Igår var ju Grao rätt spänd och idag började vi likadant. Men idag fick jag resultat på mitt arbete snabbt, och på ungefär 30 minuter gick vi från ”fy tusan vad allt är läbbigt, vi aktar oss” till ”titta vilka fina öppnor jag kan springa”. Just skolorna har ju dessutom varit lite jobbiga för honom, men när han var fint framme för skänkeln och klev på bra bakifrån var det inte ens särskilt svårt.
Det här var en ganska intressant insikt, jag fattade plötsligt att ”det bra” inte är så himla långt bort, ens när det känns väldigt spänt och dåligt. Dessutom tycker jag att jag fick ett kvitto på att jag tänker rätt med hur jag hanterar det. Det är en härlig känsla!
Som bonus upptäckte jag en sak till. Mitt i en öppna fick jag en hårtuss i ögat. Jag tog tyglarna i vänster hand och tog bort håret med höger. Han låg kvar jättefint i öppnan även på en hand, så jag fortsatte så långsidan ut, och sen testade jag en till. När han ligger rätt är han verkligen inte svår att rida på en hand – och det är ju bra för en blivande WE-häst.
