Livsstilsfoderstater

Jag har en databas med alla möjliga foder och fodermärken som en del av min verksamhet i FoderstatOnline. Jag sitter just nu och uppdaterar med lite nya foder och tittar även i de nya produktkatalogerna från några foderföretag. De skriver detaljerat och pedagogiskt om hur du ska välja ur deras produktsortiment. Den viktigaste faktorn, och i många fall faktiskt den enda, är din hästs livsstil. Är det en högpresterande tävlingshäst? Är det en unghäst eller ett avelssto? Är det en normalarbetande hobbyhäst? Har den lätt att lägga på sig?

Allt detta är ju sånt som är viktigt att veta, men det är ju absolut inte det som är mest avgörande när du ska göra en foderstat. Inte någonstans ser jag att de berör den allra viktigaste faktorn – vad innehåller ditt grovfoder? Det finns till och med foder som rekommenderas till hästar som har fri tillgång till grovfoder, utan att det nämns att det finns en jättestor variation i vad de får i sig, beroende på vad grovfodret innehåller.

För en växande unghäst som får fri tillgång på ett grovfoder som innehåller 17 g SRP/kg foder får självklart i sig betydligt mindre protein än den som har fri tillgång på grovfodret som har 78 g SRP/kg foder. Skillnaden är så stor att det är omöjligt för hästen att kompensera genom att äta ”lite mer”. Energinivåerna har inte riktigt lika stor variation mellan olika grovfoder som proteinnivåerna, men även där finns variationer som är långt större än skillnaden i behov mellan olika kategorier av hästar.

Ännu märkligare blir det förstås när mineralfoder rekommenderas utifrån livsstil och inte utifrån grovfodrets innehåll.

Livsstilsfoderråden gör givetvis livet enklare för hästägaren. Det är lätt att se vilka foder som rekommenderas för hästar av samma typ som den egna hästen, och välja utifrån det. Ju lättare det är att välja, desto mer säljer förstås det aktuella foderföretaget. Ett foderföretag som väljer att se foderfrågan som mer komplex får kunder som har längre till beslut. Jag skulle välkomna ett foderföretag som angriper frågan från ett annat håll:

Har du ett grovfoder med låga proteinvärden?

Har du mycket protein men lägre energi i grovfodret?

Har du ett foder med låg kalcium/fosforkvot?

och så vidare…

Vem blir först? eller blir det för jobbigt för kunderna så det säljer för dåligt?

Klä sig för att träna ute

Att klä sig för att rida ut i ruskväder eller kyla är lätt. Det är bara att ta på sig tillräckligt med kläder. Att klä sig för att träna ute i dåligt väder är betydligt svårare. Jag har tränat utomhus året runt i drygt 20 år och har lärt mig en del med åren. Ulrik har varit mycket mer friluftsmänniska än jag, och när han bodde i Kiruna och ofta fjällvandrade och klättrade i berg lärde han sig en hel del om funktionskläder som han sen lärt mig.

Här ser man exakt hur långt bort en karriär som fotomodell är för mig, jag ser extremt obekväm ut framför kameran. Men den här klädseln fungerar bra att träna i när det är 5-8 grader och duggregn.
Här ser man exakt hur långt bort en karriär som fotomodell är för mig, jag ser extremt obekväm ut framför kameran. Men den här klädseln fungerar bra att träna i när det är 5-8 grader och duggregn.

Det svåra med att klä sig för träning är att man blir svettig av att vara aktiv – sen är man passiv ett tag och då blir man kall. Alltså måste svetten transporteras bort så gott det går. På överkroppen har jag en sport-BH avsedd för träning och sedan en långärmad underställströja i funktionsmaterial. Ovanpå det har jag en mellanlagertröja, oftast i ull. På benen har jag ett par fodrade ridbyxor i softshellmaterial. Detta är baskläder som jag har från ungefär tio plusgrader och neråt. Sen avgör vädret vad jag har utanpå detta.

Vid regn och blåst har jag gärna en softshelljacka på överkroppen. Om det inte regnar alltför mycket har jag hellre väst. Väst tycker jag är ett mycket praktiskt plagg att rida i. Det värmer överkroppen utan att stänga in svetten alltför mycket. Det gör dessutom att rörligheten bibehålls på ett bra sätt – och blir jag för varm är den lätt att ta av. Jag har västar i lite olika material. På bilden har jag en vindtät vadderad väst, jag har en annan favorit i powerstrechfleece. En bra halsduk som inte är för lång och fladdrig kan också göra bra nytta.

När det blir ännu kallare ökar jag på med en tjockare tröja under västen, och rider fram med jacka. Benen är ju lite knepiga – att rida med t ex termobyxor fungerar ju inte alls när man ska träna. Å andra sidan är det låren och fötterna man fryser om, det är ytterst sällan man fryser om vaderna. Första steget för varmare ben är mamelucker – långkalsonger som slutar över knäna. De fungerar bra även om man har ridstövlar som är tighta. Nästa steg är täckkjol. En ridanpassad täckkjol är verkligen guld värd. Den håller värmen om låren när man sitter till häst, och när jag hoppat av kan jag bara dra ner dragkedjorna och få fortsatt värme. Den är särskilt bra om jag både rider och undervisar.  Om det regnar eller snöar håller en regnkjol benen torra, eller så har jag så kallade rainlegs som har samma funktion.

Ulrik är lite avundsjuk på täckkjolen, men han har ingen egen. Däremot har han ett par ridbyxor helt i läder. Tillsammans med långkalsonger blir de rejält varma och dessutom vindtäta.

wp-1477157486203.jpg

Första steget för fötterna är varma sulor. Kylan kommer ju mest underifrån så det gör rätt stor skillnad. Är det riktigt kallt tar jag mina primaloftfodrade kängor från Ariat och ett par shortchaps. Då går det förstås även att ha hellånga långkalsonger under ridbyxorna. Stigbyglar i metall kyler fötterna. Jag gillar inte plaststigbyglar för de är för lätta. Sen finns det ju en massa nya material, men jag har inte testat det utan rider i vanliga metallstygbyglar.  Men är det riktigt kallt kan jag tänka mig att ta ett träningspass utan stigbyglar.

Hjälmen gör rätt bra nytta om huvudet, men är det riktigt kallt eller blåsigt kombinerar jag den med ett par öronmuffar.

Även händerna måste hållas varma, men där är smidigheten också viktigt. Vid torrt väder är handskar i powerstrechfleece varma och bra, men de klarar inte väta alls. Thinsulatefodrade handskar kan fungera bra i blötare väder om de har ett bra ytterhölje. Ulrik har ett par mycket smidiga handskar i softshell/windstoppermaterial, dem är han nöjd med.

 

Har man en barbiehäst så har man

wp-1477157574506.jpg

Jag har ju för första gången en häst med riktigt rejäl man och svans. Därför började jag fundera på om det finns pälsglans som inte gör taglet halt – så att jag kan använda det i manen regelbundet men ändå kunna fläta när det behövs. Jag fick tips om Leovets olika produkter och åkte för att handla det i Stallshopen i Tomelilla, som har ett bra sortiment. Där tipsade de mig om Carr&Day&Martin som hade en silikonfri pälsglans, och det slutade med att jag kom hem med den istället.

wp-1477157529341.jpg

Jag testade den hemma, och gillade spraymunstycket som var lätt att hantera och gav en fin dimma – dvs det spreds väldigt bra. Det funkade också bra att borsta ut man och svans. När jag ändå höll bestämde jag mig för att testa att göra en svansfläta – det är ju svårt att göra med glansig svans. Och visst, den var kanske lite glansigare än utan spray, men det gick bra att fläta, och flätan höll dessutom bra hela ridpasset. Jag får se hur det funkar att använda den ett par gånger i veckan – och sen får jag skaffa Leovet nästa gång så jag kan jämföra.

Blandad dag

Igår var det full fart! Jag började med att åka och intervjua dressyrryttaren Susanne Oberlies för ett porträtt i Ridsport. Den typen av intervjuer, när jag kan träffa en intressant person ansikte mot ansikte och sitta och prata hästar och ridning är det absolut bästa med mitt jobb. Jag har superkul och jobbar samtidigt! Jag hoppas kunna få till ett bra reportage av Susannes berättelse – hon har både kloka synpunkter om dressyr och ridning och självdistans och humor.

Därefter åkte jag vidare till Hamilton Horse i Staffanstorp  för att träffa sex ridlärare som vill ha hjälp med att få igång WE på sina ridskolor. Från början var det ju tänkt att Johanna Nygren från Hagens Ridcenter skulle ha haft hand om det passet och dessutom haft en clinic på kvällen. Nu fick hon åka in och opereras i förrgår, så jag hoppade in som stand in. Även detta var fantastiskt roligt! Att prata om WE är ju ungefär lika roligt som att prata om dressyr. Vi gick igenom hur WE på ridskolan både är bra för hästarna, nyttigt för eleverna och roligt för alla inblandade. Jag tipsade även om de nyexaminerade C-tränarnas arbete om säker inlärning av WE-hinder. 

Jag fick även tillfälle att se Lotta Hamiltons fina femårssto Mahonia som går i topp i sina årgångsklasser i Danmark.

På vägen hem passade jag på att handla lite, trots att jag egentligen skarpt ogillar att handla på fredagar klockan 17. När jag skulle åka från affären startade inte bilen! Vår bränslemätare är lite opålitlig och jag insåg ganska snart att jag hade blivit lurad av den, det var nog inte riktigt kvarts tank som den hävdade.  Det spöregnade. Jag promenerade över till Landäng, där jag tänkte att chansen att hitta någon som kan hjälpa mig är större än på ICAs parkering en fredagseftermiddag. Och mycket riktigt, där står Catharina från WE-kommittén, som jag skilts ifrån på Hamilton Horse en timme tidigare. Hon körde mig till en bensinmack där jag köpte en dunk och fyllde mied diesel. Det gjorde susen. Nu bor dunken full med diesel i bilen och jag håller noggrann koll på trippmätaren istället för bränslemätaren i fortsättningen.

Hemma var ridbanan rätt blöt av de 35 mm regn som kommit under de 20 senaste timmarna, så det var rätt skönt att ta beslutet att krypa upp i soffan efter att hästarna fått komma in.

Picard – en favoritbutik

Sedan snart ett år tillbaka finns Picard nära mitt kontor i Malmö. Det är en fransk livsmedelskedja som bara har fryst mat. De har blivit en favorit hos oss, framför allt på grund av sin höga kvalitet. De har helfabrikat, halvfabrikat och råvaror, och det mesta vi har provat har varit riktigt bra. En favorit är deras frysta pizzadeg, som tyvärr varit slut ett tag nu. Den är riktigt bra jämfört med alla andra färdiga degar vi har provat, och det är väldigt bekvämt att inte behöva ställa sig och göra deg själv om vi vill göra pizza en kväll efter stallet och ridningen. Jag tycker normalt inte om att köpa importerad kycklingfilé, men här har jag faktiskt gått ifrån de principerna. Picards frysta kycklingfiléer har nämligen inte injicerats med saltlake, vilket jag tycker är en viktig kvalitetshöjande faktor. Det enda jag hittills varit missnöjd med var en grönsakssoppa som såg krämig och god ut – men den var alldeles för söt. Jag gissar att det var rätt mycket morot och sötpotatis i den och att det inte balanserades upp tillräckligt av annat.

Sortimentet av efterrätter är härligt dekadent. Chokladfondanter med kärna av vit choklad är en favorit, crème brulé där man själv bränner av sockret på ytan en annan. Makronerna är perfekta munsbitar till kaffet och går att äta nästan direkt ur frysen.

Till helgfrukostarna unnar vi oss numera ofta croissanter. Dem köper vi helt ogräddade, det är alltså frysta croissantformade degklumpar i påsen. Efter 24 minuter i ugnen är de frasiga och helt perfekta.

Hösten är här

 

Höstfärger i trädgården
Höstfärger i trädgården

Igår skulle vi egentligen ha åkt till Mellbystrand och ridit på stranden ihop med ett gäng kompisar, men det ostadiga vädret gjorde att vi istället stannade hemma och arbetade på gården. Det har blivit hög tid för höstsysslorna i trädgården, och med upptagna kvällar och ofta även helger blir det inte så mycket tid kvar för det.

Jag började med den oglamorösa uppgiften att pumpa ur vatten från gödselstaden. Det är ju egentligen en riktigt bra grej att göra – det blir plats för mer nederbörd på gödselplattan och växterna i trädgården får god näring, men det är ett skitigt jobb, det är det. Jag lyckades i alla fall pumpa ur en dryg kubikmeter gödselvatten, tack vare min konstruktion med en finmaskig kräftbur runt munstycket för att förhindra att det sätts igen. Förhoppningsvis kommer det hjälpa vår tujahäck på traven – vi vill att den växer fort och högt så den läar på ridbanan. Sedan rengjorde jag pump och slang och plockade in det i frostfritt utrymme. Inte för att det känns som om frosten är på gång här, men det är ju skönt att ha det gjort när det blir dags.

Sen tog jag hand om höbalarna som jag odlat i – och som det som sagt inte blev mycket av. Jag hoppas verkligen att det lyckas bättre nästa år.

Stora kastanjer som skräpar ner
Stora kastanjer som skräpar ner

Ett evighetsarbete här är att räfsa ridbanan. Vi har fyra stora kastanjer utmed banan, så det är både löv och kastanjer som måste räfsas bort. Om vi inte slarvar med att sladda utan håller banan plan hela tiden går det ändå ganska lätt att räfsa.

Rosorna har inte slutat blomma än
Rosorna har inte slutat blomma än
Kärleksörten är ett annat glädjeämne i trädgården så här hårs
Kärleksörten är ett annat glädjeämne i trädgården så här hårs

Tävlingsdag

Idag hade vår hemmaklubb Sydslättens Ryttarförening dressyrtävlingar, så jag åkte dit direkt på morgonen för att vara domarsekreterare i de två första klasserna, Lätt B:1 och Lätt A:1. Väl där bestämdes det att jag bara behövde skriva första klassen, så det blev ett ganska kort funktionärspass på cirka två timmar för mig.

Att vara domarsekreterare är en intressant och givande funktionärssyssla. I klassen jag skrev fanns hästar av olika typer och jag är så imponerad av domaren som klarar av att döma så mycket och komplext så fort och att växla mellan att se förtjänsterna hos en ung lovande häst till att se dem hos en välridande ryttare. Dessutom konstaterade jag, kanske lite barnsligt, att hästen som vann inte bara var fin och välriden, den hade dessutom extremt snygg färg. Den var fux med mycket tydlig apelkastning.

När klassen var slut åkte jag hem med vår lilla bil – en Hyundai Atos. Det är en trevlig liten bil, men den är hög och smal och vi hade storm, så det var en utmaning. Väl hemma hjälpte jag Ulrik att fläta Xipo, och så lastade vi och körde tillbaka. Ett hästsläp är ett ännu större vindfång än en Atos, och när vi lastade fick vi snabbt öppna dörrarna, ta in hästen och stänga igen. Tack och lov var både framtidning och tävling inomhus, men vi trodde vi skulle blåsa bort på vägen emellan parkeringen och ridhuset.

Xipo såg fin ut på framridningen och tog stormandet hyfsat bra. De skulle rida Msv C:1, och det är andra gången de rider på den nivån. Energin och den fina formen höll även inne på banan. Xipo har ju lite begränsade gångarter för de här klasserna, och det påverkar förstås en del, men de skötte sig och red riktigt fint fram till en bit in i galopprogrammet. Då rider Ulrik fel väg. De blir avblåsta, han fortsätter och sen rider han fel igen! Det blir ju dessvärre 6 poängs avdrag, vilket drar ner resultatet ungefär 1,5 procentenhet. Totalt hamnar han på 59,36%, vilket vi tycker är ett fullt godkänt resultat med de förutsättningarna. Nu ska han lära sig programmet också!

Snyggt pannband

wp-1476434697310.jpg

Detta tennbroderade pannband från Jess of Sweden fick Ulrik av mig i julklapp. Jag var så glad över att hitta ett riktigt snyggt pannband som dessutom var lite originellt. Tyvärr går det inte att ha det på kandaret eftersom hålen för sidstyckena är för små – tyvärr ett vanligt problem med lösa pannband tycker jag.

Men borde inte de svenska landslagen tävla med såna pannband? Det vore ju både både snyggt och nationellt med genomsvenskt hantverk!

wp-1476434726125.jpg

Realistiska tempon

Nuförtiden finns det väldigt bra träningsappar och jag tycker det är roligt att ha lite koll på mina ridpass – hur långt, vad maxhastighet och snitthastighet har varit med mera. Vår favoritrunda i skogen är strax under en mil lång. Den går till största delen på skogsstigar som är slingriga och backiga. Om vi rider den på under en timme upplever vi att vi har ridit riktigt fort, vi har bara skrittat i början och i slutet och där det är absolut nödvändigt, i övrigt har det varit trav och galopp. Däremot blir det ju inga jättesnabba galoppsträckor eftersom det är för smalt och slingrigt, utan det handlar mest om en relativt samlad galopp (och det är faktiskt en väldigt härlig känsla att ligga i en samlad men kraftfull galopp inne i skogen på en slingrande stig).

Därför blir jag så förvånad när jag läser saker som ”14 kilometer tar nästan en timme för mig, men då skrittar jag nästan hela tiden” eller ”en liten ponny skrittar lätt 6 km på en halvtimme” och liknande saker. Den här typen av påståenden är ganska vanliga på sociala medier, särskilt i trådar som handlar om långritter – där jag skulle säga att ett lägre tempo definitivt är att rekommendera.

Samtidigt så ser jag ju att distansryttare håller rätt höga snittempon. I världseliten kan det handla om 30 km/h i snitt , en fart som vi uppnår korta sträckor när vi galopperar på ordentligt. Jag tog upp frågan med min vän Cecilia, som tävlar distans i Storbritannien. Hon berättade att en distansryttare sällan skrittar alls, och att på lättare nivå är 10 km/h i snitt rätt lagom eller till och med hyfsat snabbt. Godkänd tid för lägre nivåer är 8-12 km/h. Det är ändå lite imponerande, med tanke på hur mycket våra hästar får jobba för att ta vår milrunda på under timmen – här handlar det ju om flera mil i sträck. Men jag antar att en skillnad är att vi rider i ett mer varierat tempo, vi skrittar, travar och galopperar och vi varierar tempot inom gångarten. Ska man rida längre än vi gör är det naturligtvis mer energisparande att hitta en jämn trav eller galopp som är så energisnål som möjligt. De rider ju långa sträckor och behöver ha uthålligheten – något som våra hästar inte alls har tränat på samma sätt. Vi rider troligtvis även med en mer varierande puls – vi låter den gå upp och sedan skrittar vi ner den. Genom att träna uthålligheten och hålla ett jämnt tempo går det troligtvis att hålla en jämnare puls också.

Så jag tror absolut att det är möjligt att hålla tempon på 14-16 km i timmen om hästen är vältränad, men den som tror att hästen kan skritta i de tempona har antagligen en rätt så dålig uppfattning om tempon.