I fredags kväll var vi och hämtade vår nya kattunge. Det är en ganska lång historia, så för dig som vill ha den korta versionen ger jag den först, så kan du sluta läsa sen.
Ester är ungefär fyra månader. Precis som våra andra katter kommer hon vara både ute och inne, och arbetsbeskrivningen är både mysa med matte och fånga möss. Hon är sköldpaddfärgad och väldigt söt.
Men här kommer då den långa versionen:
I veckan började jag fundera på ny katt. Jag hade ju ingen brådska, men det skadade förstås inte att kolla runt lite. Det jag visste var att jag ville ha en hona, som skulle vara korthårig och jag ville nog helst ha en katt som inte var svart. Nästan omedelbart hittade jag en annons på blocket med några fina honkatter, två som var sexton veckor och en som var tretton veckor. Den lilla var röd och jättesöt. Jag svarade på annonsen och den lilla söta röda fanns kvar. Vi bestämde att vi skulle åka och titta på fredagkvällen efter jobbet. Katterna fanns ungefär 90 min bilresa bort, inte nästgårds, men ändå ett ok avstånd. Väl där hade säljarna stängt in de två katter som var kvar i växthuset. De var födda utomhus och hade inte varit inne. Jag fångade den lilla röda och lyfte upp henne. Hon blev jättestressad och bet mig rejält i tummen. Medan säljaren gick in i huset och hämtade alsollösning och plåster satte jag in henne i kattburen. Jag tvättade mitt sår och vi pratade lite. Den andra katten, den sköldpaddfärgade honan, var betydligt mindre skygg och hade dessutom en mamma som var mästerjägare. Det är ju rätt intressant för oss eftersom jaktförmåga har visat sig gå i arv hos katter. Efter en del fundering bestämde jag mig och bytte plats på katterna.
På vägen hem ringde jag 1177 för att höra hur jag skulle göra med stelkramp. Jag är ju inte vaccinerad på några decennier liksom. När jag kom fram var de väldigt insisterande. Jag skulle till akuten, och det SKYNDSAMT. Ett kattbett nära en led är allvarligt! Jag protesterade och sa att så illa var det ju inte, och det var inte nära en led. Det var i tummens trampdyna. Mannen på 1177 sa då att han trodde att jag, precis som alla andra, hade leder i händerna, och händer är relativt små och inga bett i en hand är någonsin långt ifrån en led. Och nog hade jag en led i tummen jag med?
Jaja, jag gav efter för tjatet. Ulrik fick köra mig till akuten i Ystad och sen köra hem själv med katten. Efter att först ha väntat 40 minuter utomhus och sen ytterligare ungerfär 90 minuter inomhus kom jag till en läkare. Hon tittade på tummen, sa ”det där var väl inte så farligt, jag tänker göra ingenting med det”. Inte ens stelkrampsvaccin tyckte hon behövdes. Ja, tänkte jag, ungefär som jag tyckte då! Jag ringde Ulrik som fick komma och hämta mig. Det blev en sen kväll!
Lilla Ester får börja med att bo i sadelkammaren. Jag var rätt säker på att hon hade skabb, och det visade sig rätt snabbt att hon dessutom var ordentligt dålig i magen. Vi vill ju inte att hon smittar våra andra katter. Jag bokade in en veterinärtid så snabbt det gick, och fick en tisdag morgon.
I morse fick hon den första behandlingen mot skabb och dessutom mat och probiotika för att stabilisera magen. Jag hade sett blod i kattlådan på söndagen, men troligen är det från ett sår i analöppningen. Nästa tisdag blir det återbesök för andra skabbehandlingen och uppföljning av magen. Stackars Ester får bo kvar i sadelkammaren ett tag, tills vi vet att hon är smittfri.
Det blev en strulig start på Esters liv hos oss, men vi hoppas att det snabbt tar sig och blir bättre. Hon är en jättefin och trevlig katt och vi kommer trivas väl ihop.
