För några dagar sedan hamnade jag i en diskussion på ett forum om det där med tillgången på välridna, trevliga hobbyhästar – något jag ju skrivit om tidigare.
Jag blev lite frustrerad i diskussionen, då relativt många uttryckte att det fanns en brist på trevliga hobbyhästar, något jag ju definitivt håller med om. Samtidigt opponerade de sig mot det som de kallade ”fantasipriser”. Fantasipriser i det här fallet betyder alltså att uppfödaren vill ha tillbaka i alla fall en del av alla de kostnader de haft för att föda upp hästen. Det förekom synpunkter som ”varför ska jag betala för vad hästen kostat innan jag köpt den? ” och ”men hur kan folk jämföra ett levande djur med en bil som har en produktionskostnad, fy så omänskligt”. Summan av skrämmande många personers resonemang är alltså att uppfödarna gör fel som hellre vill ha fram talanger för sporten än trevliga, hållbara hästar för den stora massan – samtidigt som de inte alls är beredda att betala i närheten av vad det kostar att ta fram en trevlig hobbyhäst.
Faktum är ju att det i praktiken är dyrare att föda upp och utbilda en häst som hobbyryttaren kan ha roligt med. Talangen köps ofta ganska tidigt, oinriden. Den skickliga ryttaren har kapacitet och möjlighet att göra jobbet själv, och många vill själva lägga grunden. Hobbyryttaren vill ha en häst som har lite erfarenhet redan. Den ska vara väl inriden. Den ska klara av att åka transport, och gärna att vara ensam i stallet. Den ska ha sett lite olika ställen, ha varit iväg på träningar och kanske något pay-arrangemang. Den ska vara trygg och stabil att rida ut på och den ska vara okomplicerad i all hantering. Allt det är sånt som hästar inte kan automatiskt. Det måste läggas en hel del tid och träning för att hästen ska komma dit. Dessutom måste hästen mogna rent tidsmässigt.
Ett resonemang från de här köparna är ju att de inte vill betala för tiden då någon annan har haft den här hästen. Och jag kan absolut se att det är en hobby att hålla på med hästar, även unghästar. Men varför ska det vara uppfödarens hobby att subventionera hästen som någon annan sedan ska ha glädje av och skörda frukterna av det goda arbete som lagts under unghästtiden?
Och den allra viktigaste frågan: Varför är de här egenskaperna, som anses så eftertaktade, trots det inte värda att betala för? Varför värderas inte egenskaper som gör att hästen blir rolig för gemene man i pengar?
Jag har full förståelse för att det är stora pengar det handlar om. Jag snyter själv inte hundratusen eller mer ur näsan hur som helst och jag vet att för de allra flesta handlar det om rejält stora uppoffringar för att köpa en häst. Men samtidigt – det kostar att ha häst också. Innan jag köpte min första häst lade jag undan vad jag trodde hästen skulle kosta mig varje månad. Det hade en dubbel effekt. Dels såg jag att jag klarade av att lägga de pengarna, dels växte pengarna på hästkontot förvånansvärt fort. Sen kostade förstås hästen mer varje månad än vad jag hade föreställt mig, men det visste jag ju inte då.
Jag tror det behövs en rejäl statushöjning för de här sjyssta hästarna som ger sina ägare möjlighet att verkligen ha roligt. Hästar som du kan prova det ena eller det andra med, som är lätta att åka iväg med och som är pigga på allt vad matte eller husse vill hitta på. Hästar som är trygga i sig själva, har fått en bra uppväxt och grundutbildning och har en positiv inställning till arbete. Om efterfrågan på sådana hästar är hög, och betalningsviljan likaså – då kommer även tillgången öka. Men så länge uppfödarna både får skäll för att de föder upp fel hästar och för att de tar betalt i nivå med de rena utgifter de haft för att få fram hästarna – då kommer det inte finnas någon vilja att föda upp och utbilda hästar av den här typen.
Om jag utgår från mig själv och hur jag har tänkt innan, så tror jag att de som söker hobbyhäst och inte vill betala, har inte utbildat häst/tagit fram häst från föl och därför inte förstår hur mycket arbete och pengar som krävs. Kostnaderna för de första fem sex åren är inte så olika beroende på om det är en häst som ska mot eliten och det är en häst som ska fungera i alla situationer för en amatör. Men det kan man inte veta om man inte provat själv, alltså finns det en pedagogisk uppgift för uppfödare, utbildare och säljare. Den uppgiften är att sprida kunskap om den rejäla insats som krävs för att en häst ska bli enkel och trevlig att ha att göra med och att hästar inte föds som fungerande hobbyhästar, det är något de utbildas till.