Ridsport skriver i sin webbupplaga att tävlandet på lokala tävlingar minskat till förmån för pay and ride-arrangemang. En orsak som nämns är att ryttarna får betala ungefär lika mycket för båda arrangemangen men att vid tävling får klubben inte behålla hela kakan själv.
Jag är inte ett dugg förvånad – det här var det första jag förutspådde när licenssystemet ändrades så att lokallicensen togs bort och det infördes krav på hästlicens från lokal nivå. Tidigare kunde man börja att tävla för en kostnad om 250 kr/år -för en lokallicens. När man gick upp till regional ökade kostnaden, då behövde hästen licens och ryttarlicensen kostade 900 kr. Nu kostar alltså en licens oavsett nivå 750 kr per år – med den bra finessen som inte fanns innan att man kan betala 150 kr per tävlingsdag tills man kommit upp i 750 kr. Det är en jättebra grej!
Jag tycker det är jättebra att det anordnas träningstävlingar av olika sorter. Det är en bra möjlighet för ryttare som inte är tävlingsvana att få träna under tävlingslika förhållanden. Det är också en bra möjlighet för ekipage att få prova på en högre nivå för att se om det känns klart för att visas upp på tävling. Men det är inte tävling. Ekipagen får inte rangordnas, vilket kan vara bra när man vill testa sig själv, men tävlingsmomentet försvinner.
En annan sak som gör P&R-arrangemangen populära och enkla är att man inte behöver följa TR. Ryttare behöver inte ha grönt kort, tävlingen behöver inte ha överdomare, domaren behöver inte vara utbildad. Det gör ju naturligtvis arrangemangen enklare, men självklart finns det en stor risk att det även inverkar på kvaliteten och säkerheten. Många klubbar är ändå duktiga på att göra bra och säkra arrangemang, men det finns inget regelverk som styr detta.
Jag tycker frågan har två nivåer. Den minst viktiga är faktiskt individnivån. Om man själv är införstådd i skillnaderna mellan tävling och träning och båda möjligheterna finns är det självklart upp till var och en att välja vad som passar bäst vid varje tillfälle.
Den viktiga nivån här är strukturnivån. Vad händer om incitamenten för att arrangera riktiga tävlingar blir svagare och svagare? Kommer breddtävlandet förtvina och försvinna? Vad händer då med rekryteringen av tävlingsryttare underifrån? Vad händer med medlemsantalet i SvRF? Och hur kommer ekonomin för svenska elitsatsningar se ut? Faktum är ju att licenssystemet idag ser ut så att majoriteten av licenspengarna kommer från ryttare på lokal och regional nivå – och mycket liten andel går tillbaka till ryttarna på den nivån.
