Gårdagens inlägg fick mig att tänka lite mer på Blussan, hästen jag hade så kort tid men som ändå betydde mycket. Jag var alltså 16 när jag köpte henne. Hon fanns i en by ungefär två mil bort, där hästen jag då red bodde på vintrarna. En av hästägarna i det stallet skulle provrida en häst som var till salu. Det fanns en till som också skulle säljas och jag följde med som sällskap på den. Det slutade med att vi köpte varsin häst.
Jag var som sagt 16 och hade alltså inte körkort, så jag red hem hästen. Den dagen var det -15 och jag var faktiskt rätt glad att jag inte hade köpt någon sadel utan fick rida barbacka. Såhär i efterhand inser jag hur snäll hon var – vem idag köper en häst och sätter sig och rider iväg den ensam två mil barbacka för att få hem den?
Jag hade en stallplats hos våra grannar Anna-Lisa och Elias och deras får. Hon fick stå i en av spiltorna som tidigare använts till arbetshästarna på gården. Spiltorna hade inte väggar, utan det hängde stockar i kedjor mellan platserna. Längst fram fanns en stor krubba/foderbord där hon fick sitt hö. Ibland på morgnarna när jag kom låg det ett lamm och sov i krubban hos henne.
Elias och Anna-Lisa var mycket förtjusta i henne. Jag minns så väl när jag kom och Elias kom fram och klappade henne.
-Fin häst, är det ett sto?
Varpå Anna-Lisa rappt svarade:
-Det är klart att det är en flicka, hon heter ju Blus. Annars hade hon förstås hetat Skjorta!
Elias letade sedan fram en ryktborste och ett par ridstövlar som han haft när han gjorde militärtjänst i kavalleriet. Borsten fick jag, men stövlarna var ju tyvärr alldeles för stora.
Detta var våren 1986. Den präglas i mitt minne av lyckan att ha en egen häst, nygräddade våfflor och härlig humor i Elias och Anna-Lisas kök, palmemordet och olyckan i Tjernobyl. Det är över 30 år sedan nu, men vissa dagar minns jag fortfarande knivskarpt.
Fina minnen, inte Palmemordet och Tjernobyl men lammet, hästen och stövlarna:)