Framme för skänkeln eller framför skänkeln?

För några år sedan skrev jag en artikel i Ridsport där jag använde begreppet ”framför skänkeln”. Jag fick en hel del kommentarer som gick ut på att jag hade skrivit fel. Hästen kan vara framme för skänkeln eller gå fram för skänkeln. Att säga att den är framför skänkeln är fel, hästen är där den är liksom.

Jag hävdar ändå bestämt att hästen kan vara ”framför skänkeln”. Det handlar om den där känslan som du får när det känns som om du sitter på bakbenen, som hästen driver framåt med och större delen av hästen är framför dig, framför din skänkel. Just att det är skänkeln som hästen är framför och inte handen, bäckenet eller bålen har förstås att göra med att den här känslan till att börja med kräver att hästen är framme för skänkeln, dvs att den har en respons på din skänkelhjälp.

Det är ju där som det hela måste börja. Hästen ska ha rätt respons för alla hjälper, och responsen ska vara omedelbar. Du som ryttare måste kunna renodla dina hjälper och ge en i taget, dels för att hästen verkligen ska förstå hjälpen, men också för att du ska kunna se att responsen för den enskilda hjälpen är precis den du önskar. När hästen är framme för skänkeln får du en omedelbar respons framåt när du ger en skänkelhjälp. Men att den responsen finns där betyder inte att du automatiskt har hästen framför skänkeln. Det kan vara så att den har en respons framåt men energin rinner ut i spring eller hästen faller framåt och hamnar på bogarna. Energin måste samlas upp och förvaltas.

Här börjar det bli lite knepigt. Ett vanligt missförstånd är att du måste driva och förhålla samtidigt. Driva för att få energi bakifrån och förhålla för att samla upp den. Samtidigt förstår ju var och en som tänker efter att detta blir knas. Om du först har renodlat hjälperna och responsen för dem så hästen går fram när du driver och bromsar när du förhåller blir det kortslutning om du ber om båda sakerna samtidigt. Här börjar det alltså krävas lite finlir. Om du rider som en av mina tidigare tränare har som mantra – hand utan skänkel, skänkel utan hand – blir hjälperna tydliga för hästen. Men du behöver samtidigt fånga upp energin och få den att hamna ner i bakbenen, med lätt framdel framför dig. Det kräver alltså en växelverkan, och jag kommer tillbaka till det där arbetet med att renodla förståelsen och responsen på de enkla hjälperna. Om hästen har en kvick respons på dina hjälper och du samtidigt är så välbalanserad och välorganiserad att du kan ge en hjälp i taget och klarar av att sluta ge hjälpen lika snabbt som hästen reagerar på den – då kan du växla mellan drivning och förhållning ganska kvickt. Detta måste förstås göras med ryttarkänsla och timing, så inte resultatet blir som för nybörjaren som försöker köra bil – du hoppar fram och hästen blir förvirrad.

Ett vanligt fel är att ryttaren fastnar med ”handbromsen i”. Hästen upplever sig bromsad hela tiden, vilket gör att ryttaren upplever att bjudningen är dålig och åtgärdar det genom att driva mer, utan att släppa handbromsen. Med en häst som Grao är den stora faran att man tror att han är framme för skänkeln bara för att han springer.

Med en tittig häst är det extra viktigt att hela tiden ha hästen framme för skänkeln och i förlängningen även framför skänkeln. Det är vanligt att hästen börjar ”stå emot” när den blir spänd. Är den helt framme för skänkeln är det mycket lättare att komma runt det än om den inte är det. Det är ett skäl till att det här är så viktigt för mig just nu, även om det alltid är en viktig grund för hästens dressyrutbildning. Jag kan ha Grao helt ärligt framför skänkeln ena sekunden, sen vänder vi upp mot något han tycker är skumt och då tappar jag honom direkt. Där måste jag jobba med att han i första läget ska vara framme för skänkeln även när han blir spänd, dvs han ska gå fram när jag ber om det helt enkelt. När han gör det får jag fortsätta med att jobba med att han dessutom ska vara framför skänkeln i de lägena.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *