I veckan har Grao och jag tränat WE. Vi var på en anläggning ganska nära oss där jag hade ridhuskort för ett par år sedan. Grao tycker att det ridhuset har lite väl mycket grejer att hålla koll på, särskilt vid bortre kortsidan. Det är ett stort ridhus, och när jag red regelbundet där hade jag ibland svårt att rida på bortre tredjedelen. Banan var byggd i den läbbiga änden, så Grao och jag fick bra träning. Vi tränade för Eva, som är tränare och domare och som var värd för t ex vårt WE-läger i somras och som jag hade uppvisning på Hästrundan tillsammans med. Så även om jag inte direkt tränat så mycket för Eva tidigare känner hon väl till både mig och Grao. Vi började med klocka i korridor. Klockan stod dikt an den suspekta kortsidan – lika bra att kasta oss in i monstrets käftar direkt liksom.
Vi tränade en hel del på att bearbeta spänningar och att kunna rida och sen komma till lugn i hinder som kräver det. På det hela fick vi ett jättebra pass. Bordet var extremlågt, så jag försökte inte ens lyfta kannan, men vi kunde stå stilla nära bordet, som dessutom hade duk, vi gjorde grinden och sidvärts riktigt bra. Eva hjälpte mig att hitta ett lugn i skritthindren genom att göra en bra övergång från galopp till skritt. Grao har ju inga problem att göra själva övergången utan mellanliggande travsteg, men det var en tydlig skillnad på om jag bromsade honom med tygeln eller om jag gjorde det med sits och skänkel. När jag hade en bra galopp och kunde göra en bra övergång blev hindret efter mycket bättre.
En annan sak som vi jobbade en del med är att vi lätt tvärar i galoppen och ju mer spänd Grao blir, desto mer tvärar han. Det är framför allt högerskänkeln han lutar sig mot, och det är ju ett känt problem sedan många år för oss. När jag fokuserade på att rida lite i öppna i högergaloppen blev det bättre, men jag behöver vara på min vakt så jag inte vänjer mig vid att det är snett.
Vi red även enkelslalom både med och utan byten, utan större problem. Paralllellslalomen hade sju pinnar – den kändes evighetslång! Samtidigt var det jättebra att bara sitta och vända och byta och mata på, pinne för pinne. Alla byten blev inte perfekta, men det blev inte pannkaka utan vi kunde sitta och rida igenom hindret, lugnt och organiserat. Vi hittade en bra samlad galopp och kunde jobba oss igenom bågarna. Det var en god känsla!
På det hela känns det som en del saker håller på att mogna. Så sent som i somras hade vi ju jättesvårt för sidvärts över bom åt vänster, det är inga problem längre. Även till exempel grinden var då ett svårt hinder för oss, som vi ibland klarade och ibland kraschade totalt. Vi hade inte heller kunnat stå så bra intill bordet, och parallellslalomen gick mer på en inandning och lite tur. Vi har fortfarande mycket att jobba med. Ett av årets projekt får bli att rida mer med lans. Vi ska även fortsätta att jobba med den där bra, samlade galoppen och få den rakare och starkare. Den är en viktig nyckel till att rida hindren väl.
