den vita smeten, klicka i den bruna. Rör om försiktigt med en gaffel eller kniv elller slickepotten. För min lite större form med den här mängden smet var 160 grader i 35 minuter lagom. Med en mindre sats hade jag fortfarande haft samma temperatur men kortat tiden lite.
Sockerkakan blev jättefin. precis som den blir i ugn. Fördelarna med att göra i airfryern är främst att det går åt mindre el, man behöver inte förvärma och om man har tiden rätt behöver man inte heller passa på tiden för att ta ur kakan ur ugnen.
Till nyår ville jag ha chokladfondanter till efterrätt. Jag kollade runt efter lite recept och gjorde till sist den här varianten. De blev jättegoda! Jag kommer göra några mindre ändringar till nästa gång. Jag tryckte i en hel Fazer blå pralin i varje. Det var lite för mycket, en halv blir bättre. Om jag får tag på Fazers minttryffel, de där pralinerna som är ljus choklad och minttryffelfyllning, blir det nog ännu bättre. Jag funderar även på att testa med en center eller en mintchoko, det tror jag också blir bra.
Det går helt säkert att få dem bra i vanlig ugn också, men nyckeln till att få dem riktigt bra är att göra dem minst en dag innan och frysa dem. Sen tillagar man dem direkt från fryst. Det innebär dessutom att man alltid kan ha ogräddade fondanter i frysen, och fixa en jättegod efterrätt på 10 minuter när som helst.
2 ägg
1 dl socker
100 g smör
en skvätt mjölk
1 dl vetemjöl
0,5 dl kakao
praliner eller någon annan choklad du gillar
Smält smöret. Rör ihop ägg och socker. Blanda i smör och mjölk och sikta i vetemjöl och kakao. Rör allt ordentligt och klicka i formar. Jag använde de silikonformar som jag fått med airfryern. 6-8 st blir lagom. Tryck i någon slags chokladbit i mitten på varje.
Lägg formarna i frysen.
Vid tillagning – tag ut så många formar som du vill göra och kör i airfryern, 9 minuter i 190 grader.
Under julhelgen har jag vässat mina gotländska skills. Jag har klätt om min gotlandsljusstake. Det är ju en hel del pyssel, och jag konstaterade att jag hade behövt göra kanske tre eller fyra för att förfina tekniken. Samtidigt är jag rätt glad att det bara var en! Jag har dessutom fått improvisera och testa mig fram i hur man gör, men jag är efter förutsättningarna väldigt nöjd med resultatet. Nu tänker jag att den inte behöver kläs om på ett tiotal år eller så. Jag kommer använda stearinljus med batteri och ledlampor i den, så den blir dessutom helt brandsäker. Även med kattunge i huset.
Ljusstaken har överlevt ett antal flyttar, men var väldigt tufsig och rufsig. Guldpappret var blekt och den såg allmänt sliten ut. Dessutom har en arm gått av vid något tillfälle, och den är lagad. Det allra första steget var att hitta rätt papper. Jag hoppades kunna köpa på Wessman & Pettersson, bokhandeln i Visby, när jag var där i november. De har sålt papper tidigare, men dock inte längre. Jag mailade en som säljer gotlandsljustakar men fick inget svar. Så jag började leta på egen hand. Efter en del efterforskningar kom jag fram till att det var sånt papper som kallas ”glanspapper” som var det bästa. Jag beställde från Panduro. Ett paket guld och ett paket vitt, med fem ark i varje paket, räcker. Det visste inte jag så jag beställde lite för mycket.
När jag fått tag på papper drog jag loss allt det gamla. Det var förvånansvärt väl limmat, och det var ett ganska svårt jobb. Jag skrapade armarna med morakniv och sandpapprade ner de sista ojämnheterna. Jag accepterade lite pappersrester kvar på ljusstaken men ville inte ha ojämnheter under det nya pappret. Jag gjorde dessutom om lagningen så den blev bättre. Under det nya pappret syns den inte.
Jag valde att skära pappret med en mattkniv och linjal, från långsida till långsida. Först klädde jag de delar av ljusstaken som inte skulle ha ”fluff” med guldremsor. Jag valde att göra dem 2 cm breda. Foten slog jag in som ett paket ungefär. Själva ljushållarna klädde jag med bredare pappersremsor som jag även vek ner inuti ljushållaren. Jag använde UHU universallim, det var ett bra val tror jag.
Själva fluffremsorna valde jag efter rätt mycket funderande att göra 10 cm breda. Remsan viks på mitten med utsidan in. Sedan markerade jag 1 cm från kanten och klippte sedan fransar från den vikta sidan. Jag måttade inte bredden på fransarna, men tänkte att jag ville ha dem mindre än 1 cm breda men mer än 5 mm. När jag klippt en del mätte jag, och de blev ungefär 7 mm breda. De här fransarna klippte jag helt vinkelrätt mot vecket. När jag klippt klart en remsa plattade jag ut den, limmade ena kanten och vek tillbaka åt andra hållet, så utsidan kom utåt och fransarna blev mjukt bulliga. Jag valde att göra rätt många remsor klara innan jag började montera.
Sen var det dags att börja linda. Jag limmade på basen på remsorna och lindade lagom tätt. Det var rätt pilligt, särskilt på de delar där det är ganska tätt och limmet riskerade att fastna i papper som redan satt fast på en annan arm. Samtidigt är det här det roliga jobbet – det är nu man ser resultat! Då och då gick jag och tvättade lim från fingrarna, det blev snabbt klibbigt.
När jag lindat klart ville jag göra något lite extra. Det är rätt vanligt att gotlandsljusstakar har någon typ av dekoration vid korsen, där armarna möts. Jag konstaterade att det var ganska lite plats vid det övre korset, men vid det nedre kunde jag göra en pappersblomma med samma teknik. Jag klippte en 2 cm bred guldremsa som jag vek och klippte på samma sätt som fluffet. Den delade jag i två lika bitar och rullade till en rulle. Sen skar jag två remsor av det vita, som var 6 cm breda. Dem vek jag också på samma sätt och markerade en 5 mm kant. Sen klippte jag rätt tunna fransar, i 45 graders vinkel mot vecket. Jag vände och klistrade på samma sätt som ljusstaksfluffet och rullade sen utanpå den lilla guldrullen. Blommorna var lite för svåra att bara limma på, så jag använde dessutom ett guldhäftstift för att få fast dem.
Syftet med min resa till Portugal var ju att hitta en ny häst. Och jag hittade Polo. Polo är en svartbrun hingst som är född 2019, alltså fem år gammal nu men blir sex nästa år. Han är alltså ett halvår äldre än Grao var när jag köpte honom. Polo är 161 cm hög och har precis som Grao en stor turbomotor. Men till skillnad från Grao är han betydligt mer trygg med det mesta. Han är väl grundriden och bra utbildad för sin ålder. Nu är kontraktet skrivet och nästa steg är att han ska bli kastrerad. Men först måste det gå 20 dagar för att försäkringens karenstid ska ha gått över – om det skulle bli komplikationer. Därefter kommer han stå kvar hos säljaren tills han är läkt. Det tar ca tre veckor. Då är vi framme i månadsskiftet januari-februari. Jag tycker det är en rätt dålig tid för en häst att flytta från Portugal till Skåne, så han får vara kvar i Portugal ungefär en månad till. Den tiden kommer han tillbringa hos Astrid Hedman. Hon kommer rida honom åt mig, och träna svensksaker som att gå i hage med elstaket och liknande. Det innebär att det kommer vara vår på gång när han äntligen kommer till Olsgård och får träffa sin nya familj och sin nya flock. När han kommer hit gör vi som vi gjort med alla våra importer – håller honom så isolerad vi kan i stall och hage i ca tre veckor. Då hinner vi ta maskprov på honom och se att han inte fått med sig något smittsamt hem. Våra hästar från Portugal har alltid varit parasitfria och vi anlitar transportbolag som är mycket noga med hygienrutiner och smittskydd – men självklart måste vi ändå vidta försiktighetsåtgärder.
Det är förresten lite roligt med namnet. Våra hästar heter ju Grao, Xipo och Otto. Vi har tidigare även haft Arno, Ferro och Hugo, och vi har en katt som heter Kuro. Bland det sista Ulrik sa innan jag åkte var ”vi får väl hitta ett smeknamn med fyra bokstäver som slutar på O till den nya hästen”. Jag visste inte vad hästen hette förrän efter jag bestämt mig! Många portugisiska namn är väldigt krångliga dessutom, så skönt med ett enkelt namn. De som är födda 2020 har dessutom namn på Q, krånglig årgång!
Ridmässigt planerar jag att under våren introducera WE-hinder för honom. Det har han inte sett innan. Jag kommer förstås arbeta med att vi ska lära känna varandra och vi kommer även träna dressyr förstås. En tanke jag har är att försöka rida någon dressyrtävling på honom redan till våren med målsättning att kunna starta WE till hösten. Jag tror det kommer bli en superroligt häst att arbeta med, och ett bra komplement till Grao som jag förstås kommer rida parallellt.
Även om min resa nu inte var tänkt som en ridsemester på det vanliga sättet så fick jag smaka lite ridsemester också. Två av de ställen jag besökte går också att åka till som turist för att rida.
Quinta Ladeira do Prado ligger uppe i bergen strax öster om Porto, nära Amarante. Där finns svenska Michelle Nilsson och stället ägs av supertrevliga Pedro och Beatriz. Här kan man rida lektioner för Pedro, som är framgångsrik ryttare i både dressyr och working equitation. Man kan också rida ut i det häftiga bergslandskapet, och om man vill kan man rida till en vingård där man får prova vin, äta middag och bo över för att rida tillbaka dagen efter. Stället är rätt litet och de har ett boende med fyra bäddar, så det blir familjärt, småskaligt och trevligt. Jag bodde en natt i huset på gården, och det var verkligen toppen.
Om man vill fokusera mer på träning eller kombinera ridresan med andra aktiviteter är Portugal Equestrian ett utmärkt alternativ. Det är en riktigt stor anläggning med huvudfokus på hoppning – men det finns även ett antal välutbildade dressyrhästar och bra tränare i dressyr. De flesta hästarna är halvblod från olika stamböcker, men det finns självklart en del lusitanos också. De används framför allt till dressyrlektionerna, och de som används i verksamheten är utbildade till minst St Georg. Här håller Astrid Hedman till med sin verksamhet, och det finns flera svenskar i det väldigt internationella och välkomnande gänget. Här pratas många språk samtidigt och på de fyra stora ebb- och flodbanorna, två av dem med tak, samsas duktiga ryttare från alla discipliner. Det vanligaste upplägget är att du som elev på centret rider två lektioner på förmiddagen. Sen äter du lunch tillsammans med dina ridlärare, antingen på anläggningens servering eller på någon av de mysiga serveringarna i närheten. Vi åt nere på stranden på två olika jättemysiga ställen. Sen har du eftermiddagen fri för andra aktiviteter. Jag har ju haft en hyrbil under min resa. Det är billigt i Portugal och ett väldigt bra sätt att ta sig runt och se mycket. En av dagarna jag var på anläggningen var det en stor pay and jump. Jag kunde sitta i solen och se på hoppningen, samtidigt som den stora anläggningen gjorde att anställda och elever kunde jobba på som vanligt på några av de andra banorna.
Nu är jag hemma efter en helt underbar vecka i Portugal. Jag kommer skriva en serie inlägg om resan, med lite olika fokus. Men jag kan ju börja att avslöja – JA jag hittade en häst! Mer om det senare. Men hur gör man då när man ska hitta en häst i ett annat land? Och vad är det jag har sökt efter+
Jag har letat hingstar och valacker – vi har eget stall och tre hästar sen tidigare, alla valacker. Jag tycker det har varit väldigt skönt och smidigt de sista åren när vi har haft ”enkönat” stall och ville hålla det så. Jag har bara tittat på renrasiga lusitanos, även om jag hade kunnat tänka mig en cruzado som fyller mina kriterier. Jag har bland annat sett en del fina arab-lusitanokorsningar. Det jag efterfrågat är hästar i åldern 4-6 år, mellan 157 och 167 cm höga.
Jag har använt mina egna kontakter sedan tidigare, och dessutom tagit hjälp av två svenska förmedlare som bor i Portugal. Utöver det så satte jag in en annons på en internationell sida och fick massor med svar. Innan jag åkte har jag gjort ett ganska grundligt arbete. Jag har gått igenom filmer på drygt 30 hästar som alla mer eller mindre fyller mina grundkriterier på ålder, temperament, storlek och pris – och geografi för att inte behöva köra runt över hela Portugal. Utifrån dem har jag valt ut några jag vill se. Den ena förmedlaren, som jag tränat för en del och som vet väl vad jag söker och hur jag rider, hade dessutom tagit fram några, så när jag landade hade jag 12-14 hästar jag planerat att se och några till att ta till. När jag åkte ner hade jag en ganska detaljerad plan för de första dryga 3 dagarna. Resten av tiden höll jag öppen för improvisation. Jag hade boende på två olika ställen fixat, men var också öppen för möjligheten att boka ett airbnb med kort varsel om planerna ändrades. Jag valde att hålla resan på låg budgetnivå, då jag åkte ensam och det för mig var hästletandet som var i fokus. Därför åkte jag även utan incheckat bagage, med hjälmen i en ryggsäck och stövlar och ridkläder i en liten kabinväska.
Den första hästen, förmedlad av Margareta Brandau och hennes företag Lusitanissimo såg jag redan direkt när jag landat första kvällen. Det var en jättefin brun fyraåring som rörde sig otroligt bra. Traven var fin och galoppen, som ju för mig är den viktigaste gångarten, var fantastisk. Dagen efter var riktigt intensiv. Astrid Hedman och jag åkte först till hennes eget stall (mer om det i kommande inlägg) där jag provade två fina hästar. Sen åkte vi vidare till tre andra ställen med en eller två hästar på varje. Redan efter den dagen kände jag att jag hade hittat vad jag sökte 🙂 Men dagen efter åkte jag ändå vidare och träffade nästa portugisiska svenska som jag känner väl sen innan – Michelle. Jag fick se hennes stall (även det kommer i kommande inlägg) och träffa hennes supertrevliga stallägare. Sen åkte vi tillsammans och tittade på ytterligare två hästar, där jag verkligen gillade den ena och utsåg den till min ”förstareserv”. Sen hade jag en liten paus för andra aktiviteter ett par dagar, men avslutade med att rida en jättefin och välutbildad sexåring på en minimal ridbana i spöregn. Det är en annan svensk som är sugen på att köpa den, och de ville gärna att jag provred den också för att få mitt omdöme. Jag hoppas den kommer till Sverige med, för den var verkligen välriden och trevlig.
Jag passade även på att rida en del andra hästar, så det blev en vecka totalt fylld av ridning. För mig, som mest rider våra egna hästar till vardags, var det jätteroligt att få rida så många hästar på kort tid, och de var också sinsemellan rätt olika. Nyttigt och roligt samtidigt som jag kunde njuta av underbart portugisiskt väder.
Igår var Grao och jag på återbesök hos veterinären. Först var det häst-sjukgymnasten som tittade på honom. Vi fick trava några steg på gången, och hon konstaterade att jo, han är halt – men med tanke på att det inte ens är tre veckor sedan han opererades var det ändå inte mer än väntat, snarare tvärt om. Hon tyckte också att han såg något mer avslappnad ut över kors och länd, vilket förstås är ett gott tecken. Vi fick lite fler övningar att arbeta med och också instruktion om att så småningom sätta kinesiotejp inte bara på rumpmuskeln utan även på magen. Jag kommer återkomma till tejpandet efter jag är hemma från Portugal och berätta om varför man tejpar och hur man gör. På sikt kommer vi fortsätta stabiliseringsträningen med balansplattor och kanske även equiband. Därför ska jag redan nu börja se mig om efter balansplattor, så Grao kan få lite tid att vänja sig vid dem innan vi börjar använda dem skarpt. I övrigt ska jag fortsätta med promenader, och öka längden med totalt ca 5 minuter i veckan.
Även veterinären tittade på Grao när han rörde sig, innan vi injicerade mer PRP, Platelet Rich Plasma, i knäleden. Den här gången gjordes preparatet från Graos eget blod. Veterinären hämtade blod från halsen. Det centrifugerades sedan för att skilja plasman från de röda blodkropparna. Plasman blir rik på blodplättar och har egenskapen att den kickstartar kroppens egna läkningsprocesser. Man kan säga att det är en slags bloddopning för läkning. Centrifugeringen tar bara några minuter. Under tiden hjälpte jag till att klippa det aktuella området på insidan av bakknät. Det var ju redan klippt efter operationen, men vi tog lite till för att det skulle vara helt pälsfritt.
Att sticka en känslig häst på insidan av bakknät är förstås inte helt trivialt, och Grao har ju tidigare reagerat kraftigt på hantering av bakben i allmänhet och bakknät i synnerhet. Han var därför rätt rejält neddrogad när veterinären injicerade, för säkerhets skull. Det går ju inte att sticka på måfå utan hon måste hitta precis rätt och få in nålen i leden för att lägga plasman på rätt ställe.
Grao fick därför vila i boxen en timme så han hade kvicknat till lite innan vi körde hem. Jag träffade en god vän på veterinärkliniken – vi konstaterade att det var jättekul att ses, det var länge sen, men att det är lite onödigt att det blir hos veterinären.
Så här års brukar jag ju utvärdera årets mål och sätta nya. Tyvärr blev det ju inte så mycket med målen för 2024, i juni upptäckte vi en knäskada på Grao och han har varit under behandling sedan dess. Nu är han opererad och vi har gott hopp om att han kommer tillbaka, men jag kommer låta det ta tid så vi inte forcerar och riskerar resultatet. Så förra årets mål, att ha roligt och träna och tävla stabilt på Msv nivå och kanske rida Lag-SM föll.
Det uppenbara målet för Grao under 2025 är förstås att bli frisk och kry, och att komma tillbaka till träning. Om han är tillräckligt bra så vi kan träna under hösten med målsättning att tävla igen 2026 är jag nöjd! Bara att få göra saker ihop med min fina häst är härligt och jag hoppas vi kommer dit igen.
Nästa mål för 2025 är att skaffa en yngre häst att jobba med under tiden Grao blir frisk, och kunna komma ut och tävla på den. Då jag inte vet vad det blir för häst kan jag förstås inte sätta några nivåer, men det som känns rimligt är att kunna göra någon start i lätta klasser under året, både i dressyr och WE. Den långsiktiga planen är att ha två hästar att tävla med under 2026 och framåt.
