I lördags hade vi gäster. På eftermiddagen hörde en av gästerna ett underligt ljud och gick och kollade. Det var en pytteliten kattunge som satt i en buske och jamade förtvivlat! Kattungen var väldigt skygg och låg inne i en tät buske. Vi försökte locka ut den utan resultat, så på kvällen ställde vi fram lite mat och vatten. På morgonen efter hade katten ätit upp och fortsatte sitta i häcken. Sen flyttade den till en lite glesare häck, men kurade under en låg sten. På eftermiddagen ställde jag fram lite mer mat. Den lilla kattungen kom fram och åt Jag satte mig en bit ifrån. När maten var slut började katten cirkla runt skålarna och titta på mig. Jag satt kvar ett bra tag och till sist var det bara en dryg meter mellan oss.
Jag gav katten en liten paus, och tänkte att jag sen skulle sätta mig en stund till. När jag skulle gå ner till häcken fick jag syn på kattburen. Jag lade en ren handduk i den för att erbjuda ett tryggt och mysigt ställe att sova på. När jag kom ner tittade katten direkt fram från under stenen så när jag ställt ner buren satte jag mig på armlängds avstånd från buren. Efter ungefär en halvtimme tog kattens nyfikenhet över och den gick in i buren för att kolla in den. Det var lätt för mig att bara peta igen gallret lite försiktigt.
Under tiden hade jag lagt ut förfrågningar och efterlysningar. Vi såg ju direkt att kattungen var för ung för att vara ifrån sin mamma. Vi uppskattade åldern till över 4 veckor men under 8. När jag såg den på närmre håll snävade jag in det till ca 6-7 veckor. Kattungen fick flytta in i vårt gästrum och Ulrik lade sig i gästrummet över natten för att den inte skulle behöva vara ensam. När han vaknade på morgonen låg en liten lätt unge och sov gott på honom. På morgonen ringde jag Svedala veterinärpraktik. De hade fullt upp och semestertider, men erbjöd lite gratis kattungemat med kort datum. Jag pratade med dem och resonerade lite om avmaskning – och stannade på apoteket och köpte milbermax för kattunge på vägen hem. Vi fick istället en tid på Gylle Veterinärpraktik på onsdagsmorgonen. Vi ville gärna komma till veterinären så fort som möjligt eftersom vi misstänkte att den lilla hade skabb. Dessutom ville vi gärna vaccinera och kolla att det var tryggt att låta den lilla träffa Märta och Agnes. Ulrik hade klurat lite på namn, och föreslog Kuro – svart på japanska. Ett utmärkt namn tyckte jag! Katten är verkligen jättesvart, och vi var fortfarande lite osäkra på könet. När jag sen kunde kolla blev jag rätt säker på att det är en tjej, och veterinären höll med om det.
Veterinären höll också med om min gissning på ålder. När vi vägde henne på måndagen vägde hon drygt 600 gram, två dygn senare var vikten 680. Det stämmer också bra med åldern. Vi var väldigt försiktiga med maten eftersom hon var så hungrig, det är ju stor risk att ge för mycket till en svältande mage, men hon har klarat maten och magen jättebra. Det där med att gå på lådan löste hon också galant direkt. Kuro uppförde sig exemplariskt och veterinären vaccinerade och skrev ut skabbmedel. Hon tyckte att Kuro fortfarande var för liten för chipmärkning, så vi bestämde att ta det när hon får B-vaccinet, om en månad. Hon sa också att vi kunde låta Kuro träffa de andra katterna 48 timmar efter skabbehandlingen.
Men redan i eftermiddag satte vi galler för dörren för att låta katterna titta på varandra genom det. Vår erfarenhet är att det är ett utmärkt sätt att vänja katter vid varandra. De kan känna sig trygga på sin respektive sida och sitta och titta ett tag först. Både Märta och Agnes var väldigt intresserade av den lilla, om än lite avvaktande. Båda morrade lite när de låg och tittade – vilket är helt normalt. Kuro har blivit en riktigt kaxig kisse så hon försökte flera gånger klättra över gallret till de andra. Vi måste helt klart ha bevakning när vi har dörren öppen. Nu hoppas vi att allt ska fortsätta funka bra och att katterna fort ska bli vänner. Kuro skulle må bra av ett par fostermammor.
