Bra och dåliga dagar

Att träna tillsammans med en häst är i alla fall aldrig enformigt. Särskilt inte med en häst som Grao. Det är ett rätt stort spann mellan vår lägstanivå och vår högstanivå kan man väl lugnt säga.

Igår var vi hos Paulinda och tränade. Grao trivs alltid väldigt bra där. Han blir harmonisk, troligtvis för att ridhuset upplevs som harmoniskt och Paulinda själv är dessutom en mycket harmonisk person och tränare. Han kändes jättefin redan på framridningen och under lektionen blev han än bättre. Vi arbetade vidare med byten och passage. På det hela taget gick det bra med bytena, men några gånger glömde han ett framben i det lätta bytet – där måste jag ha mer fokus så det inte händer! Även passagen gjorde vi ett bra arbete med – nu fick jag fokusera än mer på min sits och på att inte klämma med knäna. Jag måste sitta mer på rumpan med benen lösa framför mig. När jag hamnade rätt fick vi en del riktigt bra steg!

Utöver det började vi med två nya saker. Vi var överens om att det var dags att börja arbeta mot piruetter. Jag fick lägga mig på en volt som var ca 12 meter i diameter mitt i ridhuset. När jag hittat linjen följde jag den med frambenen men hade baken lite innanför. Samtidigt samlade jag ordentligt. Jag behövde inte tänka böjning som i sluta, utan kunde snarare rida honom lite utåtställd, mer som skänkelvikning. Ur det läget gjorde vi sedan även övergångar galopp – skritt – galopp. Detta arbete gick märkligt nog bättre i höger varv, som ju är vårt svåra varv. Fast egentligen är det inte riktigt så att vi har ett svårt varv och ett lätt varv, utan det är mer så att det varierar vilket håll som är svårt och vilket som är lätt, men grundorsaken är samma (han är svagare i höger bak, men det blir bätre och bättre, och nu bar han sig alltså bättre på höger än vänster bak).

När vi höll på med passagen sa plötsligt Paulinda ”hur ser hans piaff ut då?”Ingen aning”, svarade jag. Då tyckte hon att vi skulle testa. Det var rätt svårt, han hade ju passage i huvudet och tyckte det blev konstigt med piaff. Jag fick rida piaffen ur trav. Vi fick några steg på stället, men jag hade svårt att bibehålla framåtbjudningen. Jag måste vara kvick att rida fram (i trav) så fort jag märker att det inte går svagt framåt, att han stannar eller ännu värre tänker bakåt. Nåja, så mycket piaff blev det väl kanske inte den här gången, men det var rätt sjyssta första försök tycker jag nog ändå.

Dagen efter ett pass med så mycket samling hade det nog varit optimalt med en vilodag i hagen eller en skogsrunda. Men vi hade planerat att rida WE med Josefine, så jag tänkte att jag får ta ett lugnt pass helt enkelt. Vädret hade dock inga planer på det där lugnt. Det blåste rejält. Först ut var Josefine och Hoppsan, och Hoppsan var ordentligt spänd och tittig. Trots det fick de till en del riktigt bra ridning och jag kunde visa några träningsknep så de kan jobba vidare med sina svårigheter.

Därefter red Ulrik och Xipo. Även Xipo var rejält påverkad av blåsten och var inte särskilt lättriden. De är ändå såpass rutinerade att de kunde rida hela banan på en hand, men jag har sett dem stabilare.

Efter att ha sett de båda andra rida hade jag inte jättehöga förväntningar på Grao. Mycket riktigt var han galet spänd. Vi började med att jobba i skritt i en tydlig och strikt ram. Grao behöver ram när han är spänd, den ger honom någon grad av trygghet i det otrygga. Så småningom kunde vi trava lite och även fatta galopp vissa sträckor. När han är så här får jag hela tiden göra bedömningar av vad som funkar och lägger sig i plus-vågskålen och försöka undvika att vi lägger vikt i minus-vågskålen. Jag har små möjligheter att ha någon plan, utan jag får helt enkelt göra det som i stunden känns som det kommer fungera. Det blev ett kort pass, bara en knapp halvtimme, men jag tror vi ändå hade mer plus än minus på vågen.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *