Under en period har det ju mest blivit dressyrträningar för Paulinda, men igår var Grao och jag i Ystad och tränade för Olof igen. Det är ett par månader sedan, men det känns bra att inte tappa kontinuiteten helt. De båda tränarna kompletterar varandra riktigt bra tycker jag.
Olof har ofta väldigt bra bilder för hur saker ska göras, och igår fick jag ett par sådana som jag vill ha kvar på näthinnan och arbeta med för att få in känslan i kroppen. Den som gav den mesta aha-känslan var att jag inte ska följa med ner med sitsen i galoppsprången utan sitta kvar uppe. Det låter ju rätt absurt, men med den tanken i huvudet fick vi bra resultat. Jag ska alltså tänka att min sits är kvar i de övre lägena och inte följer med ner, utan snarare hänger kvar och liksom väntar på att ryggen ska komma upp igen. Syftet är förstås att inte trycka ner ryggen och sprången när vi samlar, utan få upp fronten så sprången blir luftiga och fina, och halsen kommer upp på rätt sätt. Väl där uppe måste jag vara känslig och göra förhållningar och lätta efter behov och efter vad han i stunden klarar av för att fortfarande bära sig. Jag tycker vi kom ett steg längre i samlingen, framför allt i galoppen, med den här metoden. I höger varv fick jag dessutom tipset att ha känslan av en liten lätt ställning i nacken utåt, åt vänster, för att sen ta förhållningar på höger och få dem att gå hela vägen till höger bak. Just där känner jag faktiskt en enorm förbättring om jag tänker tillbaka. Höger bak har ju hela tiden varit det svagare bakbenet, men nu tar han i med det och orkar stå kvar på det i språnget.
Nästa bra bild ser jag lite som en utveckling av arbetet jag gjorde med samling under ett pass i höstas. Då fick jag uppmaningen att vinkla bäckenet bakåt snarare än framåt, dvs ha känslan av att kuta lite med ryggen. Det handlar även det om att göra det lättare att komma upp med framdelen och få mer lätthet och luft i gången. Nu fick jag jobba med att sitta passivt starkt som motsats till aktivt starkt. Att vara passivt stark i sätet handlar om att använda magmusklerna för att hålla emot utan att ”jobba med” i rörelsen. Jag håller emot med magen om han vill dippa framåt, och är fortsatt stark i magmusklerna, men utan att inverka direkt, när han är där jag vill ha honom.
Allt detta är ju sånt som kräver en del arbete för att automatiseras in i ryggmärgen, så det blir den naturliga reaktionen. Ju mer jag får känna rätt känsla som en resultat av rätt arbete, desto lättare blir det att programmera in den rätta känslan och sedan hitta tillbaka till den. Nu är det bara att jobba vidare med detta – men idag ska vi vila båda två. Vi har jobbat hårt och intensivt under hela veckan, så nu behöver vi en återhämtningsdag för att sedan kunna sätta full fart under helgen igen.
