Att backa

Just nu har jag backat rejält med Graos träning. Vi har ju haft en rejäl svacka, en del troligen sadelrelaterat, men möjligtvis inte bara det. Jag har valt att rida väldigt enkla grejer och ha ganska låga krav. Samtidigt är jag rätt noga. Det ska vara lätt men rätt. Idag när jag red funderade jag på detta med att backa i träningen. Jag upplever att jag nuförtiden backar längre tillbaka när något inte fungerar än vad jag gjort när jag var yngre. Jag tror att ett skäl är att jag faktiskt vågar backa långt. Visst kan jag känna mig rätt misslyckad när saker som tidigare fungerat bra inte fungerar, men samtidigt är jag tryggare i att det kommer lösa sig. Jag inser ju också att lösningen inte är att göra samma sak dåligt gång på gång – jag måste backa så långt att jag faktiskt gör saker bra. En annan sak är att jag idag lägger betydligt mycket mer tid på ren grundridning än vad jag gjorde när jag var yngre. Med den första hästen var ju själva framstegen och alla nya grejer vi kunde göra för första gången bevisen på att jag utvecklades som ryttare. Nu gör jag ju inte längre saker för första gången – och jag mäter därför inte framgång riktigt på det sättet. Jag har också insett att nya saker är mycket lättare om man är bra på ”gamla saker” – dvs har bra grunder.

Därför är jag ändå inte så oroad över att just nu rida pass som motsvarar vad jag normalt gör med en treåring – men förstås med större precision och kvalitet. Att befästa grunderna och finslipa dem kommer jag alltid ha nytta av. Mycket av det här jobbet gör jag just nu dessutom i skritt. Jag har ju fortfarande inte en sadel som är perfekt till oss, utan en lånad sadel som fungerar under tiden. Jag har ju tidigare noterat med den andra sadeln att det är i galoppen som han är mest känslig, och skritten minst – så tills jag har min nya sadel väljer jag att jobba mer i skritt och mindre i galopp. En annan fördel med skritten är att det är lätt för mig att hinna med, känna agera och reagera. Jag kan helt enkelt få upp noggrannheten ytterligare ett snäpp i skritt. Jag tänker lite som när jag spelade piano – kunde jag spela stycket helt perfekt riktigt långsamt var det sen inga större problem att ta upp hastigheten till den riktiga. Det är förstås ibland tråkigare att spela eller rida långsamt – men resultatet blir bra.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *