I stora delar av landet har den första snön redan fallit. Här har vi inte haft någon snö, men inatt var det frost för första gången. Vi rider och tränar utomhus året om, vilket innebär att vi vinterunderhåller ridbanan för att alltid ha ett så bra underlag som möjligt. Vi har ridit utomhus året om i över 10 år, tidigare i Västergötland, nu i Skåne. Med lite arbete fungerar det bra! Så här gör vi:
För det första är det viktigt att ridbanan har en ok dränering. Det är ju inte själva sanden som fryser utan vattnet som är i underlaget. Vi vill ha en jämn bana där underlaget är lika överallt och inga isfläckar.
En bra vana är att alltid sladda banan slät efter att sista ryttaren har ridit varje kväll. Detta bör åtminstone göras när prognosen visar minusgrader. Vi lämnar ytterst sällan en osladdad bana över natten. En bana som är helt slät när den fryser är ett mycket bättre utgångsläge för en vinterbana än en som är knölig. En frusen bana utan snö på kan man salta. Vi använder vanlig natriumklorid och har aldrig upplevt några problem med hovar eller utrustning. Saltet hjälper ner till ca -7 grader. Blir det kallare kan det ändå fungera bra om ridbanan är torr och vi har ridit regelbundet på den så sandkornen redan är separerade. Magnesiumklorid är dyrare, men har en lägre fryspunkt, den klarar ca 12 minusgrader.
Hos oss är det ju bara Ulrik och jag och en granne som rider på ridbanan. Därför väljer vi att inte salta hela banan utan riktar in oss på de vanligaste ridvägarna. Med ett saltat fyrkantsspår, en 20 m-volt i var ände och saltade diagonaler klarar man sig ganska långt. Salta gärna spåret rätt så brett så det finns utrymme för sidvärtsrörelser och möten. Detta sparar en hel del salt, men det har även ytterligare en fördel: För att saltet ska fungera bra behöver sanden rivas upp regelbundet. Det görs till exempel när man rider på underlaget. På de delar av banan där man sällan eller aldrig rider får saltet sämre effekt. Man kan salta inför den första frosten, eller efter det har frusit. Om man saltar ordentligt första gången på säsongen brukar det räcka att tilläggssalta med ungefär halva mängden någon gång då och då. Åtgången för en 20×40-bana där spår, volter och diagonaler saltas är ca 4-6 x 25 kg första gången. Vi har inga maskiner att sprida med utan vi går helt enkelt runt med en hink i ena handen och ett fodermått eller liknande i andra och sprider för hand.
Det är inte nödvändigt att sladda banan efter varje användning, men det är ändå bra att försöka göra det. Om temperaturen sjunker så banan fryser är det tråkigt om den är ojämn och knölig. Dessutom fungerar saltet bättre när underlaget regelbundet rörs om.
Detta sätt fungerar alldeles utmärkt, tills det kommer snö. Då måste man göra ett val: rida på snön eller skrapa bort den. Om man har en helt plansladdad bana under snön och bor i ett klimat där det finns risk för att det tinar och fryser om vartannat är det oftast bäst att ploga bort snön, och sedan fortsätta som man gjorde när det var fruset och barmark. Om det kommer mycket snö, som man misstänker kommer ligga länge kan man istället välja att sladda ihop snön till ett bra underlag.
För att få snö att bli ett bra och fungerande underlag som inte är alltför djupt krävs tät och regelbunden sladdning för att få snön att hålla ihop och för att få bort alla hål och knöligheter som blir av hovspåren. Mina norrländska vänner tycker att det bästa är att packa med skoter, som i skidspår. Av förklarliga skäl har det aldrig varit aktuellt för oss på våra breddgrader. Om temperaturen ligger stadigt på minusgrader kan en sådan här bana bli riktigt bra. Neckdelen är att snön blir packad och det tar längre tid för den att försvinna när det börjar töa. Det kan dessutom bli rejält isigt om det fryser på igen.
Det största problemet med vinterbanor är när vädret inte är stabilt, utan det smälter och fryser om vartannat. Huvudfokus då är att hela tiden försöka hålla banan så jämn som möjligt. En jämn bana kan man alltid rida på, men man måste kanske anpassa tempot. Är banan isig bör man ha hästen välbroddad, helst med minst fyra brodd i varje sko.
Hur vi än anstränger oss finns det dagar då underlaget inte är perfekt. Då får vi anpassa träningen efter det. Har vi en långsida som är bättre – då kan vi arbeta med övergångar där, t ex fatta galopp, galoppera tre språng och sen gå ner till skritt. Är banan slät men hård fokuserar vi på skolor i skritt, halter och ryggingar till exempel. Den typen av precisionsarbete har vi sedan stor nytta av när vårsäsongen kommer igång – ett grundligt arbete i skritt ger förvånansvärt bra effekt.
