Igår tittade solen fram en stund och jag grep ögonblicket i hampan och packade in Ulriks Xipo i släpet och åkte de 5 kilometrarna ner till stranden. Det fick bli Xipo eftersom han är den stabilaste hästen att rida ensam på stranden. Grao är absolut inte mogen för en sån utflykt än, och Amelia har stått ett tag och är inte helt bekväm med att vara ensam därnere.
Man kan inte direkt säga att solen gassade – den var framme och visade sig, men den var mer dekorativ än effektiv. Vi började med att skritta bort mot Abbekås. Stranden var rätt smal och när vi gick ut i vattnet visade det sig att bottnen inte var helt stabil, så jag gick upp på stranden igen. Vi skrittade ett par kilometer bortåt och höll noggrann koll på underlaget. Sedan när vi vände travade och galopperade vi där jag var helt säker på att underlaget var bra. Xipo tyckte i vanlig ordning att jag bromsade för mycket.
Väl tillbaka var jag inte riktigt nöjd än, så vi red även åt andra hållet, så långt som stranden tillät. Totalt blev det nästan en timme, och vi var båda trötta och nöjda när det var dags att åka hem. Xipo fick en välförtjänt hästkaramell – han är väldigt förtjust i dem.
Det där är jag sugen på igen, det är något särskilt med att rida så på stranden.