Att välja häst – hjärta och hjärna i samspel

postorderhästen

Det är svårt att köpa häst. Det går inte att komma ifrån, det ÄR svårt. Alldeles speciellt svårt är det kanske att köpa sin allra första häst. Det finns så mycket att ta hänsyn till. Vad vill jag göra med min häst? Hur vill jag att den ska vara i temperamentet? Vilken typ av hästar är jag van vid? Vad klarar jag av? Hur mycket hjälp från andra kan jag räkna med att få?

Mina barndomsdrömmar om hästar och mitt första hästköp var inte särskilt genomtänkt. Mer om det i kommande inlägg.

Vid senare hästköp har jag haft en betydligt klarare bild av vad jag vill ha, vad jag klarar av och vad som passar mig. Jag har dessutom haft en budget som passar mina krav. Har jag inte haft det har jag helt enkelt väntat och sparat tills jag haft det. Trots det är det svårt att bara på en provridning eller två känna om det här är en häst som jag vill tillbringa de närmaste 15 åren med – eller mer. Jag tror att det är viktigt att kombinera hjärta och hjärna här. Hjärnan måste göra grundarbetet. Hjärnan ser krasst på situationen och analyserar vilka grundförutsättningar som måste finnas. Vad vill jag göra? Vilka träningsmöjligheter har jag? Är det lämpligast att skaffa en läromästare eller en yngre häst. Vad är förresten en läromästare för just mig? Vilken storlek ska hästen ha? Vilka personliga egenskaper? Först när allt detta är klart får hjärtat kopplas in. För självklart måste man gilla sin häst! Det ska vara roligt att rida den idag och imorgon, i framgång och motgång. För motgångar kommer, det är helt säkert.

Nu reagerar säkert en del som läst om hur jag köpte min senaste häst – Grao. Jag skriver om hur svårt det är att köpa häst och hur noga man ska vara, och så köper jag en osedd häst på postorder.

Ja, ok, det var en chansning. På ett sätt, eftersom jag själv inte träffat hästen. Men samtidigt var det en väldigt genomtänkt chansning. Jag kände till rätt mycket om hästen, jag hade en trygghet i att känna säljaren (och ha en häst i stallet från samma säljare) och jag hade noggrant funderat igenom vad jag ville ha för häst. Jag hade en mycket tydligare bild av vad jag sökte än jag hade haft någon gång tidigare när jag köpt häst. Och jag hade en reservplan. Eller egentligen flera. Jag visste vad jag skulle göra om det hela visade sig vara tokigt av det ena eller andra skälet – för reservplanerna skiljer sig givetvis åt beroende på vad det är som inte funkar. Det innebär att hjärnans läxa inför hästköpet var välgjord. Att hjärtat sedan hängde på var kanske delvis tur, men det beror nog även på att hjärnan också visste väldigt väl vad hjärtat ville ha.

Den unge och havet

Igår blev det fint vårväder som härlig omväxling till snöstormen kvällen innan. Monica och jag tog en strandpromenad tillsammans med Grao. Det var första gången han var med nere vid havet, och jag hade väntat mig att det skulle bli rätt jobbigt. Men han var superdupermegaduktig! Visst tvekade och tittade han en del, men mest var han nyfiken. Vi promenerade någon kilometer utmed stranden och passade på att fota lite också.

Vikten av lugn och mental avspänning

Mitt arbete med Grao går just nu nästan helt och hållet ut på att få honom att slappna av i olika situationer, att komma till en mental lösgjordhet som gör att det fungerar bra att arbeta. För ett tag sedan skrev jag ju ett blogginlägg om de tyska och portugisiska utbildningssystemen och en viktig skillnad är att portugiserna har lugn som bas i sin triangel. Lugn är givetvis viktigt även för de som utbildar enligt den traditionella utbildningsskalan, men det är inte lika tydligt uttryckt där.

För mig är bilden av lugn som en bas för allt arbete bra att tänka på. Egentligen är det rätt självklart att lugnet är en förutsättning för att kunna utföra ett bra arbete. Det märker jag ju framför allt när jag har en häst som har ganska långt till lugn. Men det har inte alltid varit så tydligt för mig. Många hästar kan ju utföra rörelser, även ganska avancerade sådana, på spänning istället för styrka. Det kan till och med se rätt bra ut. Problemet är att ju att det inte blir bra – varken för att bygga vidare på eller hållbarhetsmässigt för hästen. Med en häst som inte visar sina spänningar lika tydligt som Grao är det lätt att köra på även om det är lite småspänt.

Jag tror att detta är extra viktigt nuförtiden då många hästar är väldigt rörliga och talangfulla samtidigt som de har rätt mycket nerv. Det är lätt att vilja gå fort fram och ta genvägar och hästen ser samtidigt rätt ball ut. Jag kan absolut bli frustrerad över att behöva lägga så mycket tid på att få till något så enkelt som att hästen går rakt fram i en relativt tråkig trav. Samtidigt inser jag ju att det är precis det arbetet vi behöver just nu – och att när vi väl hittar mental avspänning kommer troligtvis rätt mycket gå relativt lätt. Dessutom är detta ju bara baksidan av ett mynt som har en väldigt positiv framsida – elektricitet, känslighet, arbetsvilja och motor.

En annan sak som jag tycker är intressant är hur olika man når mental avspänning med olika hästar. Amelia kan ju vara rätt spänd i vissa situationer, och framför allt på framtidningar har hon varit minst sagt explosiv. Jag insåg relativt snabbt att det var helt fel väg att försöka få henne skritta avspänt i de lägena. Hon behövde galoppera friskt framåt helt utan broms från ryttaren. Får hon bara göra det en stund så är hon sedan tillfreds och arbetsvillig. Jag tänkte först att det var samma sak med Grao, men insåg att det inte alls var en bra taktik. Han behöver arbeta i skritt, långsamt och noga och gärna med en tydlig inramning. Det gör honom trygg.

I senaste numret av Ridsport har jag pratat med min tränare, Olof Axelsson om just detta i första delen av en dressyrserie. Lottapictures, Lotta Gyllensten, har fotat och filmat, och det finns material både i tidningen och på webben.

 

Det börjar likna något

Idag är det en sån där dag när vädret ser snyggt ut inifrån, men det är inte så behagligt ute. Det blåser rejält, men solen skiner i alla fall. Överallt i trädgården är det fullt av blommande vintergäck, och en av julrosorna är bra på gång med en fullt utslagen blomma och ett helt gäng knoppar. Just nu känns det lite tråkigt att jag inte har några snödroppar, jag får nog ta och åtgärda det till kommande år.

Supernummer på gång

I slutet av veckan kommer Ridsport nr 4 ut. Det är ett nummer jag har arbetat mycket med, och det kommer finnas ett stort antal artiklar jag skrivit – och alla har verkligen varit roliga, spännande och intressanta att jobba med.

Tre artiklar har sitt ursprung i min Uppsalaresa häromveckan. Två av dem kommer från vallfoderseminariet. Den ena handlar om socker i vallfoder, vad man mäter och hur du kan hålla nere sockret om du har en häst som ligger i riskzonen för att må dåligt av högt socker. Den andra handlar om russprojektet – ett spännande försök med att hålla russ i hägn utan stödutfodring året runt. Den tredje artikeln från Uppsala handlar om olika bilddiagnostikmetoder för att upptäcka skador i hovar.

En annan spännande historia är den om hästen Evita som drabbades av Poll Evil – och botades på ett lite annorlunda sätt.

Min gamla tävlingsklubb Lidköpings RK har testat ett nytt grepp på sina regionala tävlingar i vår. De delar klasserna i två delar – där den ena är stängd för ryttare som tävlat högre klasser med bra resultat. Det handlar alltså om ryttarna – inte ekipagen. Tanken är att ge ryttare med mindre tävlingserfarenhet en ärlig chans att slåss om rosetter de med.

Dessutom kommer första delen i en stor dressyrserie där Olof Axelsson ger handfasta tips utifrån biomekanik och etologi. Första delen handlar om att få hästen mentalt avspänd – ett ämne som jag förstås har funderat massor på sen jag skaffade Grao. Därför kommer jag göra ett eget blogginlägg om detta i slutet av veckan – med mina egna tankar och funderingar kring detta.

Jag hoppas ni kommer gilla nästa nummer – jag har i alla fall lärt mig massor och haft roligt under tiden jag skrivit dem.

Vilken hingst ska vi välja?

Betäckningssäsongen börjar närma sig och det är hög tid att fundera på vilken hingst vi ska välja till Amelia. En sak är helt säker – vi vill ha en hingst godkänd i hannoveranerförbundet. Amelia har statspremiepoäng från sin treårsvisning i Tyskland och riktigt höga poäng i både dressyr och hoppning därifrån. Det innebär att hon får utmärkelsen Elit om vi registrerar in en avkomma i hannoveranerförbundet, som är Amelias förbund.

Amelias bästa egenskaper är en mycket god arbetsmoral och bra bjudning. Det jag har fått jobba mer med är samling och bärighet – det är en häst med mycket påskjut men mindre lyft. Hon har inte några ögonbrynshöjande tävlingsresultat, men då måste man ju betänka att hon har haft mig i sadeln och inte ett proffs. Vi ser henne framför allt som dressyrhäst i dressyraveln, men hon hoppar även med mycket god teknik. Förutom dressyr och hoppning har hon ju tävlat i WE med goda resultat – trots att hon där har nackdel av sin storlek och sin stora gång. Vi vill alltså ha en hingst som förstärker hennes goda egenskaper, framför allt hennes mentala vilja att arbeta och att alltid arbeta hårt för att göra rätt. Att föda upp hästar som gillar det arbete de är tänkta att utföra tycker vi är mycket viktigt och därför vill vi ha de egenskaperna från båda sidor. Dessutom ser vi gärna att hingsten är lätt i typen och är byggd och rör sig i uppförsbacke. Vi söker alltså en hingst med följande egenskaper

-Godkänd i hannoveranerförbundet
-Bra arbetsvilja och gott temperament
-Bra gångarter i uppförsbacke och med god bärighet
-Modern typ

Vårt avelsmål är trevliga och lättutbildade dressyrhästar som amatörryttaren har roligt med – och kan placera sig med i åtminstone lätt och medelsvår klass. Tyvärr inser vi att det är relativt lätt att få information om hingstarnas exteriöra egenskaper. De interiöra, dvs temperament och inställningen till arbete är betydligt svårare att få reda på något om. Det är verkligen synd, för i vår värld är det avgörande egenskaper. Idag blir inte hingstar godkända om de inte sportmässigt är goda nog. Därför blir de mentala egenskaperna en viktig faktor. Vi ser ju inte elitryttare som vår huvudsakliga hästköpare, utan vanliga hobbyryttare, såna som vi själva. Såna som vill ha en bra häst som de kan ha roligt med varje dag – oavsett om de den dagen tävlar, tränar eller rider i skogen. 

Vi testar igen

Igår anordnade en vän till mig som även är dressyrdomare opretentiös programridning. Grao behöver ju mängdträning på att åka iväg och arbeta, så vi tog tillfället i akt och körde andra programridningen samma vecka. Grao var spänd. Mycket spänd. Dessutom hade han rejält med överskottsenergi. Det märks att vi inte har haft underlag att kunna arbeta hemma. Själva programtidningen blev verkligen inte mycket att skryta med, men jag tycker ändå att vi fick till en bra och nyttig träning. Tyvärr fick jag aldrig med mig protokollet. Precis när jag ridit klart fick min medhjälpare Monica telefon från Ulrik. Grannen hade ringt – Amelia var lös hemma! Grannen som ringt är inte hästvan, så jag ringde en annan granne, Anne-Marie. Hon var på jobbet men befann sig närmre hemma än jag, så hon kastade sig iväg hemåt. När hon kom fram var dock allt lugnt, grannen hade lyckats få in Amelia i en hage. Fantastiskt handlat av en person som inte är van vid hästar och som dessutom var ensam hemma med två småbarn! Det är verkligen toppengrannar vi har fått här.

När vi kom hem flyttade vi över Xipo som var kvar i hagen Amelia gått ut ifrån till sommarhagen där Amelia var. Jag hade en del akut jobb jag var tvungen att ta tag i innan jag kunde gå ut och kolla staketen. Jag hann i alla fall ut innan det mörknade, och jag konstaterade att tråden mot grannens åker var av och indragen inuti hagen. Jag skulle tro att något vilt djur hade sprungit in i hagen utifrån och Amelia bara råkade hitta hålet. Nu är det i alla fall lagat.

Två nya uppdrag

Nu är det klart att jag kommer få två nya spännande och roliga uppdrag under 2017. Det ena är att jag blir ordförande för SvRFs WE-kommitté. Jag har ju suttit i kommittén i ungefär tre år och nu ska det bli spännande att få ta över ordförandeklubban. Jag hoppas kunna arbeta vidare med grenen så vi blir större, så fler upptäcker hur roligt det är. Till min hjälp har jag många duktiga och engagerade personer, både i kommittén och med andra uppdrag, så jag tror det kommer bli ett roligt och givande uppdrag.

Mitt andra nya uppdrag är en halvtidstjänst som kommunikationsstrateg i Tomelilla kommun från 6 mars och året ut. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta tillsammans med andra med kvalificerade arbetsuppgifter i en proffsig organisation. Att sen kunna kombinera detta med att driva egna företag och skriva om mitt största intresse känns som en superkombination.

Ytterligare en enkel grej

De klassiska höpåsarna är förstås bra på många sätt – men de är skittråkiga att packa, särskilt om du ska packa många måltider till många hästar. Vi har valt att göra påsar till frukostmålet för att kunna fodra lätt och smidigt i arbetskläder. I övrigt fodrar vi ”löst”. Men ibland vill vi ju väga stickprov även på andra måltider. Därför har jag tagit bort gavlarna på en ikeapåse, så den är ett brett band med handtag. Då kan jag lätt lägga på höportionen, vika upp handtagen och väga. Mycket enklare än att packa in i en påse Kvällsportionerna som ligger runt 6 kg, vilket är svårt att få i en vanlig påse dessutom.