Pokemonpanik

Ingen har väl missat det svenska släppet av Pokemon Go i dagarna. Överallt pratas det om detta – en del gläds men många förfäras. Jag undrar bara – vad är det som är så hemskt egentligen? Och varför måste man vara så fördömande och raljerande i kritiken?

Vi har laddat ner spelet och testat och jag kan förstå tjusningen. Det är riktigt spännande att leta och finna – skattjakt är väl något som människor alltid tyckt varit spännande och det här är rätt smart gjort.  I gårkväll var vi nere i Ljugarn och gick en kvällspromenad. Överallt såg vi människor i olika åldrar som jagade virtuella Pokemon. Mest barn, men även en del vuxna. Även vi passade på att plocka några, och en pojke i 10-årsåldern försökte värva Ulrik till sitt lag som hade som mål att erövra ett gym nere i byn. (jag har inte spelat så långt att jag riktigt förstår vad det innebär, men visst lät det rätt spännande?).

Sen är det självklart så att man måste visa normalt hyfs, folkvett och trafikvett – men jag tycker att domedagsprofetiorna om alla som kommer förolyckas på grund av spelet känns rätt överdrivna. Jag har även sett folk som förfäras över att föräldrar behöver hjälp av ett spel för att få sina barn att gå ut och röra på sig. Men då borde väl alla typer av lekland, sommarland, äventyrsland och liknande också vara förfärliga?  Som motvikt till alla raljerande inlägg om att skaffa ett liv vill jag dela Mariakyrkans i Växjö uppmaning till pokemonjägare.  Fint och respektfullt tycker jag!

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *