Hur jag köpte min första häst

Blues f 1976 e Rote Boldt – Orlando – Madigan

När jag var i tioårsåldern tyckte jag att fjordingar var de finaste hästarna som fanns. De var så vackra i färgen och på ridskolan fanns det en som var så snäll och trevlig att rida. En fjording var förstås drömhästen! Med kunskapen jag har idag är jag rätt glad att jag inte hade föräldrar som sprang iväg och köpte en fjording åt mig. Det hade troligtvis varit en helt olämplig häst för mig där och då – och även som äldre tonåring hade det varit helt fel. Då hade jag ju upptäckt att jag gillade de pigga, känsliga hästarna bäst, och jag tyckte det roligaste som fanns var att träna dressyr. Kallblodiga hästar har många positiva egenskaper, men det är inte de egenskaper som jag eftertraktar hos en häst och i den åldern hade jag troligtvis inte klarat av att hantera en häst av den typen alls.

Min allra första häst var ett halvblod på 165 cm e Rote Boldt. Jag var 16 år och ärligt talat var det viktigaste skälet till att jag köpte just henne att hon var billig. Jag hade råd med henne. Min dåvarande tränare lät mig provrida en annan häst, en femåring e Gulliver. Den var underbar, och jag tror jag hade haft roligt med den – med hjälp från tränaren förstås. Men där och då var det orealistiskt. Den var fyra gånger så dyr och jag hade behövt mycket tränarhjälp. Som vi bodde då hade det varit snudd på omöjligt för mig att träna för tränare på egen häst – och utan tränare på plats hade jag troligen inte klarat av den hästen.

Istället blev det alltså Blues. Hon var verkligen fin och jag tyckte så mycket om henne. Hon var snäll att rida ut på och rolig att träna dressyr på. Jag lyssnade allt vad jag kunde på mina lektioner på ridskolan och försökte ta med mig all kunskap hem. Troligen var hon rätt välutbildad i grunden dessutom. Men efter ett par månader tyckte jag inte hon kändes helt ok i ridningen. Hon visade sig ha dubbelsidig strålbenshälta, en diagnos som var rätt vanlig på den tiden, och dömdes ut.

Även om sättet jag valde häst på kanske inte var att rekommendera var Blussan på många sätt en bra förstahäst för mig. Jag hade redan många timmar med skötsel av hästar och stall i ryggen och jag hade bra hjälp att tillgå om det skulle behövas. Hon var pigg och rolig att rida, och även om jag inte visste särskilt mycket om hennes bakgrund misstänkte jag att hon nog var ganska välriden tidigare – även om hon var helt ur kondition när jag köpte henne. Och framför allt var hon snäll och rätt så okomplicerad. Det var verkligen synd att jag inte fick längre tid med henne – sen dröjde det 9 år innan jag hade möjlighet att köpa häst igen. Då var jag klar med min högskoleexamen. Under åren emellan red jag massor med olika hästar av olika typer, tog privatlektioner på ridskolehästar och sparade pengar. Även det var förstås en bra grund för framtida hästägande.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *