Vi reparerar hårddisken

Inför kvällens träning var jag inte särskilt hoppfull. Förra träningen fick vi ju avbryta för att Grao var påtagligt irriterad på sadeln. Det har gått bättre när jag ridit med ett gäng paddar under, men han har ändå varit väldigt spänd och ganska jobbig. Det är ju också svårt med honom att veta vad som är irritation på sadeln och vad som är hans vanliga spändhet. Men Olof och jag hade i alla fall bestämt att vi gemensamt skulle försöka hitta en acceptabel tillfällig sadellösning, och funkade det inte alls skulle han tömköra åt mig.

Min vän Ingrid som äger stället där vi tränar berättade igår att hon hade en sadel som hon inte använder, som ska säljas. Den kunde jag få prova också, så vi hade flera alternativ. Hon kunde tänka sig att vänta med att sälja den om den funkar för mig under tiden jag väntar på en ny sadel.  Den är vid, men kort, så vi tyckte det kunde vara värt ett försök.

Jag tog med Graos sadel, korrektionspadden som jag precis köpt (av just Ingrid!) och två gelepaddar för att ha en arsenal med grejer att prova. Vi började med att lägga på Ingrids sadel, en Lowell & Ricketts. Ja, den var lite för vid, men i övrigt såg det riktigt bra ut. Vi stoppade i två filtbitar på varje sida fram i korrektionspadden och lade på sadeln igen. Nu såg det till och med riktigt bra ut.

Jag satt upp och kände mig för, det kändes helt ok. För min del var sadeln lite för bred och framför allt tyckte jag att den hade galet högt bakvalv – men det fungerar. Det är bara lite obekvämt när han bockar :-D.

Jag beslutade att rida hela lektionen i den här sadeln, och jag tycker vi fick ett riktigt bra pass efter omständigheterna. Först fick jag fortsätta med att se till att Grao hela tiden respekterar innerskänkeln och går undan för den. När det fungerade bra gjorde jag samma sak, men med rakare hals och mindre innertygel. I det läget arbetade vi sedan i alla gångarter. Olof konstaterade att Grao gärna vill att min vänsterskänkel inte ska ligga emot, och han försöker få mig att släppa den. ”Jag brukar aldrig tillåta att mina elever sitter och klämmer med skänklarna, men idag vill jag att du gör ett undantag. Skänkeln måste ligga emot hela tiden, han får inte flytta bort den” sa Olof. Det funkade rätt bra med vänstern som innerskänkel, men när den blev ytterskänkel var det riktigt svårt, särskilt i galopp.

Jag fick även vara uppmärksam på kontakten i tyglarna. Om Grao vill hänga i tyglarna måste jag hitta stabiliteten i bålen och kroppen under mig, inte i hand, hals och mun. ”Lös ut armarna” var ett vanligt kommando, ibland båda, ibland bara innerarmen/innertygeln. Det innebär att jag försöker förekomma honom och när han vill lägga sig på ena eller båda tyglarna för att jag ska bära upp honom släpper jag så det inte finns något att lägga sig mot. Då måste han bära sig med egen balans. Det kräver rätt mycket kvickhet, jag ska ju helst vara lite före honom och agera istället för att reagera. Dessutom kräver det en hel del bålstyrka och faktiskt även lite mod framför allt i galoppen – att lösa ut tyglarna på en häst som både kan accelerera väldigt snabbt och är rätt smidig på att bocka kräver lite kyla i huvudet.

Men resultatet blev riktigt bra! Jag avslutade med att prata lite om att jag varit så bekymrad över att allt vi arbetat med och alla framsteg vi gjort under vintern förstörts och vi har backat så långt. Olof tyckte inte alls jag skulle vara orolig för det. Han menade att allt finns där på hårddisken, färdigt att plocka fram. Det har bara kommit lite virus, som vi måste få bort. Men nu är vi på god väg med virussaneringen, och det här passet tyckte han var en bra bit på väg eftersom Grao såg mer och mer nöjd ut alltefter passet gick.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *