En av sakerna som Grao och jag behöver träna på inför kommande tävlingssäsong är att rida med lans. Grao tycker ju nuförtiden att det är rätt okej att matte håller en lans när vi rider, men helt lycklig är han ju inte. Ofta väljer han att gasa en del, särskilt om jag behöver luta mig för att nå lansen.
Det jag har lärt mig med Grao är att intensivträning är grejen för honom. När han väl kommit över tröskeln där något är ”som vanligt” går det bra att göra det då och då, men för att komma dit behöver vi träna ofta. Idag tog jag itu med detta, och planen är att göra det ganska ofta ett tag framöver. Det hela är ju egentligen väldigt enkelt – jag ställer fram en tunna och en lans på ridbanan, sen rider jag med den, utan den, hämtar den och lämnar den under passet.
Ridning med lans innebär ju ofta ridning på en hand även om det i medelsvår klass inte är ett krav. Det är helt ok att hålla både lans och tygel i högerhanden om man vill. På Grao är det ofta bra. Jag tränar båda delarna, och jag tränar även att rida på både en och två händer även utan lansen. Alla alternativ ska kännas bekväma och naturliga är målet.
Jag har ridit en hel del på en hand på vanligt ledat tränsbett men sedan en tid tillbaka har jag funderat på vad jag ska ha för enhandsbetsling på sikt. Det är en fördel att rida på ett oledat stångbett när båda tyglarna är i en hand. Att bettet är oledat gör att man alltid inverkar i båda mungiporna med samma tygeltag, på ett eller annat sätt. På en unghäst tycker jag att det är en dålig sak. Då vill jag lära in rena tygeltag och jag vill att varje tygel bara inverkar på sin sida, inte den andra, vilket ju sker automatiskt i och med att bettet inte är ledat. Det blir liksom lite ”cykelstyre” över det hela. När man rider på en hand på en mer rutinerad häst är det däremot en bra sak. Stångbettet kan dessutom påverka överlinjen genom sin hävstångsverkan. Det innebär också att det går att dra in nosen med det, så det gäller att passa sig. Inverkan ska vara genom överlinjen, inte genom att klämma ihop ganaschvinkeln.
Grao är som de flesta nog vet vid det här laget en känslig häst. Jag köpte ett Fager babypelham begagnat av en kompis, eftersom det är ett av de mildaste stångbett jag sett. Jag provade det med dubbla tyglar och tyckte att jag var något på spåren, men jag upplevde ändå bettet för skarpt. Jag vill ju ha den speciella inverkan som stångbettet har utan att få sån skärpa. Jag köpte en geltunnel till kedjan, och det gjorde stor skillnad! Nu kändes bettet riktigt bra. För att få en betsling som är godkänd i medelsvår klass (även om jag troligen mest kommer rida på vanligt tränsbett där) och för att ytterligare mildra inverkan köpte jag idag ett delta också. Det ser nästan löjligt ut med ett delta när skänkeln är så kort, men jag fick precis den effekt jag ville. Bettet funkar nu med en tygel som ett väldigt milt stångbett.
När allt var på plats lekte vi med lansen på banan. Det var riktigt kul! Vi red fram och tillbaka, hämtade och lämnade, red på en hand och på två händer, vände över och lade byten, vände snävt, vände stort, längde ut formen och kortade formen, red korta språng och längre språng. Så här ska vi fortsätta ett tag, och leka oss fram till ett bra resultat.
