Den här tomaten heter pink treat. Den är god och har en intressant snittyta 🙂
Varför dressyren?
Ibland funderar jag på varför det är just dressyren som blivit föremål för de diskussioner som blossar upp runt varje större tävling just nu.
Jag hoppas att ni kan läsa detta för vad det är – en undran över bakomliggande orsaker och inte ett blogginlägg med skygglappar och ensidigt försvar för den gren jag själv utövar och brinner för. Jag gillar verkligen den här grenen för att den är så svår och komplex, så krävande och givande. Men jag är inte främmande för att titta på den utifrån, att ifrågasätta och vrida och vända på det vi gör, varför och vilka effekter det får. Men det är inte det jag skriver om den här gången.
Men jag kan ändå inte ibland låta bli att undra. Varför är det just dressyren som är så förhatlig i vissa ögon? Svaret är knappast att det är där och bara där det finns missförhållanden. De värsta avarterna inom distansritt är ju bara ett fruktansvärt exempel. Och jo, visst finns det många som försöker förändra och förbättra där. Men visst känns det ibland som om allmänheten inte riktigt orkar uppröras – i alla fall inte i den proportion som skulle behövas. Även inom andra grenar och inriktningar finns det god och dålig hästhållning, god och dålig ridning. Jag tänker inte ta upp några exempel, för det här handlar inte heller om att peka finger på andra.
Jag kommer inte upp med några jättebra teorier om varför det är dressyren som hamnar i stormen heller. En fundering jag ibland får är om det finns några krafter som vill ha bort dressyren från kartan – dvs som internationell tävlingsgren och OS-gren. Men jag har inte tillräckligt livlig fantasi för att se vilka intressen det kan vara.
En annan teori är att Catharina Svala, som jag hörde föreläsa för några år sedan, faktiskt är något på spåren när hon funderar över om ridsport provocerar blott och bart genom sin överklassbakgrund. Ryttare, vita staket, kavajer och frackar signalerar överklass, medan till exempel trav har sitt ursprung bland drängar som tävlade till kyrkan – och därför inte är samma klassmarkör.
Den teorin förklarar ju i så fall varför just dressyren är kritiserad. Dressyr är väl den ridsportgren som allra mest signalerar överklass. Strikt klädkod, strikt uppförandekod som du måste känna till för att vara inkluderad. Och så dessa adels-efternamn i resultatlistorna. Visst gillar vi att läsa om ridskoleryttaren som genom slit och begåvning nådde eliten, men det kanske ändå är så att de ses som undantagen, som sagorna som finns bara för att vi inte ska sluta drömma?
Det faktum att det är en bedömningssport hjälper naturligtvis inte till heller. Alltid där det görs en bedömning går det att misstänka jäv eller partiskhet. Att de som är ”inne” i kretsen döms upp, och andra döms ner.
Kan det vara det som gör att det är dressyren som kritiseras? Eller finns det något helt annat som ligger bakom, något som jag inte ser?
Nu tycker kanske vän av ordning att jag är ologisk. Jag hävdar att jag vill debattera dressyr, men samtidigt ser det ju ut som om jag inte tål att dressyren debatteras.
Ja, jag vill att vi diskuterar dressyr. Men vi måste skilja på sak och person. Vi måste vara konstruktiva, öppna, nyfikna och kanske inte så förbannat tvärsäkra eller snarstuckna? Och jag är uppriktigt nyfiken över varför det just är dressyren som väcker så starka känslor.
När man snubblar över något bra
Vi var hungriga. Vi var av någon outgrundlig anledning i Billinge. Där hittade vi ett matställe som hette Sara och såg rätt nedgånget ut. Men på skylten bland pizza och sånt stod det även ”iransk mat”. Vi blev nyfikna och gick in. Där såg det ut så här:
Vi granskade menyn och frågade oss fram om den iranska maten. Vi bestämde oss för en risrätt med kyckling och myntayoghurt och en auberginegryta med lamm.
Det var gott. Verkligen jättegott! Jag gillade särskilt den där risrätten, som jag tyvärr inte minns namnet på. Den innehöll saffran och var lite som en huvudrätts-saffranspannkaka.
Bra människor – och någon enstaka mindre bra
Idag när jag red Grao blev jag irriterad på folk som inte tänker sig för. Vår ridbana ligger intill en mindre väg. Där kör lastbilar, traktorer, tröskor, betesupptagare, epatraktorer, cyklar, ja i princip alla fordon du kan tänka dig. Våra hästar har inga problem med det. De är vana. Men idag när jag red på banan kom det en bil från varje håll. Jag var fokuserad på ridningen, så jag vet inte exakt vad som hände, men jag uppfattade det som om de båda två körde ganska fort i förhållande till vägens storlek. I vilket fall så lägger sig den ena på tutan, och släpper inte. Den tutar hela vägen förbi ridbanan. Min häst är trafiksäker, men inte idiotsäker. Han har helt enkelt inte träffat tillräckligt många idioter för att bli van. Han blir alltså skrämd och kastar sig. Det tar ett bra tag innan jag har kontroll på honom och situationen igen. Sen blir han rädd för varenda bil som kommer förbi under ett tag, och jag får sitta och rida långsamt och noggrant tills jag känner att det hela ger med sig och han kan gå utan att bry sig om bilarna. Tack och lov löste det sig på någon halvtimme, men jag ska erkänna att jag var både arg och irriterad på bilen som passerade. Samtidigt så vet ju jag inte exakt vad som hände. Han kanske hade en väldigt god anledning att hänga sig på tutan? Jag inser ju att inte alla människor förstår att det är rätt korkat att göra det några meter ifrån en häst, särskilt som vi ju har lite buskar mellan vägen och ridbanan. Fast jag kan nog tycka att det ändå är rätt ouppmärksamt på omgivningen att inte se hästens reaktion… Det är ju bara att inse – det går inte att idiotsäkra världen. Jag har en känslig häst, och jag får istället träna både hästen och mig på att hantera idiotgrejerna på ett så säkert sätt som möjligt.
De allra flesta människor är dock omtänksamma och välvilliga. Det fick vi särskilt erfara igår. Vi var borta över dagen när grannen ringde. Undertråden i vår hage, där hästarna gick, hade gått av. Med hjälp av instruktioner om var elaggregatet fanns mm lagade han tråden åt oss. Mycket hjälpsamt, uppmärksamt och snällt, vi är så glada över så bra grannar! I morse upptäckte jag dessutom en lapp på den dörr som vi inte använder till vardags. En annan person, som vi inte känner, hade cyklat förbi och sett den trasiga undertråden. Hon hade bemödat sig om att stanna, gå upp till gården och när hon inte hittade oss skriva en lapp för att uppmärksamma oss på att tråden var av. Jag sa väl att de flesta människor är fantastiska?
I det här fallet var det trots allt ingen akut fara för hästarna. De har respekt för elstaketet och så länge en tråd är hel går de inte ut. Men det känns ändå så bra att veta att folk här ställer upp för varandra.
Ananassalviamuffins
Vi har en del örtkryddor i trädgården. En av dem som växer allra mest är ananassalvian. Det är en fräsch örtkrydda med en tydlig ton av ananas, särskilt i doften men även i smaken. Jag använder den i drinkar och kycklingrätter, men nu har jag hittat ytterligare ett användningsområde. Jag gör muffins smaksatta med ananassalvia, och det blir supergott!
Dagens husmorstips får bli att ”hacka” örtkryddor genom att klippa dem i en mugg eller ett glas. Jag tycker det är det absolut enklaste och snabbaste sättet, och det blir inte en massa blad i hela köket heller.
Annars gör jag en vanlig muffins-smet och blandar i ananassalvian i den färdiga smeten. Jag har även gjort myntamuffins, det blir bra det med.
Grimma eller träns på tävlingsplatsen
Då och då hörs röster mot tränstvång på tävlingsplatsen. Det är ju reglerat i TR I att hästar som befinner sig på tävlingsplatsen ska ledas i träns eller det bettlösa huvudlag de ska ridas i i de grenar där bettlöst är tillåtet. Ett vanligt argument är att du har lika bra kontroll på hästen i grimma eller grimma + kedja som i ett träns. Ja, det har nog de flesta. Men det är ju inte det som är problemet.
Problemet är när grimman ska bytas till träns. Detta är ju säkert och enkelt att göra i släpet eller i boxen. Utanför släpet, t ex på parkeringen är det inte alls lika enkelt och säkert. Det är liv och rörelse och det är så lätt hänt att hästen blir distraherad av något precis i det kritiska ögonblicket när grimman är av och tränset inte hunnit på.
Jag har själv ett par gånger varit med om lösa hästar på tävlingsplatser, och det är inte roligt. Förra veckan i Aachen hände det Juliette Ramel. I hennes fall var det förstås inte så att hon skulle byta från grimma till träns, utan det gick fel när stewarden skulle kontrollera hästen efter ritten och flughuvan skulle tas av – en situation som är ganska lik att gå från grimma till träns.
Jag tycker att det är en väldigt liten uppoffring av gemene ryttare att tränsa i släpet i förhållande till vad som kan hända om det en enda gång går fel för en häst.
Semesterrutin
Vår katt Elsa har skaffat sig vanor och rutiner. Efter att ha slappat i soffan en hel dag går hon ut framåt kvällen. När vi ska lägga oss ropar jag på henne. Hon kommer inte, hon är upptagen med viktiga kattsaker antar jag. Vid fyra-tiden på morgonen ropar hon istället på oss. Vi är upptagna med viktiga människosaker, som att sova. Det struntar hon i. Efter ett tag drar sig någon av oss upp och släpper in henne. Då har hon massor att berätta, och det kan inte vänta till morgonen. Sen somnar hon gott inne i garderoben. Kvar ligger jag och kan inte somna om.
Dagens husmorstips
Idag regnar det. Mycket.
Så jag passade på att baka bullar – något jag saknat under månaderna utan ugn. Dryga 80 goda bullar blev det, så ikväll blir det frys-tetris igen.
Dagens husmorstips är – osthyvel. Jag använder den ofta för att hyvla smör, det är ett suveränt enkelt sätt att hantera hårt smör. När jag bakar kakor måttar jag upp hur mycket smör jag ska ha, drar ett streck med kniven där och sedan hyvlar jag från kortänden ner till sträcket. Det gör att smöret blir väl fördelat och de tunna skivorna mjuknar fort. När jag bakar bullar hyvlar jag smör på degen. Det går bäst om smöret är kallt, så jag tar inte fram det i förväg. Idag gjorde jag bullar med mandelmassa och kardemumma – då hyvlar jag även mandelmassan med osthyveln.
En del av resultatet:
Rovfågelbilder i mängd
Inför resan till Bornholm packade jag kameraryggsäcken, jag ville förstås passa på och fota rovfåglar på Bornholms rovfågelshow. Det var bara ett problem – kontakten mellan mitt teleobjektiv och kameran fungerade inte. Det gick i bästa fall att ta en bild, men sen lade den av. Då jag ändå inte ville åka utan kamera började jag fundera på alternativ. Det fick bli mitt fasta 100 mm porträttobjektiv. Det är ett jättebra objektiv, men det är fast och brännvidden är långt ifrån fågelvänlig.
Showen började inomhus. Trots objektivets 2,8 i bländare hade jag lite svårt att få till bra bilder med tillräckligt kort slutartid. Dessutom var lysrörsljuset svårt. Jag fick ändå till några bilder jag var nöjd med, speciellt på Ulriks favorit ugglan.
När vi sedan gick ut var den första fågeln en falk. Falkar är jättesnabba! Men efter lite experimenterande blev bilderna allt bättre och bättre – och jag fick en hel del bilder som jag verkligen är nöjd med. I och med den dåliga brännvidden har jag fått beskära många bilder riktigt kraftigt, men skärpan höll ändå – det är jag riktigt glad för.
Det var lite svårt att hänga med i exakt vilka arter som visades – de danska namnen skiljer sig från de svenska, och dessutom var det bara arter som inte finns vilda här i norden som visades. Detta eftersom det är förbjudet att föda upp och träna jaktfåglar här – parken måste helt enkelt köpa fåglar från länder där det är tillåtet. Jag tror i alla fall att jag lyckades identifiera de flesta arterna, utom ugglan. Falken är jag också lite osäker på, men jag vet att den var jakttränad, och då är det inte ovanligt att det är hybrider mellan till exempel pilgrimsfalk och jaktfalk. Här lyckades jag bara uppfatta ”falk”.
Här kommer en hel massa bilder!
Först en lättidentifierad fågel – vithövdad havsörn.
Därefter en harrisvråk
Därefter en annan vråk, jag tror det är en rostvingad vråk.
’Falken
Den här örnen tror jag kan vara en kejsarörn, men blir lite tveksam eftersom den var såpass liten.
Ugglan – som inte egentligen klassas som rovfågel
En annan fågel som inte är en rovfågel – en kokaburra
Och så en ara!
Sista Bornholm
Vilken dag vi har haft! Jag hade aldrig varit på Bornholm innan och visste inte vad jag kunde vänta mig. Men vi har haft en fantastisk minisemester. På en dag har vi varit fågelturister, stadsturister, turistortsturister, bussturister och strandturister. Att åka på endagsbiljett där buss ingick fungerade toppen. Vi avslutade dagen med att åka till Due odde där sanden är vitare än vitast och gnisslar under blöta fötter. Nu är det smörrebröd och rosé på båten tillbaka till Ystad. Jag kommer sova gott inatt.