I går kom årets första Ridsport, ett nummer som jag arbetade rätt mycket med innan jul. Framför allt lade jag mycket tid på det som kom att bli tre helsidor om missbruk av nosgrimmor i tävlingssporten.
Jag blev verkligen förfärad under arbetet med de artiklarna. Jag hade inte förstått att det var så vanligt att nosgrimmor dras så hårt. Jag, som alla andra tror jag, är ju upplärd med ”två fingrar på nosryggen under nosgrimman, en knytnäve under ganascherna för käkremmen”. Jag trodde naivt att de som drar för hårt spänner max dikt an. Jag hade ingen aning om att det dras åt så det blir skador.
Jaana Alvesparr är en hjälte. Hon är FEI Steward, dvs en person som på uppdrag av FEI ser till att reglerna följs och att hästen värnas. Hon tycker att reglerna när det gäller nosgrimmor är för otydliga och hon har tillsammans med några andra Stewards samlat in statistik på t ex för hårt dragna nosgrimmor. En rapport från irländska och australiensiska forskare som nyligen publicerats bekräftar deras slutsats att en majoritet av nosgrimmorna på tävling är för hårt spända.
Sedan överdomare blev obligatoriskt även på dressyrtävlingar på lägre nivå har jag själv sett flera göra nosgrimmekontroller. Det är bra! Nu önskar jag bara en tydligare skrivning i nästa Tävlingsreglemente så det här inte kan bli en diskussionsfråga. Det måste vara glasklart vad som gäller.