Igår hade Otto en annorlunda dag, han fick åka till veterinären och bli lämnad där. Han somnade och när han vaknade var han valack. Sen fick han ljummen gröt och sen fick han åka hem igen. Husse hämtade. Otto gillar husse.
Sedan vi sålde Amelia och kastrerade Ferro har vi haft bara valacker i stallet. Det har varit bekvämt och praktiskt både för hästarna, som kan gå tillsammans utan problem, och för oss. Otto är en trevlig och väluppfostrad individ, och det hade troligen gått alldeles utmärkt att ha honom som hingst. Men vi har ju inga intentioner att avla på honom, och för både honom och oss blir livet enklare om han är valack. Tanken är ju att han om ett tag ska kunna gå ihop med de andra två hästarna till exempel.
Vi valde att kastrera honom sövd, på Svedala Veterinärpraktik, precis som vi gjorde med Ferro. Vid en sövd kastration sys bukhinnan, men det yttre såret lämnas öppet. Det leder oftast till god läknning, och vi var mycket nöjda med hur snabbt och bra Ferro läkte efter hans kastration. Nu håller vi tummarna för att Otto läker lika bra! För att minska risken för smuts i såret strör vi boxen med halm efter en kastration. Otto fick sex balar halm till att börja med, men jag kommer förstås få fylla på efter hand. Det var bra, tyckte Otto. Det var som mat man kan bo i!
För att komma iväg till veterinären var vi förstås tvungna att lasta. På morgonen var det obehagligt snöblandat regn och rätt mörkt. Vi fick flytta släpet lite eftersom ett stuprör sprutade ut massor med vatten precis där han skulle gå på. Sen fick han fundera en liten stund, det var ju lite läbbigt – men han följde efter husse in efter några minuter. På kvällen när vi skulle hem var det kolmörkt på gården utanför veterinären. Men då visste Otto! Han behövde bara tänka några sekunder, sen gick han in hur duktigt som helst.
Vi vägde honom hos veterinären också, och konstaterade att 477 kg är rätt lite för en häst på 167. Men han ser ändå helt ok ut, men vårt mål är att han ska muskla på sig en 50-60 kg i alla fall.