Idag åkte Grao och jag till ett helt nytt ställe för att träna WE, till Gammelgården i Vellinge. Det är en del i vår strategi inför en framtida tävlingsstart – att träna på olika ställen och olika hinder. Vi red för Marika Lundh, som jag ju känner rätt väl sedan tidigare, bland annat från WE-kommittén där jag tog in henne som ansvarig för parafrågor, men som aldrig sett mig och Grao innan.
Mina önskemål inför träningen var att rida på nya hinder med lite tryck och tempo, att jobba med kombinationer av hinder och jobba med att växla mellan fullt ös och lugn. Marika var verkligen bra på att lyssna och förstå vad jag ville och vi fick en lektion som gav oss precis det. Vi red kombinationer av hinder med mycket dynamik, bland annat hade vi en hel långsida i det stora ridhuset där vi skulle gasa på rejält för att sedan fånga upp och komma tillbaka. På andra långsidan låg två bomkorridorer. I dem gjorde vi en gammal favorit från dressyrens GP-program för länge sedan – vaggan. Galopp in, halt, rygga fyra steg, fram fyra steg, rygga sex steg och sen fatta galopp, åtta språng fram till nästa bomkorridor, och sen samma sak där. Just detta med att räkna allt var en röd tråd genom passet. Jag fick räkna varje språng, varje steg. I parallellslalomen SKULLE jag ha sju språng mellan varje byte, varken mer eller mindre. I tre tunnor red jag elva språng.
Även i ryggningen i vinkel räknade jag, två språng in, vändning, två språng till klockan. Fyra steg bakåt, vändning fyra steg till, ute. Marika förklarade att genom att räkna och fokusera på det sättet kan jag titta upp och få en bättre sits och dessutom visa domaren att jag rider med självförtroende. Jag behöver inte titta ner för att se var jag har bommarna och var jag ska vända. Jag kan övningen, och på det sättet visar vi det.
Repgrinden hade grönt rep. Det var lite skumt tyckte Grao till en början, men trots det tog han sig igenom grinden på rätt sätt. Vi red den flera gånger både framlänges och baklänges, och han blev mer och mer trygg med att han faktiskt kunde gröna rep också.
Vi tränade även på vårt nemesis-hinder i dagsläget – bordet. Marika vände en ganska låg tunna upp och ner och jag gick riktigt nära, så nära att han ibland slog i den, vände runt tunnan på mellandelen, gjorde halt med tunnan nästan under magen – den fick plats under min stigbygel. Detta varvade vi med att fatta galopp bort från tunnan och rida i galopp mot tunnan. Första vändan tyckte Marika vi skulle ta i trav. Grao tyckte det lät töntigt och frågade om han inte fick ta det i passage istället. Vi bara skrattade åt honom och lät honom showa. Det är ändå härligt med en häst som ber om att få överprestera hela tiden.
