Idag har vi nog haft alla väder som finns – eller i alla fall rätt många. Det började med storm och duggregn, samtidigt som temperaturen gick upp. När det var som varmast var det 16 grader, och fortfarande jättefuktigt. Vinden avtog mot kvällen, så jag red efter det blivit mörkt. Grao tycker det är lite jobbigt med skuggorna som blir runt ridbanan, men han kommer vänja sig. Nu kommer det ju vara ridning i lampsken i nästan ett halvår.
Plötsligt stelnade Grao till och tittade intensivt norrut. Där var det ett märkligt ljussken! Jag tänkte att det nog var åska, och lyssnade noga efter mullret. Men det kom aldrig något. Ljusskenet försvann och kom tillbaka, gång på gång. Vi tittade både Grao och jag, och efter ett tag fick jag syn på blixtar i ljuset. Det måste alltså ha varit åska långt bort, men det kändes så skumt att det var helt tyst.
En sån här dag när Grao är extra spänd väljer jag att fokusera på att hela tiden ha honom framför mig. Det är lättare sagt en gjort på en spänd häst, men det är absolut nödvändigt. Jag väljer i de lägena att ha en mycket mjuk kontakt i tyglarna, och i vissa lägen faktiskt ingen kontakt alls. Det är så viktigt att han hela tiden går fram för skänkeln att jag inte vill riskera att råka bromsa honom samtidigt. Det betyder inte att han får gå hur fort som helst framåt, så jag måste både få ner tempot utan att lägga i bromsen, ha dörren öppen framåt och få fram honom för skänkeln. I det här arbetet jobbar jag mycket med övergångar och tempoväxlingar. Jag ska alltid kunna få honom att gå framåt, från skritt i galopp, från halt i valfri gångart, från trav till lite mer energisk trav och så vidare. Även i övergångar neråt måste jag kunna ångra mig och gå fram igen, och hela tiden ha bjudning genom förhållningen/övergången. Jag testar även att göra halt, ångra mig och ta tre steg framåt, precis när jag stannat ångrar jag mig igen och tar ett steg framåt och så vidare. Detta ska fungera även mot de läbbiga sakerna förstås – men där får jag ibland kräva lite mindre precision. Det viktiga är att inte acceptera att han kommer bakom mig, för då har jag mycket mindre möjligheter att påverka.
