Jag gillar att skriva med reservoarpenna. Det började när jag läste på universitetet och hade problem med mina handleder. Jag kunde inte anteckna särskilt bra på föreläsningarna, jag fick väldigt ont i handlederna. På sikt blev lösningen att jag skaffade en väldigt tidig laptop, att skriva på tangentbord var inte lika påfrestande. Men jag upptäckte också att en reservoarpenna sparade handlederna en hel del när jag väl behövde skriva något. Med en sån skriver man helt utan motstånd, det bara flyter och man behöver inte trycka pennan mot pappret alls. Idag är mina handleder mycket bättre, men tiden har ju ändrast och jag skriver ändå allra mest på tangentbord. Men när jag skriver för hand vill jag gärna använda reservoarpenna. Det är till och med så att jag gillar att skriva för hand om jag har en reservoarpenna i handen. För lite mer än ett år sedan fick jag en jättefin röd penna av Ulrik. Men för lite mer än ett halvår sen försvann den mystiskt. Jag var rätt säker på vilket rum jag haft den i sist och jag vände verkligen upp och ner på precis allt där. Sen gick jag vidare och letade noga även i resten av huset. Efter ett intensivt letande under några veckor gav vi upp och Ulrik köpte en ny penna av samma märke – men i annan färg och med annan spets till mig. Jag tänkte att om den andra pennan dyker upp igen har jag mer glädje av att ha två som inte är exakt lika. Idag kom den dagen! Helt plötsligt fanns pennan där. I rummet dom jag genomsökt på atomnivå. Nu har jag två riktigt fina reservoarpennor, och kan ha två olika färger på bläck samtidigt. Jag funderar nästan på att fira genom att köpa ett bläckhorn med en ny rolig färg.
