Striden mellan SvRF och ”den vanliga ryttaren”

Nu har det blossat upp igen – ordkriget mellan Svenska Ridsportförbundet och ”upprörd ryttare”. Den här gången handlar det om ett förtydligande av tävlingsreglementet i dressyr om att det inte får finnas elasticitet i tygeln eller sidostycket.

Tydligen finns det på marknaden ett träns som har en ”vagga” av resår där man fäster bettet – både i sidostycket och i tygeln. Det gör att det hela flexar lite. Jag har aldrig sett detta live eller ridit på det och vill över huvud taget inte uttala mig om det är en bra eller dålig idé. För det är inte det som det här handlar om.

Jag har sett den här striden och bristen på tilltro under många år, både som ryttare och som anställd på SvRF och som förtroendevald i samma förbund. Jag tycker att förbundet som sådant är dåligt på att ha örat mot marken och verkligen höra vad som händer och pågår bland ”gemene ryttare”. Som professionell kommunikatör kan jag också ha synpunkter på deras kommunikationsstrategier, som alltför ofta går ut på att tiga och vänta ut stormarna istället för att konsekvent och sakligt bemöta och besvara. Det är inte ett bra sätt att bygga tilltro på.

Ryttarna å sin sida är ofta väldigt kvicka att döma. När man läser på forum och sociala medier får man lätt intrycket av att förbundet är en organisation vars syfte är att aktivt jävlas med ryttarna. Många har dessutom svårt att se helheten i en fråga – förbundet ska driva en utveckling som är bra för grenarna och ridsporten på lång sikt. Det kan ibland innebära att allt inte alltid är precis som man själv skulle vilja.

Måste det vara så här? Jag tror att situationen som den är nu är problematisk att ta sig ur. Positionerna är på sitt sätt låsta. Men självklart måste det finnas sätt att förbättra klimatet inom ridsporten. Ett förbund som tydligare visar ett aktivt intresse för hela ridsportsfären är en bra början. En tydlig och konsekvent kommunikationspolicy där man i alla frågor visar större öppenhet är en annan sak. Förstår inte folk VARFÖR förbundet beslutar som de gör är det lätt att se dem som en despotisk organisation som följer nycker och egenintressen. Ibland är det förstås svårt att göra så – när det handlar om personfrågor kan man inte alltid gå ut och vara tydlig med bakgrunden till ett beslut. Men om man har byggt ett förtroendekapital över tid ökar även förtroendet i den typen av frågor är min erfarenhet.

Naturligtvis krävs det att båda sidor närmar sig varandra. Ryttaren måste också försöka se och förstå utifrån ett större perspektiv än sitt eget. Och när det är frågor där man ändå tycker att förbundet handlar fel måste man ta dem den demokratiska vägen – där de givetvis ska behandlas seriöst. Här behöver även de demokratiska vägarna och systemen bli tydligare. Flera organisationsutredningar har gjorts sedan sammanslagningen på 90-talet, och den något luddiga demokratiska strukturen kvarstår. Det innebär troligen att den fungerar – men även här kan man önska mer tydlighet i hur beslutsvägarna ser ut. När det gäller tävlingsreglementena har det gjorts ett utmärkt arbete – nu förnyas de vartannat år och det finns en klar och genomskinlig process där förslag går ut på remiss och vem som helst har möjlighet att lämna synpunkter. Detta är jättebra!

Det är en lång bit att gå. Men jag är övertygad om att första steget heter kommunikation. Och då förbundet är ett förbund och alla andra är enskilda individer är det förbundet som måste ta första steget. När får vi se en modern kommunikationsstrategi där det ingår att såväl lyssna som kommunicera med hela ridsportsverige? På 90-talet var kanalerna ett problem. Det är det inte längre.

1 kommentar

  1. Håller med till 100 %. Sylveaffären är ett annat exempel där man hade kunnat mota Olle i grind / dämpa den socialamediestormen genom en genomtänkt konmunikationsstrategi. / Vera

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *