Under förra helgen hade vi intensiv WE-träning för Julia, fyra pass på två dar. Hästen var pigg och matte var sliten, båda delarna orsakade av att matte jobbat mycket (vilket gjort att hästen jobbat lite). Det var alltså rätt så spänt, tittigt och studsigt, men det är i alla fall helt klart att vi båda lärt oss att hantera den situationen bättre och bättre. Ja, vi har ju haft en del träning på det genom åren… Vi tog oss igenom alla hinder hyfsat anständigt ändå. Vi tappade något byte här och var, och ibland var vi inte i synk med vår kommunikation, men det funkade. Parallelllslalomen stod på ena kortsidan, upptryckt mot den läbbigaste änden av riduset, men vi satte den riktigt bra flera gånger. Sista passet red vi bana, och i speeden tappade jag ena tygeln när jag red från tre tunnor till hämta lans, med en 180-graderssväng. Jag tog svängen med kontakt bara i yttertygeln, tog lansen, missade iofs ringen men höll ändå en rak linje, satte lansen och hann fånga upp tygeln på de ca 10 meterna mellan tunnan och första pinnen i parallellslalom. Det är förstås jättedåligt att tappa en tygel så, men jag är ändå nöjd hur bra vi räddade upp det.
Men helgens allra största lärdom handlar om min rumpa. Repgrinden bestod av blå infångare med blanka knoppar. Blå! sa Grao. Det är skumt! Men Julia noterade något helt annat: Du spänner skinkan! ropade hon. Du måste sitta på hela rumpan och slappna av i den. Javisst var det så! Varje gång jag närmade mig grinden efter det gav jag rumpan order att relaxa – och det funkade verkligen superbra! Nu måste jag träna in att det inte bara är min andning som måste vara mindful i grinden utan även min rumpa.
