Idag har Grao och jag haft lyxen att få hit vår sällantränare Caroline. Hon bor mesta tiden i Spanien, men när hon är hemma i Sverige brukar hon försöka komma hit och ge mig en lektion. Caroline har erfarenhet av dressyr på både halvblod och iberiska hästar – det är skönt att rida för någon som både känner till rasen och som förstår förutsättningarna för tävlingsdressyr. Omständigheterna har gjort att det är ett halvår sedan hon såg mig och Grao sist. Det var förstås rätt spännande att höra vad hon hade att säga om vårt arbete under det halvåret.
En annan sak som var lite mer akut spännande var att det blåste 18 sekundmeter. Min häst är lite vindkänslig… Men det gick faktiskt förvånansvärt bra! Vi fick till riktigt bra arbete och på det stora hela fokuserade han på rätt saker.
–Han anstränger sig och försöker verkligen fokusera på arbetet, var Carolines omdöme.
Hon var dessutom imponerad av att han inte brydde sig om de stora lastbilar och traktorer som passerade på vägen. Det har jag liksom inte ens tänkt på så, för mig är det så det är hos oss och det har han lärt sig acceptera. Men det är förstås en jättebra sak.
Hon tyckte dessutom att jag lyckats bra med det som varit mitt huvudfokus sedan sist – att länga ut halsen och få honom att arbeta i en lägre och rundare form. Däremot konstaterade hon, precis som jag ju vet, att han inte tar jämnt stöd på båda tyglarna. Därför fick jag arbeta en hel del med att hitta rätt känsla i båda varven, och sedan rida serpentiner för att träna på att snabbt växla mellan varven och hitta den nya känslan. Jag fick också instruktioner om att rida rakt fram så mycket som möjligt. När jag gör det börjar jag med att rakrikta halsen. Jag ska inte mecka så mycket med bogar och bakdel utan börja rakriktningen framifrån. Det fungerade riktigt bra!
