Dubbelt så kul

Ulrik är fortfarande sjuk, och igårkväll skulle vi träna för Olof. Med två bokade tider och bara en ryttare tillgänglig fanns det förstås bara en sak att göra, jag fick rida dubbelt. Hästar har vi ju så det räcker.

Jag valde Grao och Arno. Xipos träning får husse sköta själv, det ger inte så mycket om jag rider en enstaka träning på honom. Det är rätt mycket hästadministration att åka iväg ensam med två hästar och rida två lektioner efter varandra. Här har jag ju dessutom ingen riktig klippa, utan det är en orutinerad och en osäker häst. Men båda skötte sig precis hur bra som helst!

Jag började med att rida Grao. Arno fick låna en box i stallet vid ridhuset så länge. Jag tror det hade gått bra att ha honom kvar i släpet, men när jag fick erbjudandet tyckte jag att det ändå var en bra idé. Han stod ensam därinne när de andra boxarna blev mockade, och jag hörde att han hade fjäskat till sig en och annan morot.

Grao och jag jobbade på som vanligt, med rakriktning och grunder. Han var pigg och lite sprattlig, men på det hela gick det bra.

Bytet mellan hästarna blev jättesmidigt, eftersom Ingrid hämtade och ledde ner Arno åt mig. Olof lade på sadeln och drog en tömkörningsgjord utanpå den. Sedan tömkörde han medan jag skrittade av och lastade Grao.

För Arnos del var fokus på högergaloppen. Han tycker mycket bättre om vänstergalopp och väljer ofta den även i höger varv. Olof konstaterade att arbetet nu ska gå ut på att få honom att vända för höger vikthjälp. När jag vänder genom att svänga höger böjer han halsen och ramlar ut till vänster. Just detta att han ramlar åt vänster gör det svårt för mig att få höger galopp. Vi provade bara en enda fattning efter att jag arbetat ett tag, och den blev rätt. 100% alltså, inte illa 😀

På många sätt känns det väldigt nyttigt att rida två så diametralt olika hästar efter varandra. Vi konstaterade att om vi håller oss i ”ridhästspektrat” så är det nog svårt att hitta två individer som är så olika. Grao är kvick, reaktiv och oförlåtande. Hjälperna ska vara minimala och perfekta och du måste samtidigt vara både kvick och inte för kvick eftersom ryttarens jobb är att lugna ner. Arno är långsammare i sina rörelser. Även han har en bra motor, jag behöver bara be om trav så travar han tills han får en annan instruktion, jag behöver inte alls underhållsdriva. Han går på i det tempo jag ber om, utan att öka eller minska. Men allting är stort och långsamt, det finns gott om tid i varje steg i varje rörelse. Han bryr sig inte så mycket om omgivningen, och testar man något nytt så säger han aha, ska se om jag fattar, menar du så här?

Men en likhet har de ganska tydligt, och den får nog jag ta på mig. De vill båda gärna ramla ut åt vänster och placerar gärna mig på vänstersidan. Det känns ju inte helt otroligt att det sitter i min ridning, och det är något jag måste arbeta med. Jag är ju själv dessutom vänsterhänt.

När jag körde hem med släpet fullt av hästar som jag tränat, lastade ur och konstaterade att det faktiskt inte var några problem att åka ensam med två, särskilt om jag kunde få lite assistans i skiftet mellan lektionerna, var jag nöjd. Och rätt trött faktiskt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *