I en by nära oss har Anna och Stefans trädgård självplock av blåbär. De har öppet vissa dagar, och jag trodde en sån dag var igår – så jag åkte dit för att plocka lite bär att ha i frysen. När jag kommer dit är det öde. En man sitter på en traktor och slår gräs, några glador flyger i luften bakom, men jag ser ingen annan. Jag börjar fundera på om jag tagit fel på öppettiderna. Mannen på traktorn får syn på mig och kör fram till mig och kliver ur. Mycket riktigt, jag har tagit fel. Men han ber mig vänta lite, och så ringer han sin dotter – som är ställets ägare. Såklart ska jag få plocka, säger de! Mannen hjälper mig igång, väger mina emballage och visar var jag kan börja plocka. Efter en stund kommer Anna, trädgårdsägaren. Jag rätar på mig för att be om ursäkt för att jag strulat till det för henne, men hinner inte öppna munnen förrän hon utbrister: Så roligt att du ville komma hit och plocka bär! Du är så välkommen! Jag framför mina ursäkter, och hon viftar bort dem. Självklart ska jag plocka, och hon bor så nära så det är verkligen inget besvär för henne. Jag blev verkligen jätteglad av hennes självklara vänlighet! Jag plockade ett par kilo bär. Odlingen var jättefin, välskött och lättplockad och blåbären var supergoda. Jag frös in dem direkt i burkarna, de var så fina att jag inte såg något behov av att rensa. Jag frågade Anna om jag behövde styckfrysa bären, men hon sa att de är så torra och rena så det går att frysa dem i burkar och ändå ta ut lite i taget. Jag ser fram emot goda pajer i vinter, och jag måste nog snart göra våfflor eller pannkakor tror jag.
Goda bär och gott värdskap
