Igår var Grao och jag i Tågarp och tävlade. Vår uppladdning inför tävlingen fick ju hantera det faktum att matte var bortrest veckan innan, men jag tycker nog att det funkade rätt bra ändå. Grao och jag åkte till galoppskogen och körde ett rejält pass på fredagen för att få bort det värsta springet i benen. På fredagen kom även banskissen och jag såg att det var med en fast grind – det hinder vi blev uteslutna på sist vi tävlade. Därför gick vi upp lite tidigare på lördagen, tog fram grinden som matte snickrat och red den två gånger. Jag satt nog inte på hästryggen mer än fem minuter, men det kändes skönt att ha fräschat upp grindskillsen lite. Vi har ju bara hunnit prova grinden hemma ett par gånger. Sen kan det ju ändå vara svårt på tävlingsplats, grinden behöver ju inte alls likna den vi har hemma – men ändå bra att göra det man kan tänker jag.
Tågarp är en supertrevlig tävlingsplats, vi har varit där innan och kommer gärna tillbaka! Däremot önskar Grao till nästa gång att de ser över säkerheten och lägger dressyren på en säkrare bana. Han gjorde en bedömning av banan och bestämde att den glänta där det stod fälttävlanshinder och var en trasig tall precis utanför banan inte var säker nog. Han utsåg sig själv till skyddsombud i ekipaget och beslutade om skyddsstopp. Där skulle vi inte gå.
Det blir ju lite ett problem det där med att ha en bit av banan som man inte kan gå på när vi ska visa upp ett dressyrprogram. Det blev helt enkelt tvärstopp och vi fick utgå. Det är ju en rätt snöplig start på en WE-tävling, men Grao menar ju att säkerheten alltid måste gå först, och vad jag säger har inte så mycket tyngd i det fallet.
Det är ju lite deppigt när man sen ser att ens kamrater gör jättefina ritter. Jag är självklart superglad för det, men jag hade ju gärna varit med i det gänget liksom. Men Grao och jag laddade i alla fall om inför teknik och speed. Jag konstaterade i alla fall nöjt att grinden inte var alltför olik den vi har hemma och banan såg trevlig ut.
Vi inledde storstilat med en åtta på två tunnor fina volter och ett kanonbyte, och fortsatte med tämligen gott samarbete. Visst fick vi några missar och spändheten var inte helt borta, men det var helt klart ridbart och vi jobbade tillsammans på ett bra sätt. Tyvärr missade jag ett par byten i parallellslalomen och fick ett steg bakåt i muggflytten och Grao gick på dass i ena sidvärts över bom, saker som drog ner en del. Men vi hade även en hel del sjuor och några åttor – bland annat fick vi en sjua på bordet. Alla som känner oss förstår hur värdefull den poängen är! Även den fasta grinden klarade vi, kanske inte galant, men vi tog oss igenom och jag kunde hålla i grinden hela tiden. Vi landade till sist på 64%, vilket jag är helt och hållet nöjd med – särskilt efter vår dressyrflopp. Vi ska jobba oss upp till högre poäng, men just nu är jag glad för att vi tar oss igenom banan på ett anständigt vis och inte blir uteslutna för att vi bommar något hinder.
I speeden hade jag bestämt mig för att rida lugnt men snävt och låta lugn-hindren ta lång tid. Vi lyckades lite fläckvis med det. Det jag är allra mest nöjd med är att jag i t ex grinden och muggflytten kunde stå still, ta några lugna andetag och sedan göra hindren långsamt. Det är precis vad vi behöver just nu, och jag tycker den växlingen mellan lugn och fart funkade bra den här gången. Framför allt grinden tog rejält med tid, och jag ökade på den tiden ytterligare genom att stå still några sekunder när vi var klara innan vi fortsatte, men det är så jag kan få den typen av hinder säkrare i framtiden. Det jag är mindre nöjd med är att när jag tagit lansen och lyckats ta ringen släppte jag på bromsen en sekund för tidigt. Jag hann sätta lansen i tunnan, men den studsade ur. Det är 30 sekunders tidstillägg… Dessutom hörde jag dunsen, vände mig om och såg lansen på marken, blev galet irriterad på mig själv och tappade fokus och ena stigbygeln. Grao däremot hade fullt fokus och sprang med liv och lust in i parallellslalomen. Matte höll på att inte hinna med och tappade balansen totalt. Ett tag trodde jag att jag skulle få syna underlaget, men efter en del vinglande lyckades jag hitta tyngdpunkten och stigbygeln igen.
Graos och min nästa tävling är om två veckor. Då är vårt mål att få ett resultat i alla tre momenten, att kanske ha någon färre miss i tekniken och att matte håller huvudet kallt HELA speeden. Det skulle verkligen vara roligt att kunna börja tävla om placeringar också, men tyvärr är vi inte riktigt där än. Vi får kämpa på utifrån våra förutsättningar och försöka förbättra oss bit för bit.
