Häromkvällen åkte hästarna och jag in till Malmö och hämtade husse på jobbet. Det fanns ingen hästparkering, men de har en helikopterplatta utanför. Då vi inte såg någon helikopter på ingående tog vi den.
Det var 33 grader varmt när jag lastade vid femtiden på kvällen, så hästarna fick åka så nedcabbat som det går – luckorna bak helt nere och fönstren fram öppna. Det verkar inte ha dragit på dem så det varit obehagligt i alla fall – och jag som kört en hel del i bil utan AC vet ju att det ändå hjälper en del om det fläktar lite.
Efter att vi hämtat husse fortsatte vi hem till Julia. Tack och lov kunde vi rida på utebanan. Det var ett tag sedan vi hade en riktig WE-träning nu, och det var kul att se att Grao fungerade mycket bättre på Julias utebana nu än i början av sommaren.
Fokus under passet låg till stor del på noggrannhet. Julia vill att när vi sänker svårighetsgraden måste noggrannheten och perfektionen öka i minst samma proportion. Rider vi t ex parallellslalom i trav ska det vara så nära perfektion som det bara går – det är ju en lätt nivå för oss och då får vi inte nöja oss med ”det där gick väl rätt bra”.
En nyckel till perfektion och precision är att inte rida fort. Grejen är ju att det kräver en del samling för att bli bra – och då måste vi se till att ha den. Efter att ha ridit några riktigt bra vändor i trav i parallellslalomen fick jag göra den med enkla byten. Tack vare noggrannheten i traven kunde vi göra även det helt ok – även om vi förstås tappar kvalitet när svårighetsgraden ökar.
Ett annat hinder vi tränade på var muggflytt med ryggning i slalom. Jag har inte gjort den med bara tre meter mellan käpparna innan, men nu löste vi det efter lite pillande. Nyckeln här är att få första steget helt rätt. När det är så trångt måste första steget vara att ytter bak flyttar in under magen, följt av inner bak, utan att vi egentligen går bakåt. Sen kan vi börja rygga. När vi fick till det första steget gick resten mer eller mindre av farten. Rygga med precision är egentligen inte något Grao har svårt för, men även här finns det förstås mycket att göra för att höja kvaliteten och öka precisionen.
Julia har en trägrind också. Den är en svår nöt för oss. Vi red i alla fall igenom den när Julia höll i grinden, och jag kunde stå en liten stund intill, tillräckligt länge för att nudda grinden. Rör jag den så den flyttar sig så spricker det dock än så länge.
När vi var klara var klockan nästan åtta – och då hade temperaturen precis gått ner under 30 grader. Tur att vi hade välfyllda vattenflaskor med oss.
