Dagen Plast är ju en viktig dag för alla oss som fodrar med plastat grovfoder. Nu går det att få en påminnelse i telefonen, registrera dig här på Svepretur. Jag har registrerat mig!
Vårens första trädgårdsprojekt – penséer
När jag fick upp mina minnen på Facebook för den 4 mars visade det sig att jag både 2014 och 2016 hade planterat penséer den dagen. Det kan ju likna en tanke att jag igår köpte 40 penséplantor för att sätta idag.
I år bestämde jag mig för att vara lite mer lekfull än tidigare år. Jag ville göra ett pensé-vattenfall på vår ena trappa.
Grunden är en liggande kruka högst upp och en mindre balja längst ner. Mellan dem lade jag en remsa av svart markduk.
Jag tråcklade grönt garn tvärs över för att hålla upp kanterna.
Sen fyllde jag rännan med jord, planterade och fyllde på mer jord efter hand. På ett par ställen stöttade jag upp lite under också. Nu håller jag tummarna för att det inte kommer ett rejält störtregn innan rötterna hunnit binda ihop jorden – och att penséerna växer på ordentligt så jag får det flödande blå vattenfallet jag ser framför mig!
Sjukstuga
Idag hade jag planerat att vara ledig för att åka på trädgårdsmässan i Malmö. Allt var undanjobbat och klart för veckan! Men så kom jag ut i stallet i morse och såg att Arno inte ätit kvällshöt. Ungefär 8 kg hö låg utdraget i hela boxen. Xipo hade ett dygn med lätt feber och bristande aptit för en knapp vecka sedan, så jag misstänkte samma. Mycket riktigt, 38,3. Då ser jag att Am inte äter sitt frukosthö. Jag tempar henne med, och hon har 40,1. Jag släpper ner de båda friska hästarna i skogshagen och låter sjuklingarna gå i den lilla rasthagen uppe vid stallet. Arno börjar ganska direkt pilla i höet jag lägger ut, men Am är helt ointresserad. Alla som känner matvraket Am förstår att det inte är bra. Båda hästarna har dock tarmljud och har bajsat bra.
Jag är inte jätteorolig, i alla fall inte för Arno, men jag vågar inte lämna dem för att åka på mässan. Det får bli en lugn dag hemma med hästpyssel istället.
Allt blir gott med ärtskott – utom kanske glass
Sedan några veckor tillbaka har jag en omgång ärtskott i ett fönster. Det är en supergod grönsak tycker jag, och dessutom blir maten snygg av den! Att odla ärtskott är dessutom troligen den enklaste och mest tacksamma odling man kan ge sig på.
Jag köper vanliga gula ärtor som man gör ärtsoppa av, ett sånt där papperspaket för typ 7.90. Det räcker en evighet. Jag börjar med att blötlägga ärtorna. Det behövs egentligen inte, men de gror lite snabbare då. Och snabbare är alltid bättre tycker jag. Jag häller upp ärtor i ett glas och slår på vatten och låter de stå över natten.
Sen fyller jag en plastlåda eller liknande med jord. Skotten behöver inte så mycket jord var, så den kan gärna vara låg och vid. Jag har en som är tät i botten, orkar inte hålla på med sådana med hål i och fat och ytterbaljor och sånt. Dvs en helt vanlig plastbytta av något slag.
Sen sprider jag ut ärtorna och vattnar så jorden håller sig fuktig hela tiden. Sen kommer det svåra momentet – att vänta. Tack och lov handlar det bara om några dagar innan det börjar gro och efter ca en vecka brukar jag börja skörda. Om jag vattnar så jorden inte torkar ut så brukar jag kunna skörda minst en gång till på återväxten.
Mer Blues
Gårdagens inlägg fick mig att tänka lite mer på Blussan, hästen jag hade så kort tid men som ändå betydde mycket. Jag var alltså 16 när jag köpte henne. Hon fanns i en by ungefär två mil bort, där hästen jag då red bodde på vintrarna. En av hästägarna i det stallet skulle provrida en häst som var till salu. Det fanns en till som också skulle säljas och jag följde med som sällskap på den. Det slutade med att vi köpte varsin häst.
Jag var som sagt 16 och hade alltså inte körkort, så jag red hem hästen. Den dagen var det -15 och jag var faktiskt rätt glad att jag inte hade köpt någon sadel utan fick rida barbacka. Såhär i efterhand inser jag hur snäll hon var – vem idag köper en häst och sätter sig och rider iväg den ensam två mil barbacka för att få hem den?
Jag hade en stallplats hos våra grannar Anna-Lisa och Elias och deras får. Hon fick stå i en av spiltorna som tidigare använts till arbetshästarna på gården. Spiltorna hade inte väggar, utan det hängde stockar i kedjor mellan platserna. Längst fram fanns en stor krubba/foderbord där hon fick sitt hö. Ibland på morgnarna när jag kom låg det ett lamm och sov i krubban hos henne.
Elias och Anna-Lisa var mycket förtjusta i henne. Jag minns så väl när jag kom och Elias kom fram och klappade henne.
-Fin häst, är det ett sto?
Varpå Anna-Lisa rappt svarade:
-Det är klart att det är en flicka, hon heter ju Blus. Annars hade hon förstås hetat Skjorta!
Elias letade sedan fram en ryktborste och ett par ridstövlar som han haft när han gjorde militärtjänst i kavalleriet. Borsten fick jag, men stövlarna var ju tyvärr alldeles för stora.
Detta var våren 1986. Den präglas i mitt minne av lyckan att ha en egen häst, nygräddade våfflor och härlig humor i Elias och Anna-Lisas kök, palmemordet och olyckan i Tjernobyl. Det är över 30 år sedan nu, men vissa dagar minns jag fortfarande knivskarpt.
Sista dan i Malmö
Idag har jag tagit farväl av det skrivbord där jag suttit ett par dagar i veckan de senaste 2,5 åren. Det har varit så roligt att lära känna radiojournalisterna på Lokatt och andra frilansare som hyrt in sig på Norra Skolgatan.
Även kvarteren mellan Triangeln, Folkets Park och Möllevångstorget har varit trevligt att lära känna. Här finns små butiker av alla möjliga sorter, det är mycket stor variation i skyltfönstren. Även restaurangerna är många och varierade. Idag festade jag till med en fisktaco från Casual Street Food, Malmös mesta hipsterställe.
Jag har handlat en sista ost på Lilla ostaffären och en påse frysta delikatesser från Picard. På kontoret bjöd jag på budapestlängder från Mormors nere på hörnet. Riktiga budapestlängder med mandariner i, inte såna där bukarestbakelser med banan.
Ja, jag kommer sakna att vara i de här delarna av stan varje vecka. Men jag ser ofantligt mycket fram emot att lära känna Tomelilla närmare.
Hur jag köpte min första häst
När jag var i tioårsåldern tyckte jag att fjordingar var de finaste hästarna som fanns. De var så vackra i färgen och på ridskolan fanns det en som var så snäll och trevlig att rida. En fjording var förstås drömhästen! Med kunskapen jag har idag är jag rätt glad att jag inte hade föräldrar som sprang iväg och köpte en fjording åt mig. Det hade troligtvis varit en helt olämplig häst för mig där och då – och även som äldre tonåring hade det varit helt fel. Då hade jag ju upptäckt att jag gillade de pigga, känsliga hästarna bäst, och jag tyckte det roligaste som fanns var att träna dressyr. Kallblodiga hästar har många positiva egenskaper, men det är inte de egenskaper som jag eftertraktar hos en häst och i den åldern hade jag troligtvis inte klarat av att hantera en häst av den typen alls.
Min allra första häst var ett halvblod på 165 cm e Rote Boldt. Jag var 16 år och ärligt talat var det viktigaste skälet till att jag köpte just henne att hon var billig. Jag hade råd med henne. Min dåvarande tränare lät mig provrida en annan häst, en femåring e Gulliver. Den var underbar, och jag tror jag hade haft roligt med den – med hjälp från tränaren förstås. Men där och då var det orealistiskt. Den var fyra gånger så dyr och jag hade behövt mycket tränarhjälp. Som vi bodde då hade det varit snudd på omöjligt för mig att träna för tränare på egen häst – och utan tränare på plats hade jag troligen inte klarat av den hästen.
Istället blev det alltså Blues. Hon var verkligen fin och jag tyckte så mycket om henne. Hon var snäll att rida ut på och rolig att träna dressyr på. Jag lyssnade allt vad jag kunde på mina lektioner på ridskolan och försökte ta med mig all kunskap hem. Troligen var hon rätt välutbildad i grunden dessutom. Men efter ett par månader tyckte jag inte hon kändes helt ok i ridningen. Hon visade sig ha dubbelsidig strålbenshälta, en diagnos som var rätt vanlig på den tiden, och dömdes ut.
Även om sättet jag valde häst på kanske inte var att rekommendera var Blussan på många sätt en bra förstahäst för mig. Jag hade redan många timmar med skötsel av hästar och stall i ryggen och jag hade bra hjälp att tillgå om det skulle behövas. Hon var pigg och rolig att rida, och även om jag inte visste särskilt mycket om hennes bakgrund misstänkte jag att hon nog var ganska välriden tidigare – även om hon var helt ur kondition när jag köpte henne. Och framför allt var hon snäll och rätt så okomplicerad. Det var verkligen synd att jag inte fick längre tid med henne – sen dröjde det 9 år innan jag hade möjlighet att köpa häst igen. Då var jag klar med min högskoleexamen. Under åren emellan red jag massor med olika hästar av olika typer, tog privatlektioner på ridskolehästar och sparade pengar. Även det var förstås en bra grund för framtida hästägande.
Hästvälfärd på Göteborgs-EM
Den här artikeln beskriver ett bra initiativ tycker jag! Att diskutera forskningsbaserad hästvälfärd i samband med en stor tävling, att sammanföra forskare, beslutsfattare och ryttare. Jag vågar gissa att den bokade lokalen kommer vara alldeles för liten.
Film om avspänning
Här finns filmen som hör till artikeln om avspänning! Den är tyvärr bara tillgänglig för prenumeranter och personer med ett webb-konto på Ridsport. Jag kan tipsa om det senare om du inte vill prenumerera, för en billig slant får du tillgång till mycket intressant material på pluswebben.
Fuxar som jobbar
Igår var det fuxarnas tur att jobba. Äntligen, sa Arno. För hans del handlar det nu om förberedelser inför vårens inridning. Igår blev han för första gången longerad med sadel. Det var ingen dramatik alls, och det hade jag inte förväntat mig heller. Han är ju inkörd och van vid sele, så sadel är ju bara lite annorlunda.
Jag använder kapson, ett bra huvudlag enligt mig. Jag kan styra nosryggen med linan, det blir inget drag i munnen och jag kan kombinera det med träns utan nosgrimma om jag vill ha någon slags inspänning. Det ville jag förstås inte igår, utan han fick gå med bara linan i kapsonens mittring, med full frihet.
Arno har mycket egen motor, och tidigare har han legat på lite i linan. Nu har han lärt sig hur han ska svänga och det är inte alls samma tryck i linan även om han fortfarande är pigg och driver på rejält i steget. Driva framåt behövs alltså inte, men han är samtidigt lyhörd och lydig för kommandon och saktar av och byter gångart när jag ber om det.
Därefter var det Amelias tur. Hon har ju vilat i ungefär fem månader, så jag började med att longera. Även hon var fin och väldigt pigg! Därefter satt jag upp och red kravlöst i ungefär 10 minuter. Det var verkligen slående hur annorlunda hon är mot Grao. Hon är pigg men har en helt annan stabilitet, hon rör sig på ett annat sätt, och så är hon förstås mycket mer välutbildad. På Grao har jag naturligt mycket häst framför mig eftersom han sätter under sig väl bakifrån och har en naturlig resning. På Amelia är det mycket häst både framåt och bakåt. Jag insåg hur nyttigt det är att rida två olika hästar, som ryttare är det bra mycket mer utvecklande att hela tiden läsa av och anpassa ridningen för att få ut det mesta av just den hästen än att sitta och bara rida en och samma hela tiden. Planen nu är att fortsätta rida Am litegrann även under dräktigheten – men hon får ha prioritet tre bakom Grao och Arno förstås.