Bettlöst, tränsbett och kandar

En sak som jag har reagerat på i den senaste tidens debatt kring dressyr och hård ridning är att så många verkar tycka att bettlöst alltid är hästvänligt och snällt, och att kandar är djurplågeri. Samtidigt som jag gick och funderade på detta kom ett välskrivet blogginlägg från min vän Åsa Saletros i frågan. Hon satte verkligen ord på det jag funderat på.

Jag tycker absolut att det är ett steg i rätt riktning att tillåta ridning på tränsbett i alla klasser. Jag har inte heller några problem med att kandaret tagits bort från Msv C – det är bra att grundtidningen görs på tränsbett. Men för den skull finns det ingen anledning att utmåla kandar-ryttarna som skurkar och hästplågare. Om hästen trivs och fungerar på kandar behöver det inte på något sätt vara fel. Jag tycker även frågan om stånggenomslag och kinnkedjans längd är en bra diskussion. Om stången slår igenom så beror det på att inget tar emot – kinnkedjan är löst spänd. Det här är även det en utbildningsfråga – jag misstänker att många tycker att de är snällare om de sätter kedjan på ett stångbett löst än om de sätter den hårt – men det som sker är att de förändrar funktionen i bettet istället. Och som Åsa skriver – det finns stänger med olika konstruktion som fungerar olika – och det är inte så lätt att se utifrån hur det ser ut inne i munnen. Jag har för övrigt själv noterat att jag måste sätta kedjan mycket lösare på kimblewick-bettet som jag för tillfället rider teknik och speed på än på kandaret för att få motsvarande funktion.

Jag tycker även att det är intressant att så många verkar mena att rida bettlöst är att rida snällt. Jag är inte på något sätt motståndare till bettlöst – jag har t ex ridit in en unghäst på sidepull då han hade kraftigt överbett och jag inte ville sätta bett i munnen på honom i så ung ålder. Det fungerade bra och hästen blev mycket trevlig i munnen, även när han senare fick gå med bett. Men jag menar inte att sidepullen nödvändigtvis är en mildare betsling än ett normalt tränsbett (jag tyckte för övrigt att repen över nosen var så skarpa att jag klädde dem med fårskinn…). Hackamore är en annan bettlös betsling som är väl så skarp som de flesta bett.

Vad som är ett snällt bett beror förstås på den enskilda hästen, men jag har själv aldrig haft en häst som inte kunnat gå bra på vanligt tränsbett – unghästen som jag red in bettlöst gick också bra på bett när jag och tandläkaren tyckte det var dags för det. Sen kan det vara så att jag som ryttare väljer att ha en annan betsling för att jag vill uppnå något särskilt. Mitt val av kimblewick i teknik och speed beror t ex på att jag tycker att jag kan rida med finare hjälper med det, ffa i de moment som kräver att jag rider på en hand.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *