Igårkväll var jag hos Olof och tränade, och det kändes riktigt bra. Vi hade egentligen bara fokus på en sak, se till att Grao är framme för skänkeln hela tiden. Jag behöver ju inte driva för att få honom att gå framåt, men det innebär inte att han är framme för skänkeln. Det låg en vattenmatta vid kanten som dessutom tydligt visade att han inte var framme för skänkeln när han tittar på något och blir spänd – det var bra träning.
Grejen är ju att jag samtidigt måste hålla nere takten och driva fram längre steg. Det är knepigt att få till och först tyckte jag bara att det var apsvårt. Men helt plötsligt var han där och jag kunde bara följa med. Efter ett tag kunde jag dessutom rida i det läget, det var härligt! Det var en vänstervarvsdag, dvs allt gick lättare i vänster varv. Med Grao är det ju inte så att det alltid är ena varvet som är det lättare, det växlar hela tiden. Grundproblemet är ungefär detsamma, men hur det yttrar sig varierar mycket. Men när jag hittat dragläget i vänster varv kunde jag vända över och behålla det någorlunda även i höger. Vi gjorde samma sak i trav med lättridning, nedsutten trav och galopp.
Eftersom tävlingens stora problem var halterna ville jag träna lite på dem också. Olof satt mitt på kortsidan, som en domare, och jag vände upp mot honom. Grao gick inte bakåt, som han gjorde på tävlingen. Men han var inte heller helt mentalt framåt, så vi tränade på att göra halt och behålla honom i framåtläge i halten. Vi började med ganska korta halter för att kunna behålla framåtläget, sen när det funkar kan jag dra ut på dem. ”Han ska vilja trava fram hela tiden” är inställningen jag ska jobba med där.
Vi pratade även en del om kommande tävlingsupplägg. Grao är ju rätt spänd rent generellt, och än mer på nya ställen. Nu har vi gjort några tävlingsstarter under hösten, tre tillfällen – sex starter. Spänningen slår verkligen igenom.
Som jag ser det har jag två vägar att välja nu under resten av säsongen (och i Skåne är det rätt mycket säsong kvar). Det ena är att fortsätta att åka ut och träna på att tävla, få honom mer och mer van vid tävlingssituationen och olika tävlingsplatser. Jag har ju fått honom att vänja sig vid att träna på olika ställen, så det känns ju inte helt omöjligt.
Det andra är att skita i att tävla på ett tag och jobba mer med grundridningen, med hans fokus på mig och uppgiften för att ha ett bättre utgångsläge när vi tävlar. Det är trots allt inte jätteroligt att tävla när omständigheterna är så här.
Olof och jag kom fram till att det är dumt att befästa ett dåligt mönster på tävling. Det är bättre att träna vidare för att som Olof säger ha lite bättre marginaler när jag tävlar. Han förklarade också för mig varför jag fick bättre resultat förra hösten, helt logiskt egentligen. Då löste Grao ALLT med att springa. Fort. Då kunde jag liksom bara sitta och styra och när han blev rädd sprang han bara lite fortare. (utom när det slog slint helt då, men det ar ju inte varje gång). Nu har jag en större växellåda, ett bättre register och mycket mer att spela på – men det är väldigt känsligt. Det gör det mycket mer svårridet, särskilt i en tävlingssituation. Nu satsar vi på att få upp en lite bättre stabilitet på hemmaplan för att sen försöka ta med den ut på tävling.
