Efter att ha hämtat andan ett par timmar tog snöstormen i igen, med större och starkare krafter. Det är den värsta snöstorm vi upplevt sedan vi flyttade till Skåne, mycket starka vindar och ymnigt snöfall. Vi bestämde oss för att ta in hästarna redan vid 16, rätt många timmar tidigare än normalt. När vi gick ut på baksidan för att ta in Grao och Arno, som går i en liten hage bara några meter från stallet kunde vi inte se några hästar alls. Jag ropade och fick en gnäggning till svar. De var helt övertäckta av snö, och med en sikt på max en meter framåt såg inte de oss heller. Men efter att ha lokaliserat Arno efter gnäggningen gick jag ut och hämtade honom, och Grao följde tätt efter.
Efter det fick vi gå över Frostmofjället – jag menar ridbanan – för att hämta de andra. Inte heller där såg vi några hästar. Snön var som isbitar som slog hårt i ansiktet och det var svårt att hålla ögonen öppna. Den hagen är rejält stor, och vi misstänkte att hästarna hittat lä nere i skogen. Det är ju fint och så, men det är i princip omöjligt för oss att hitta dem där när man inte ser något.
Även här ropade jag, och efter en halv minut eller något ser vi två hästar som kommer mot oss med bestämda steg. Även de uppskattade att gå in, och Amelia tyckte jag gick alldeles för långsamt!
