Nyheter

Det där med nyhetsförmedling har ju förändrats kraftigt under de senaste åren. När jag flyttade hemifrån så såg alla antingen Rapport eller Aktuellt på TV, eller båda. Dessutom lyssnade i alla fall jag mycket på radio, framför allt P1 och så hade jag lokaltidningen.

Nu är det många år sedan jag hade en lokaltidning. Ett skäl till det är förstås att jag flyttat en hel del, vilket gör att jag kan ha lite svårare att relatera till lokalnyheterna. De nyheter jag behövt ha koll på genom jobbet har jag haft koll på just genom jobbet. En annan är att jag inte vill ha en massa papperstidningar att ta hand om. Jag gillar därför ett ganska stort antal tidningar på facebook, och får på det sättet lite koll på vad som händer. Men samtidigt blir ju urvalet vad jag ser där påverkat av min alldeles egen filterbubbla.

Sedan ett tag tillbaka använder jag appen/nyhetssidan Omni dagligen. Där samlas nyheter från en stor mängd medier. En viktig sak för mig är att det bara är medier som arbetar enligt journalistiska principer. Jag slipper alltså få sidor som Nya tider och liknande jämställda med medier som arbetar seriöst utan tendentiösa intentioner.

Pinsamt nog är mycket av det jag läser gratispubliceringar. Jag betalar egentligen gärna för bra journalistik, och det har faktiskt hänt att jag prenumererat bara för att känna att jag gör rätt för mig och betalar. Genom att vi läsare betalar kan journalisterna fortsätta arbeta i vår tjänst och vi slipper fundera på ”vem tjänar på att detta publiceras”. (även om det förstås är en tanke som alltid är bra att ha långt fram i pannloben).

Så 2017 – eller?

Jag har ju tidigare skrivit om Dagen plast och att de i våras gick ut med en sms-tjänst för påminnelser. Det hela lät ju bra på många sätt, men nej.

Påminnelsen är alltså inte ”i morgon (eller om ett par dagar) samlar vi in plast i din kommun”. Nej, det är ett gemensamt sms som går ut till alla: ”Glöm inte att titta på vår hemsida för att se när vi har insamling hos dig” Men tack för hjälpen, svepretur! Jag har faktiskt inte jättestor nytta att ni talar om för mig det jag redan vet, att tiderna står på hemsidan. I vår kommun var det ungefär 5 veckor kvar till dagen plast när jag fick sms-et. I många andra kommuner var det runt två månader. Det kallar jag inte en påminnelse!

Det känns verkligen inte som om den moderna teknik som faktiskt finns år 2017 används särskilt väl. Till detta kommer ju det faktum att det i min kommun bara finns ett enda tillfälle under hösten att lämna plast. Det är en måndag mellan 8 och 14. Det är alltså inte alls anpassat för oss som inte är heltidslantbrukare. Och reglerna är ju samma för oss som för lantbrukarna – plasten får inte lämnas på återvinningsstationen, trots att vi inte har några industriella mängder. I vårt fall handlar det om ca 25 rullar om året.

Dessutom missade jag vårens insamling – eftersom jag naivt nog förlitade mig på att jag skulle få ett sms när det var dags. Jag trodde helt enkelt att svepretur tagit ett litet steg in på 2000-talet, men ack så fel jag hade.

Räddningshästar

Jag har under den senaste tiden jobbat rätt mycket med några artiklar om så kallade räddningshästar – hästar som tas till Sverige för att räddas från slakt i andra länder. Det hela började egentligen för nästan ett helt år sedan, då jag fick kontakt med en hästägare som först räddat två hästar, sen fått ytterligare elva på halsen. Dessutom visade de sig vara rätt allvarligt sjuka, traumatiserade och svårhanterade. Jag tittade lite vidare på frågan och fick tag på några fler fall – men jag kände att det hela var en alldeles för stor grej för mig att dra i själv. Efter några olika turer mynnade det ut i att kollegan Annelie Frank, som även arbetar på radion, gjorde en djupare granskning för radiprogrammet Kaliber.

Jag följde upp med ett par artiklar i på Ridsports webb och håller dessutom på med en uppföljning till papperstidningen.

När jag pratar med de här personerna känns det väldigt splittrat. De är så godhjärtade och vill så väl, de är engagerade och drivna. Och det gillar ju jag! Samtidigt tycker jag att det är vansinne att plocka hit sjuka och traumatiserade hästar som bär på diverse smittor. Visst har de rätt i att det finns fall där hästen faktiskt har fått ett bättre liv här, men för många av hästarna fungerar det inte. Deras tillstånd är för dåligt helt enkelt. Och vägen har inte alltid varit helt enkel för hästarna som får det bra heller, ofta har det kostat hästägaren mycket pengar och arbete att komma dit, och i vissa fall har det dessutom krävts jobbig hantering och behandling för hästarna.

Är det riktigt att lägga tid, pengar, ta risker och faktiskt ibland utsätta en del hästar för förlängt lidande för att det ibland gör att en och annan individ får ett bättre liv? Och är det ett problem i sig att föda upp hästar för slakt? Går det att se till att förhållandena för de här djuren är bra fram till slakt istället? Är hästar uppfödda till slakt lämpliga som ridhästar? Sällskapshästar? Det är många etiska frågor som surrar här och svaren är inte alltid svarta eller vita.

Mantrassel

Inför tävlingen i helgen hade jag ett stort dilemma. För några veckor sedan tyckte jag att Graos man såg lite ojämn och ovårdad ut, så jag tog saxen och jämnade till den. Det blev mycket finare – men det visade sig att jag förstört alla möjligheter att fläta. Manen är för tjock för vanlig knoppning, och jag tror inte det blir snyggt att tunna ut den. Nu är den dessutom för kort och dessutom jämntjock för annan flätning. Jag testade lite olika varianter kvällen innan tävlingen. Inget blev bra. Jag gick upp tidigt för att inte behöva känna någon tidspress. Jag testade att bena manen och göra knoppar på båda sidorna. Dessutom flätade jag ihop knopparna sinsemellan genom att dra in ändarna i motsvarande fläta på andra sidan och sedan nästa på första sidan, för att få bättre hållbarhet. Det blev efter omständigheterna riktigt bra, och flätorna höll hela tävlingen! Men det tog sin tid, jag flätade i över en timme…  Nu ska jag hålla saxen från manen och hålla tummarna för att det växer ut och blir bättre till nästa tävling.

Strålande debut

Grao och jag har klarat av vår dressyrtävlingsdebut, och det gick faktiskt inte mindre än strålande, trots lite strul innan. Tävlingen var på Ystad Ridklubb, bara en halvtimmes körning från oss. Vi hade starttid 9.21, så vi var där vid ca 8.30, jag satt upp vid 8.50 och började rida fram. Vid ca 9.10 fick vi reda på att domaren inte kommit och att klassen alltså inte hade startat. Arrangören jobbade på för fullt, och vid halv hade de fått tag på domaren och lämnade besked om att klassen kunde börja 10.15. Jag lät Grao stå i släpet ett tag och påbörjade ny framridning strax efter 10. Han kändes verkligen fin, och jag fick med mig känslan in på banan. Jag upplevde ritten som jämnare än programridningen förra helgen och var supernöjd när jag red ut. Den känslan höll i sig när jag fick se resultatet, ledning på 70,33%.

Sista ryttaren gick om oss, men vad tusan! Vi blev tvåa på över 70 i debuten, och han skötte sig utmärkt! Vi fick till och med kommentaren ”ganska lydig”, efter ”fin och energisk” Generellt sett var traven mjuk och jämn, jag hade kanske kunnat snäppa upp den ett snäpp till men ville inte ta några onödiga risker. Mest sjuor där, 6,5 på travlängningen där han ju inte riktigt vilar i steget än. 6,5 på övergången till skritten och sen 6 på fria skritten, vilket inte är konstigt. Han är lite kort i steget. Första fattningen fick vi också 6,5 på, men sen höll han sig på 7, 7,5 och ett gäng åttor i galoppen. Den var verkligen fin, och jag hann till och med mjukna i uppsteget som Olof och jag tränade på i veckan! Den enda skamfläcken i protokollet var halten på linjen mellan B och E, där han inte stod helt still. Det blev en femma där.

Jag är verkligen supernöjd med hur han uppförde sig, vilken härlig ridkänsla vi hade och att allt fungerade så bra! Det här är ju vår hemmaplan, men nästa steg blir att se om han kan fungera lika fint på bortaplan.

Så olika

Hästarna vi har i stallet just nu är så olika att rida sinsemellan. Det breddar verkligen registret att gå från Arno till Grao, som jag gjort idag. De är ju de båda minst utbildade, men även våra båda äldre hästar, Amelia och Xipo är extremt olika att rida, även om de kan ungefär samma saker. Det gör ju att det inte är helt enkelt att växla mellan dem, men jag är övertygad om att det är nyttigt att rida hästar som är så olika. Dessutom är det intressant och lärorikt.

Konsten att göra ett hovböldsbandage

En bandagerad hov utsätts ju för mycket slitage när hästen går ute hela dagen, men med de material som finns idag är det mycket lättare att göra ett vettigt bandage än när jag var ung.

Jag börjar med att lägga en jodopaxindränkt bomulstuss i själva hålet och sen ytterligare en rejäl bit bomull ovanpå. Sedan drar jag en ”klibblinda” runt hela hoven. Klibblindan är verkligen en fantastisk uppfinning, den har gjort bandagering så mycket enklare! På ben måste man vara försiktig så man inte drar den för hårt, men runt en hov är det förstås ingen fara alls, hovkapseln är ju hård.

Därefter lägger jag remsor av silvertejp (för dagen svart) med klistret upp på en pall. Tre eller fyra remsor bredvid varandra, sedan tre eller fyra till vinkelrätt emot. Jag avslutar med två extraremsor på diagonalen. De ska stärka upp i tån, där största slitaget är.

Sedan tar jag hela silvertejpsplattan och lägger mot hoven med förstärkningen i tån och viker upp och klistrar upp på hoven. Därefter drar jag ytterligare en extra tejpbit över tån och avslutar med att linda tejp runt hela hoven och tejpflärparna som sticker upp. Jag avslutar med att frisera bort eventuella ändar som sticker ut. Et sånt bandage sitter definitivt ett dygn, sen är det ändå dags att byta.

Bilden ovan är från innan jag dragit den sista tejpen runt.