Räddningshästar

Jag har under den senaste tiden jobbat rätt mycket med några artiklar om så kallade räddningshästar – hästar som tas till Sverige för att räddas från slakt i andra länder. Det hela började egentligen för nästan ett helt år sedan, då jag fick kontakt med en hästägare som först räddat två hästar, sen fått ytterligare elva på halsen. Dessutom visade de sig vara rätt allvarligt sjuka, traumatiserade och svårhanterade. Jag tittade lite vidare på frågan och fick tag på några fler fall – men jag kände att det hela var en alldeles för stor grej för mig att dra i själv. Efter några olika turer mynnade det ut i att kollegan Annelie Frank, som även arbetar på radion, gjorde en djupare granskning för radiprogrammet Kaliber.

Jag följde upp med ett par artiklar i på Ridsports webb och håller dessutom på med en uppföljning till papperstidningen.

När jag pratar med de här personerna känns det väldigt splittrat. De är så godhjärtade och vill så väl, de är engagerade och drivna. Och det gillar ju jag! Samtidigt tycker jag att det är vansinne att plocka hit sjuka och traumatiserade hästar som bär på diverse smittor. Visst har de rätt i att det finns fall där hästen faktiskt har fått ett bättre liv här, men för många av hästarna fungerar det inte. Deras tillstånd är för dåligt helt enkelt. Och vägen har inte alltid varit helt enkel för hästarna som får det bra heller, ofta har det kostat hästägaren mycket pengar och arbete att komma dit, och i vissa fall har det dessutom krävts jobbig hantering och behandling för hästarna.

Är det riktigt att lägga tid, pengar, ta risker och faktiskt ibland utsätta en del hästar för förlängt lidande för att det ibland gör att en och annan individ får ett bättre liv? Och är det ett problem i sig att föda upp hästar för slakt? Går det att se till att förhållandena för de här djuren är bra fram till slakt istället? Är hästar uppfödda till slakt lämpliga som ridhästar? Sällskapshästar? Det är många etiska frågor som surrar här och svaren är inte alltid svarta eller vita.

4 kommentarer

  1. Jag kan tänka att det fiins redan många hästar i sverige som behöver hjälp. Svår fråga! Tänker även på alla gatuhundar som tas hit i samma syfte. Finns så många svenska hundar som behöver hem..

  2. Jag hörde programmet på Kaliber i P1. Jag förstod inte riktigt allt. Min första fråga: Det föds tydligen upp hästar för slakt. Vad är poängen att föda upp hästar för slakt om det inte är köttet man behöver?

    Som icke hästägare låter det ändå som vansinne att “rädda” hästar där en ägare eller vetrinär bestämt att hästen ska slaktas pga sjukdom eller skada. Litar man då inte på att hästägaren/vetrinären har ett omdöme och har fattat rätt beslut för hästen bara för att det är utomlands? Vad säger den ursprunglige ägaren om att hästen de kanske betalt för att slakta pga lidande förs iväg någon annanstans? Eller får de aldrig veta?

    Jag undrar också om det är kutym att köpa en häst utan att ha undersökt den på plats ordentligt av vetrinär eller motsvarande. En häst är ju ett så pass stort djur att man inte vill transportera runt den i onödan.

    Det här med “räddningshästar”. Är det bara ett svenskt fenomen eller finns det i andra länder också?

    1. Som jag fick det förklarat för mig finns det två ekonomiska drivkrafter för att föda upp slakthästar. Den ena är EU-bidrag för utrotningshotade raser. Enligt min källa får du alltså ett bidrag per fött föl av en viss ras, under förutsättning att den har godkänd härstamning och så vidare. Ett liknande system finns i Sverige för russ, ardenner och nordsvensk. Den andra drivkraften är förstås pengarna för köttet. Det innebär enligt min källa att en uppfödare av t ex haflinger inte tar ett eller två föl per år utan kanske tio istället. De väljer de bästa att behålla och säljer resten till slakt. Det handlar alltså inte så ofta om hästar som en ägare lämnat till slakt pga sjukdom eller skada som slakteriet sedan säljer vidare. Däremot är det ändå inte ovanligt att de har med sig smittor, är illa behandlade och därför svårhanterade och så vidare. Om du dessutom vill hålla nere priset och väljer en tveksam transportör kan ju smittor spridas även den vägen. Jag gissar även att om ditt syfte är att rädda hästen så kanske veterinärbesiktningen inte är så viktig. Däremot är ju transportreglerna sådana att alla hästar som transporteras internationellt måste veterinärbesiktas inom 48 timmar före resan och de måste ha papper (pass). Men självklart finns det de som fuskar – men även om de inte gör det är systemet inte vattentätt.
      Det var en intressant fråga om fenomenet bara finns i Sverige. Jag vet faktiskt inte! Men bloggen har en del läsare från andra länder – de kanske kan bidra med svar?

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *