Många förknippar WE med ridning på en hand. Det är ju både rätt och fel – i svår klass rids allt på en hand. I klasserna under det får alla hinder ridas på två händer, och jag anser att man ska använda båda händerna så långt det är möjligt för att få en bättre ridning. En stor skillnad är förstås att användningen av tygelhjälper blir så mycket mer begränsad. Du kan inte göra några ledande tygeltag alls, och du har ganska små möjligheter att göra ställande tygeltag. Det är alltså bra att kunna både svänga och rida hästen stabilt i form på yttertygeln utan att behöva använda tygelhjälper för detta när du rider på en hand.
Det är bra att börja träna enhandsridning tidigt, men det är viktigt att komma ihåg att inte försöka lösa problem på en hand. Det är mycket bättre att gå tillbaka och jobba med problemen på två händer och sen testa igen för att se om det fungerar. Att vara extremt noga med detaljer på två händer är alltså den bästa förberedelsen för att kunna rida på en hand.
När man har alla tyglar i en hand gäller det att hitta en fungerande tygelfattning. Om du rider på kandar, med fyra tyglar, är fattningen från arméns ridlära oftast att föredra. I WE rider du ju med bara två tyglar – om svår klass rids på kandar håller du bara i stångtygeln och låter bridongtygeln hänga. Det är vanligt att därför montera bort bridongen helt och bara rida på stångbett, så kallat blankt kandar. Innan du är där är det bra att träna enhandsridning på den vanliga betslingen, med en tygel. Jag rider en del enhandsridning på vanligt två- eller tredelat bett. Fördelen är att du inte har den större utväxlingen som ett stångbett har och konsekvenserna när jag gör fel blir mindre. Det hela blir betydligt mindre känsligt och vi kan träna och lära på ett positivt sätt. Nackdelen är att jag inte får samma hjälp med välvning av överlinjen som jag har med ett stångbett – men det får jag klara mig utan tills vi är på stabil svårklassnivå tänker jag. (Och då är vi förhoppningsvis inte i så stort behov av den hjälpen) En annan skillnad är att styrningen blir lite annorlunda med ett ledat bett jämfört med ett rakt. När man bara har en hand att tillgå kan det vara en fördel att bettsidorna sitter ihop, något som jag ser som en nackdel när man rider på två händer. Därför kan det vara en idé att börja rida på en hand på ett helt rakt bett, utan hävstång, men jag väljer som sagt att rida på mina vanliga bett.
Tillbaka till tygelfattningarna! Det finns två olika grundfattningar att välja mellan. Den ena liknar den som arméns ridlära lär ut. Du har båda tyglarna i vänster hand och handen är stående, med tummen som högsta punkt. Den ena tygeln ligger som vid ridning med två händer och den andra kommer in under lillfingret.
En fördel med den fattningen är att det är lätt att korta och länga tyglarna genom att öppna handen lite och justera båda tygeländarna med den andra. Detta får du lov att göra i WE, men det måste vara tydligt att du inte för den lediga handen framför den som håller tyglarna (i närheten av tyglarna) och att du bara håller i tyglarna med den andra handen precis så länge som krävs för att fixa längden. Du får inte dröja kvar.
Den andra fattningen är med liggande hand, handryggen uppåt. Den ena tygen går in vid lillfingret och kommer ut vid pekfingret, den andra går åt det andra hållet.
Den här fattningen ger större möjligheter att styra genom att vrida handen. Den vridningen funkar kanske extra bra med ett oledat bett, men jag tycker det är rätt bra även med ett ledat. Nackdelen är att det är svårare att ändra längd på tyglarna, eftersom du måste ta en tygel i taget.
