Måste hästen lämna komfortzonen?

Vi lever i en tid då det finns mycket nytänkande och kritiskt granskande av hur vi hanterar våra hästar. Det finns en tradition inom hästsporten att förlita sig på negativ förstärkning mer än positiv. Det är toppen att saker och ting ifrågasätts och vi arbetar med vårt förhållningssätt och vår relation till våra hästar. Hästarna är våra vänner, arbetskamrater och partners och självklart ska vi behandla dem sjysst och rättvist.

Men det finns en skillnad mellan att vara rättvis och behandla sin häst som en vän och att aldrig begära att den ska lämna sin komfortzon. Jag hör allt som oftast hästägare som inte vill tvinga sina hästar att göra saker. Jag förstår tanken, men jag tycker inte att hästarna ska slippa göra allt som de inte vill göra. Ett exempel som jag precis läst om och som dessutom är aktuellt för oss just nu handlar om avvänjning av föl. När jag var yngre var det inte ovanligt att föl avvandes så tidigt som vid fyra månaders ålder, men sex månader ansågs vara det normala för de flesta. Idag har detta ifrågasatts och många förespråkar naturlig avvänjning. Det innebär att stoet själv säger ifrån när fölet ska sluta dia. Oftast inträffar det i slutet av nästa dräktighet, när fölet är 9-10 månader gammalt. Detta är inte så konstigt om stoet är dräktigt igen, men i de fall där hon inte är det blir det ofta ingen naturlig avvänjning. Stoet har helt enkelt inget incitament att säga ifrån och tiden går. Exemplen jag läste om var ett år och fyra månader respektive två år och diade fortfarande. Jag kan se stora nackdelar med att avvänja för tidigt, innan fölet är tillräckligt tryggt för att klara av det. Men jag har svårt att tro att avvänjning vid den åldern är enklare än när de är 8-9 månader. Tvärt om antagligen, ”fölet”, dvs unghästen, har inte behövt gå utanför sin komfortzon tidigare, och då blir det jobbigt att göra det vid den åldern. Vi börjar avvänjningen mjukt vid ungefär sex månaders ålder med att fölet får stå ensam, i sin vanliga och trygga box en stund. Först får stoet vara intill, efter ett tag hamnar hon i en annan box en bit bort. Detta är klart utanför fölets komfortzon! Men ganska snart upptäcker de att det inte är så farligt. Då förlänger vi tiden, och efter några veckor får fölet stå ensamt hela natten. Sen gör vi så ett bra tag – fölet står ensamt under natten och på morgonen äter stoet och fölet frukost ihop, för att sedan gå ut ihop. Sista steget innan total avvänjning är att fölet och stoet även går i olika hagar, men fölet får dia en gång om dagen. Redan här försöker vi grundlägga att man som häst ibland måste gå utanför sin komfortzon, men det är inte farligt att göra det. Vi gör förutsättningarna så positiva som möjligt.

Lastning är något som kan vara rejält förknippat med tvång och kanske till och med våld. För några årtionden sen var det inte alls ovanligt att hästar tvingades in i släp med våld, och det sågs mer eller mindre som det normala sättet att lasta svårlastade hästar. Idag är det tack och lov inte lika accepterat längre. Däremot så stöter jag då och då på personer som vill att hästen ska gå in själv, mer eller mindre på eget initiativ. Det är förstås bra (och det gör våra resvana hästar). Men först måste ju hästen lära sig ATT den ska gå in och att det inte är något farligt. Om du bara står utanför och väntar kommer hästen för det första inte förstå att den ska gå in. För det andra har den inga skäl att göra det. Det innebär att den där stunden när hästen gör rätt, som du vill belöna, aldrig kommer att komma. Här gäller det förstås att hitta metoder för att få hästen att ha förtroende för dig i så hög grad att den går utanför sin komfortzon för att du ber den – och för att den lärt sig att lita på att det du ber om inte är farligt. Om du arbetar på det sättet kommer komfortzonen stretchas och bli större allteftersom. Det som var precis utanför gränsen ena dagen är nästa dag innanför gränsen. När det är befäst är det dags att gå mot gränsen och flytta den lite igen.

Olika hästar har dessutom olika lätt för detta. Arno var rolig på det sättet, han hade i det närmaste oändligt förtroende för oss människor. När vi bad om något han aldrig gjort var hans reaktion för det mesta ”vilken spännande grej!”. Grao är ju som ni säkert förstått raka motsatsen. Allt som är nytt är läbbigt, och han trivs allra bäst när absolut allt är som vanligt och inget nytt händer. Det går säkert att bråka med honom för att få honom att lyda, men det kommer bara göra honom mer osäker. Istället måste jag jobba extra mycket på att få honom att lita på mig och vara noga med att aldrig sätta honom i taskiga situationer. Det jag ber om ska han klara, och han ska ha beröm när han gör det. Det händer att jag får säga till extra tydligt ibland att jag faktiskt vill och begär att han gör något, men bara när jag är helt säker på att han klarar det och det kommer gå bra.

Utan att lämna komfortzonen  för att långsamt stretcha den kommer vi inte få någon utveckling och vi kommer inte kunna göra något av alla de roliga saker som i alla fall jag vill göra tillsammans med min häst. Hästen kommer inte ta dessa initiativ, utan det måste vi människor göra. Med det följer ett ansvar att agera förståndigt, tydligt och rättvist.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *