Idag har jag och Grao varit och tävlat. Det har varit en omtumlande dag som inte alls gått som planerat. Tävlingsplatsen var liten, trevlig och låg inte särskilt långt bort. Under framridningen till första klassen var Grao spänd, men ridbar och det kändes helt ok när det var dags att rida in.
Första klassen var en Lätt B:1. Det fanns ingen collectingring, så jag hann precis in och rida ett varv när vi fick startsignal. Han var lite spänd och tittig, men inte jättefarligt, jag har ridit honom när det varit värre. Ganska tidigt i programmet ska vi lägga en 10-metersvolt i trav. Mitt i volten känner jag hur benen försvinner under honom och han sätter sig på baken, sprattlar, går ner med rumpan i underlaget igen och sen kommer han upp på fötter. Under en bråkdels sekund ser jag framför mig hur han bryter ett ben och vi måste avliva honom på plats. Sen känner jag ju att han är helt ok, rör sig som han ska, så jag ber domaren att få göra om volten innan jag fortsätter. Jag rider igenom programmet, lugnt utan att sätta tryck i honom. Han går en del på dubbla spår och tittar på kortsidorna, men det viktigaste är ju att det är lugnt och stabilt. När jag kommer ut börjar jag skaka och hyperventilera. Jag går undan och skrittar och andas. Jag hade nog blivit mer chockad än jag först trodde.
Det är bara 50 minuter mellan klasserna, men jag går och dricker lite och kollar in mitt resultat medan min kompis som var med leder Grao. Jag hade fått 54%. Det kändes verkligen inte kul, jag visste ju att det inte var en höjdarprestation men jag trodde nog jag låg över 60 i alla fall. Men det spelar ju egentligen mindre roll.
Jag har först svårt att fokusera under nästa framridning, men på ren vilja börjar jag göra en massa övergångar – det går ju inte att göra bra utan att fokusera på ridningen. Jag är inte jättepepp, men känner att min häst faktiskt är jättefin, mycket mer avspänd än förra framridningen, fint framme för skänkeln och precis lika fint tillbaka när jag bad om det. Jag spottar upp mig och bestämmer mig för att inte mesrida, utan faktiskt visa upp min fina häst. När jag kommer in fattar jag galopp och galopperar ett varv med lite tempoväxlingar. Det känns bra! Så får jag startsignal, fattar galopp, vänder upp på medellinjen och känner hur underlaget släpper under ena bakbenet i svängen. Jag gör halt och säger till domaren att jag vill börja om och att jag vill rida utom tävlan. Jag vill inte börja på det sättet och vi är där för att träna. Då säger domaren till mig att om jag vill ut och tävla måste jag börja med att lära mig att rida min häst i balans, om jag flängrider kommer han inte kunna bära sig på böjda spår. Det var säkert i all välmening, men det tog rätt hårt kan jag säga. Jag startar om och rider programmet på ett sätt som jag är helt nöjd med. Vi får ett omslag i sista förvända när han skyggar för insläppshörnet och ett hack i traven på samma ställe något tidigare. Men i övrigt är jag jättenöjd med hur vi tog oss runt.
Men när jag kom ut var det bara något som brast. Jag insåg att jag satt på hästen och grät. Antagligen var det väl all spänning som släppte. Det kändes rätt jobbigt att som medelålders relativt rutinerad ryttare sitta och gråta på tävlingsplatsen. Men det fantastiska var att flera av de andra ryttarna kom fram och pratade med mig. De berättade att flera av dem också halkat på underlaget, om än inte lika illa som jag. En sa att hon beundrade mig för att jag fullföljt efter händelsen. En som hade sett det hela sa att hon också blivit rädd och var så glad att min häst inte var skadad.
Och det är ju egentligen det sista som ringer genom mitt huvud hela tiden. Det gick bra! Han skadade sig inte! Och han var verkligen fin på framridningen, och även om jag inte fick ett enda betyg över 6 tycker jag att han faktiskt gick riktigt bra i Lätt An.
Nu ska jag smälta detta, och så småningom komma igen. Min häst har tack och lov inte tagit illa vid sig. Han går och betar och ser ut som om inget är så gammalt som förmiddagens tävling.
