Efter 16 fina år var det dags även för Elsa att få somna in. Eftersom hon hatar att åka bil bad vi veterinären komma hit – man ska inte behöva vara stressad det sista som sker i livet.
Det första som skedde i Elsas liv var att hon föddes i mitt knä. Jag hade gjort en låda till hennes mamma Maja, fint bäddad. Maja tyckte mitt knä var bättre, och efter att ha burit henne till lådan väldigt många gånger lät jag henne ligga kvar i mitt knä. Elsa hade en bror, Emil. Han flyttade hemifrån när han var tolv veckor. Elsa bodde kvar hos mig, men hon var redan från början min systerdotter Rebeccas katt.
Som ung älskade Elsa att busa uppe i mitt stora vardagsrum på övervåningen. Rummet är 74 kvadrat och har en massa bjälkar som hon kunde klättra på och hoppa emellan. Hon kunde få rejäla ryck och fara runt och hoppa flera meter mellan bjälkarna. En gång satt hon på trappräcket och fick syn på sin egen svans. Hon kastade sig efter den och slog en volt runt trappräcket. På något märkligt sätt lyckades hon komma upp och återfå balansen.
I det rummet fanns det också en bäddsoffa i vinkel. Elsa kom på att om hon lade sig på rygg under soffan och liksom sprang med tassarna i soffans botten, med lite hjälp av klorna, så kunde hon glida riktigt fort på rygg. Extra roligt var det att göra så mitt i natten när vi hade ridläger och det var folk som försökte sova i soffan.
När Elsa var några år gammal fick hon en husse. Hon var inte helt övertygad om att det var bra från början. Första helgen Ulrik var hos mig låg hon under soffan på övervåningen i princip hela helgen. Då och då langade hon fram en tass, så vi såg att hon var kvar. Tack och lov insåg hon ganska snart att husse var bra att ha och hon kom att tycka väldigt mycket om honom. Sista åren hjälpe hon honom en hel del med jobbet också – när hans dator var öppen lade hon sig gärna i den och programmerade och ändrade alla inställningar.
Elsa har alltid varit bra på att jaga fåglar. Första åren i Skåne gick hon gärna ut på hustaket från något av fönstren på övervåningen och jagade. Det hände att hon fick med sig fåglar in också. En gång kom hon hem med en kungsfiskare i munnen. Jag vet inte ens om det är lagligt, men vi polisanmälde henne inte och vid det här laget bör det väl vara preskriberat? Hon trivdes verkligen bra på vår gård här i Skåne men själva flytten var jobbig för henne. Hon jamade konstant i sex timmar under resan ner, och det tog några dagar för henne att känna sig hemma i huset.
Elsa har alltid haft sina egenheter och någon slags knäpp humor. Jag fick vara sidekick i hennes humorduo – Elsa och Kajstello. När man gick i trappen sprang hon ofta förbi, runt och körde ut huvudet mellan spjälorna. Att få kli när man stod högt och matte eller husse stod lägre ner i trappen var alldeles extra mysigt. Elsa var dessutom en god konversatör. Hon fattade det där med att man pratade varannan gång och vi kunde föra långa resonemang med henne. Hon gjorde allt väldigt ordentligt – trampade jättelänge innan hon kunde lägga sig och spann högre än någon annan katt. Hon var också lättstartad – en riktig brumulator med klappstart.
Elsa har haft lite olika favoritplatser i huset. En var kökssoffan på vintern. Där kunde hon köra ut huvudet mellan spjälorna och ha öronen inne mellan lamellerna på elementet. En annan är mitt på en nybäddad säng.
Elsa har verkligen förgyllt vårt liv.
