Ulrik och jag åkte upp till Åre natten mellan lördag och söndag – nattåg är verkligen bra grejer. Tyvärr är inte snälltågets vagnar de fräschaste, men det är ändå helt ok och man sover i alla fall hjälpligt under natten. Vårt tåg går från Malmö kl 18 och är i Åre kl 7, perfekt för en god frukost och sedan är vi bland de första ute i liftarna när de öppnar kl 9.
Tyvärr var det bara ungefär så långt det gick bra för Ulrik på söndagen. Vi åkte upp, fick ett jättefint åk ner, upp och ner, sen skulle Ulrik av liften, fick obalans och brädan gled iväg och han ramlade – och drog sönder ett korsband. Det blev skoter ner och färd till vårdcentralen. Efter fem timmar där åkte han taxi tillbaka till hotellet med kryckor, väldigt ont och inga utsikter om att kunna åka något mer. Riktigt dåligt.
Jag övergav Ulrik på vårdcentralen och fick mig några riktigt fina åk i den strålande solen, det var uppåt 15 grader och verkligen jättefint. Tyvärr hade jag det lite jobbigt när jag skulle ner. Solen hade ju förvandlat snön till slask och jag tyckte det var väldigt svåråkt. Det gjorde att jag spände mig rätt mycket, åkte riktigt kasst och fick galet ont i vaderna.
Riktigt bra är däremot våra skidguider från Åre Sportshop. Vi har ju åkt med dem tidigare och varit jättenöjda, så Ulrik bokade dem några pass för oss i år med. Nu blev det ju bara jag då… Jag berättade för min coach Daniel lite om mina problem, och vad jag har för målsättningar. Vi bestämde oss för att åka vid Sadeln på förmiddagen idag och slipa lite teknik där. I morgon är planen att vi tar oss upp på Åreskutans topp och åker hela vägen ner. Jag gjorde det för tre år sedan och var verkligen inte bekväm. Nu är målet att jag ska tycka att det är kul! Daniel är övertygad om att det kommer funka med min nya teknik. De saker jag fick jobba med idag hjälpte mig väldigt mycket.
Det första jag fick jobba med var svängarna. För att hålla en jämn hastighet oberoende på åt vilket håll skidspetsarna pekar ska jag ha bågar som är helt runda. När jag åkt en halvcirkel byter jag tyngden till den andra skidan och gör en ny halvcirkel. Jag döpte detta mentalt till ”apelsinbågar”, lite fånigt men ändå ett mentalt stöd, jag åker apelsinhalva efter apelsinhalva liksom 😀
Nästa sak handlar om tyngdpunkten. För att få skidan att ta i och följa det böjda spåret som skapas av carvingformen måste jag ha tyngdpunkten eller masscentrum som Daniel säger över främre delen av foten. Det gör jag genom att dels hänga framåt i plösen på pjäxan, dels genom att försöka föra fram höfterna lite längre fram. Det här ger mer kontroll, mindre spänningar och skapar bättre skidåkning. Jag orkar mer och blir inte lika trött i benen heller, och på eftermiddagen när det blev slaskigt igen insåg jag att det gav mig mycket bättre möjligheter att klara av ett svårare underlag.
Den tredje saken är väldigt enkel och trivial, men blev verkligen en aha-upplevelse. Den handlar om blicken. Jag har fokuserat alldeles för mycket på marken och lagt mycket tankemöda på var jag ska åka och lägga varje sväng – särskilt när underlaget är ojämnt och svåråkt. Genom att lyfta blicken och titta kanske 50 meter framåt i backen istället fick jag ett helt annat flyt och en mycket bättre känsla, samtidigt som jag faktiskt ökade åkhastigheten en del. Tittar man på marken ser det ju ut som om det går väldigt fort, genom att lyfta blicken får jag en annan känsla och mycket bättre kontroll.
Efter att Daniel lämnat mig jobbade jag lite på att få in dessa tre saker i kroppen på egen hand. Det är till stor hjälp att förstå, men det krävs övning för att även omsätta det i åkningen på ett bra sätt – särskilt när det blir lite brantare och sämre underlag. Även i morgon ska det bli sol – så det ska bli kul att åka upp till toppen, jag hoppas jag tycker det är kul att åka ner också!
